Torsdagstoffligt

På väg hem i bilen igår var det dags att bryta ihop igen. Skälet var väldigt enkelt. Innan jag åkte från jobbet skuttade jag upp till institution 1 för att flukta igenom papperstidningsutgåvan av lokalblaskan. Växlade några ord med ML som undrade om jag ska vara med på påsklunchen i nästa vecka.

Tyvärr går inte det för mamma kommer hit.

sa jag.

Och bara för det fick jag krångla och byta dagar med Den Hjärtegoda L, som jag vill bjuda på lunch som tack för den fantastiska måltiden strax före min operation. Dessutom… skulle jag nog bara bli ledsen.

Naturligtvis fick jag förklara varför. ML tyckte att det var jättetråkigt för, som h*n sa,

Vi har trivts så bra med dig här!

Så klart orden värmde, men jag hann knappt ut i bilen förrän tårarna trillade. Och när jag satt där och marssolen, som trots allt är ganska stark, lyste på mina kinder genom de smutsiga bilfönstren… Då såg jag hur tårarna gjort stora fåror på mina kinder. Det är sant! De här sista årens prövningar har gjort mig… gammal.

Hemma väntade en gigantisk strykhög och vad passar väl bättre som lindring när man är ledsen än kroppsarbete. Efter avklarat arbete unnade jag mig två kexchoklad till middag. Sen mådde jag förstås illa, men det är ju skit samma.

Innan jag fick slå ner rumpan slog jag in… julklappar! Ja, det blev ju så att jag hann köpa två julklappar till mamma förra året, men jag hann inte överlämna dem. Därför får hon dem nu till påsk. Hon har frågat vad jag önskar mig. Det blir ju bara dumt, för jag vet ingenting mer än sånt som inte går att köpas för pengar. Och en Ajfån. För, som sagt, jag måste ju vara kontaktbar även framöver. Sen. När det är över det här äventyret jag har deltagit i sen september 2011.

Ett hårt paket och ett mjukt paket till mamma.

Resten av kvällen ägnade jag åt mitt favoritprogram Antikrundan. Telefonerade med Fästmön efter det. Det ska bli så skönt att få sällskap i kväll, efter den här skitveckan. Till helgen kanske det blir en (inköpt på DVD) eller annan film (bio), det beror lite på hur vi mår. Det viktiga är att vi är tillsammans, inte vad vi gör.

Och i natt har det snöat. Mycket.

Livet är kort.

Read Full Post »

Enögda bilar? Nej tack!

När jag var och besiktigade Clark Kent* senast pratade jag och besiktningsmannen om det här med lampor till bilen. Jag undrade varför man ser så många enögda bilar nu för tiden, det vill säga bilar med bara en fungerande strålkastare fram. Besiktningsmannen svarade att det handlar om att dagens bilar har så avancerad teknik. De drar så mycket ström att lamporna ofta slutar fungera mycket snabbare än tidigare.

Clark Kent, nytvättad och fin.

Själv råkade jag ut för att en strålkastare slutade fungera. Men samma dag ringde jag till verkstan för att få hjälp att byta ut den. Varför åka omkring i vintermörket och både se och synas dåligt? Dessutom betalar jag gladeligen för att låta nån som kan och som har de rätta verktygen byta ut mina lampor.

För ett tag sen hittade jag en sajt som handlar om led lampor bil. (Särskrivningen irriterar mig dock!) Ledlampor, har jag hört, drar inte alls lika mycket ström som vanliga lampor, så jag blev lite nyfiken. Tyvärr framgår det inte på sajten vilka bilmärken olika ledlampor passar till. För mig säger inte H-serien eller BA-serien och liknande särskilt mycket. Men sånt går ju att ta reda på genom att flukta i bilens instruktionsbok, säkert. (För ärligt talat vet jag inte vad min bil har för socklar på sina lampor heller…) Tydliga prisuppgifter finns det emellertid på sajten och som jag noterar är dessa ledlampor inte dyrare än ”vanliga” glödlampor till bil.

Dagens ledlampor sägs ha oförtjänt dåligt rykte. Idag håller en ledlampa i ungefär 13 år – om den är tänd tio timmar om dan… (Nu gäller det kanske inte billampor, men ändå, det ger en viss fingervisning…)

Jag tänker i alla fall helt klart  testa ledlampor till Clark Kent nästa gång det är bytesdags. En tvåårig garanti hos Ljustema, som företaget heter, garanterar ju också en hel del. Enögda bilar – nej tack!

*Clark Kent = min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »