Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘följa’

Ett Gott Nytt År-inlägg med såväl tramsiga inslag som allvarliga.


Jag har varit en tur
till Tokerian. Det fick mig att slå ner rumpan på min trasiga skrivbordsstol framför datorn och författa några rader. Det var nästan lika mycket folk på Tokerian idag som igår. Nästan lika hysteriskt. Och nästan alla såg… arga ut. Eller bar på… annorlunda saker.

portföljbärare

Arg portföljbärare?


Det blev ett tecken för mig.
Ett tecken för att 2014 ska bli

ett bärande år.

För mig och för dig. Det ska inte brista. Det ska bära. Tänk på det.

Tack till dig som har följt med mig under hela min resa eller under delar av min resa – även om jag ju inte har bloggat för läsarnas skull utan för min egen. De flesta av er som läser har lyft mig många gånger när andra har slagit mig till marken. Jag vill tacka för stödet samtidigt som jag önskar de nedslående ett bättre och framför allt ett eget liv än att hänga på min blogg, som ju skildrar mitt liv.

Ett riktigt gott slut på 2013 och ett riktigt gott nytt år 2014!


Livet är kort. Och bara en enda sak är säker: vi ska alla dö.

Read Full Post »

Ett inlägg om att lunka på.


När jag var sju år
tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Mosken

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.


Jag gick förbi
en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Cykel o gångtunnel

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!


I en rondell
står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

Gatlampa o sol på mulen himmel

En ful, men rolig gatlampa och solen.


På vägen tillbaka
stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårta Anna

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.


Nu tänker jag inte smälla i mig
glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Åse glass

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…


Batterierna ska vara till
en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En sned tall

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.


I grannföreningen
hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fint höstarrangemang av blommor

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Höstarrangemang blommor.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!


Alldeles nyss
dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna novembertisdag.


Det slutade regna
framåt dan. Jag lämnade New Village vid lunchtid och hetsade ut i trafiken.

Yiiiiiihaaaaaaaaaaaaa!

Vägarbeten sinkade mig. Men till slut mötte jag Klara. Det var alltför länge sen!!!

Klara

Klara fipplar med sin mobil.


Jisses så nervös jag var!
Ja inte för att träffa Klara, utan för intervjun! Att hänga med Klara var bara så kanon – jag glömde nästan bort nervositeten. Nästan, vill säga.

 Jag o Klara

Klara är den normala till höger i bild. Jag är den med dubbelhakorna till vänster på bilden. Den som har en bebisscarf runt halsen.


Syftet med träffen
var att fika. Det är inte precis så att vi har jätteråd med det, men när det har gått typ nästan två år sen vi sågs tyckte vi nog att vi kunde unna oss köpefika.

Mindre kul var det sen att komma ut till bilen och finna en P-Nisse som just hade skrivit ut en p-bot. Smarta jag hade visserligen betalat p-avgift – men i fel parkeringsautomat… Och eftersom automaten inte ens tillhörde det aktuella p-bolaget åkte jag på 300 spänn i böter. Precis vad man vill ha när man är arbetslös och lever på a-kassa – NOT!!! 👿

P-böter

P-böter på 300 spänn var inte vad jag önskade mig av dagen.


Just böterna
var inte vad jag önskade mig av den här dagen, men vi får ändå se om ”hela grejen” var värd pengarna! Mer om detta kommer förstås i ett lösenskyddat inlägg strax! Men jag kan avslöja att vi bland annat tittade på denna…

 Raket

Månen tur och retur? Snart kommer Tintin!


Klara följde mig
ända till porten och det var nog tur. För då slog den riktiga nervositeten till! Men jag kom i alla fall ihåg att byta skor – tack vare Klara…

Jag fick skriva in mig i en besöksdator och fick ett besökskort som ledde mig in i byggnaden. Interiören påminde mycket om min förra arbetsplats, med glasväggar och dörrar och korridorer…

Stol o matta

Typisk stol och matta.


Trots att jag var tidig
behövde jag inte vänta mer än högst fem minuter innan jag träffade en trevlig och pratglad man – som kunde lite teckenspråk! – i Hav (rummet hette så).

Vägen hem var inte längre än vägen dit, men det var betydligt mer trafik och längre köer. Riktigt läskigt på vissa ställen. Men helskinnad kom jag hem och gladde mig åt nånting som inte var en räkning i postboxen:

Kort från New Zealand

Vykort ända från New Zealand!


Tack snälla Hvita Frun för kortet! Jag blev jätteglad!!!

Medan Fästmön förberedde middagen skenade jag över till Tokerian för att köpa bröd och annat. Det snurrar mycket i huvudet nu… En del av er kan, som sagt, strax läsa mer om det snurrande i det lösenskyddade inlägget. (Ska bara skriva det först!) Men jag kan säga till alla att det har varit en finfin tisdag – förutom p-boten, dårå…


Livet är kort. Det är mitt hår också.

Read Full Post »

Idag är jag lite nöjd med mig själv, men också med andra människor! Att det lönar sig att vara rak kan ibland vara svårt att inse. Dessutom gäller det att vara rak utan att vara plump och elak. Jag gillar att vara rak, men inser att jag ofta uppfattas som elak för den skull. Det här är nåt jag jobbar med och som jag antagligen får jobba med hela livet.

Jag är inte bara rak, jag kan vara lite sned också…


Men jag är också lite grann
som Lisbeth! Precis som hon vill jag vara lite speciell. Det går inte att uppfostra andra vuxna människor, men jag vill inte ta vilket beteende mot min person som helst. Det räckte med den mobbning som pågick under många, många år. Inte konstigt att man blir kantig och låtsas-kaxig… och elak, enligt några. Det tar emellertid inte bort mitt personliga ansvar för hur jag beter mig.

Först vill jag tacka Fuji! Även om ni inte kunde svara på mina frågor till fullo gjorde ni ert bästa. Dessutom, när droppen med mejlet om 50 procent kom och jag påtalade för er i ett mejl (även här på bloggen!..) att det var riktigt dumt, i princip, då gjorde ni nåt snällt och juste: idag fick jag ett mejl om att jag får den 50-procentiga rabatten på mina fotoböcker trots att erbjudandet om detta kom ett par timmar efter att jag hade skickat in min beställning. Detta var mycket bra gjort av Fuji!  Heder! Därmed inte sagt att jag lär göra några fler fotoböcker hos er. Så blir det troligen inte.

Nästa grej som bekräftade för mig att det är bra att vara rak var det faktum att jag inte sprang omkring och gnällde om dålig återkoppling på jobbet – jag påtalade direkt, först i mejl, sen öga mot öga i eftermiddag med berörd person. Jag gav en rejäl bakläxa, kunde visa på att jag hade gjort det jag skulle göra, men att andra hade underlåtit att göra det de hade till uppgift. Det fanns faktiska ”bevis” för detta, så jag hade belägg för det jag sa. Och faktum är att det gav ett superresultat! Vid 18-tiden i afton trillade det in ett mejl med en del av det material jag behöver för att kunna arbeta vidare på en sak. (Nu har jag inte lusläst mejlet, det gör jag på arbetstid i morgon, men det verkar väldigt lovande!)

Jag är väldigt nöjd med både mitt agerande och utfallet. Nu finns det med all säkerhet somliga som tycker att det här inlägget är larvigt och självcentrerat. Och ja! Det är i alla fall självcentrerat – det är skrivet på min blogg. Min. Jag tvingar ingen att läsa här. Jag skulle själv aldrig återkomma och läsa blogginlägg hos nån annan, än mindre följa nån bloggare, som skrev saker jag tycker är larviga eller som jag inte gillar. Ett rätt enkelt val. Men föredrar man att hata och vara bitter, så kan jag ju inte göra nåt åt det. Jag uppfostrar inte andra vuxna människor, jag talar bara om vad jag känner och tycker och hur jag gör.


Livet är kort.

Read Full Post »

Två lönesamtal har jag haft nu (ett igår och ett idag) och inte en spänn har jag begärt eller fått. Äh, jag skojar lite. Det är sant med lönesamtalen, men när det gäller lönen är det lite svårt att veta hur det blir. Det är ju trots allt så att jag bara har anställning här året ut. Jag har i vart fall fått veta vilka intentioner som finns från två håll. Vidare har jag presenterat mitt erbjudande åt ett håll där man uppenbarligen inte riktigt kände till vad som finns att få och fråga efter. Båda samtalen var annars bra…(eh… tänk, jag höll på att skriva SAMLAG och det får ju inte jag ha förrän på måndag, sägs det!), men det blev också så att de omfattade en del jobbprat. Och, som sagt, intentioner kan man inte leva på, lika lite som man kan leva på luft.

Inte en spänn, men en guldpeng..?


För institution 1
är nu sagt att jag ska prioritera kommunikationsplanens slutversion och därefter tag tag i forskningssidorna på webben. Hela strukturen måste göras om och sidorna ska uppdateras med nya inledande texter och aktuella projekt. Frågan är om jag hinner göra detta klart före årsskiftet på 20 procents arbetstid (en dag/veckan). Bara att få in underlag kräver att man står med piskan beredd i princip hela tiden. Jag har emellertid hunnit göra en skiss och tagit fram ett lagom antal frågor som underlag till sidorna om projekten. Alltid något!

På instituton 2 är det disputation idag, men jag känner att jag inte hinner delta. Jag behöver sitta och tänka och även planera den lilla utbildning jag ska hålla i på onsdag i nästa vecka. Jag funderar på att höra om flera är intresserade så vi får ihop ett gäng om högst sex personer, det brukar vara lagom. Strax efter lunch kom en person inflygande i mitt rum, nämligen, och ville att jag på studs skulle visa hur man skapar en sida på intranätet. Och det är inte det lättaste att lära ut på två minuter…

Idag är jag så trött och mår illa, men jag hade kaffe med mig hemifrån som jag hällde i mig här tidigt i morse. I kväll blir det Fästmöns och min sista kväll tillsammans bara vi två på ett tag, så vi tänkte fira med att plocka ihop lite delikatesser till middag och kanske skölja ner med ett glas rött. Sen somnar vi väl före klockan 20 i kväll. Igår gick vi och la oss strax efter 21. Det går bara inte att hålla ögonen öppna om kvällarna! Inte när alarmet går igång kvart i sex om morgnarna.

Om jag finge önska nåt mer just nu än ett fast jobb, vore det att jag hade lite mer tid att köpa kläder. Det enda jag har gott om är jeans, men jag måste ju ha nånting under och nånting på överkroppen också. Tyvärr är jag ju ingen klädmänniska. (När det gäller utseendet lägger jag ner mest pengar på linser och frissan!) Därför blir det gissningsvis så att jag inhandlar nåt i panik – i allra sista stund… Jag har i alla fall fått sms från Anna att hon har inhandlat strumpor på jobbet åt mig idag. Strumpor är en STOR bristvara just nu. De jag har lyckats rädda från Strumpmonstret är antingen trasiga eller har uttjänt resår.

Strumpmonstret tog dess make/a!


En av ”mina” forskare
var på TV igår och pratade om ett projekt som pågår tillsammans med bland annat Tokerian. Och idag vid fikat avslöjade jag att jag kallar just den affären Tokerian i min blogg. Det kanske inte var det smartaste avslöjandet jag har gjort, men lite kul var det allt att försöka besvara allas frågor om varför. Nu hoppas jag innerligt att folk på jobbet inte letar efter min blogg eller börjar följa den, det skulle vara lite… retligt och genant. Tror jag. Jag är ju ganska frispråkig här. Och så skryter jag så mycket om mina duktiga kollegor så de kan ju råka tro att de är det de är – skitduktiga!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???

En soluppgång från mars.


Idag är det som sagt resdag.
Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.

När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.

Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?

Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!


Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans höjning (Toblerone) respektive sänkning (Megafon – som i megafonröst, röst som alltid hörs ÖVER alla andra röster). Inte svårare än så här:

Toblerone

                                                                                                                                                     Megafon

  • En viss unge med en hemsk, gäll röst (hur f*n står föräldrarna ut???)
  • 3:s snabbare mobila bredband (jag är INTE imponerad hittills…)
  • SJ (som vill förbättra sin information, men som uppenbarligen inte tar tag i de VERKLIGA problemen…
  • Rökare (en del är inte bara förpestare av omgivningen utan också skattesmitare…)
  • Twitter (bara en massa buggar och konstigheter just nu. Som till exempel att jag plötsligt slutar följa folk fast jag inte aktivt gör såna val…)

Read Full Post »

« Newer Posts