Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.
Ingen mes, men respekt!
Den här kvällen skulle jag städa, hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.
Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.
Passade på att ta med mig ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.
Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.
Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!
Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!
*balle-möbler = balkongmöbler
Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 