Spårande

Ett spårigt inlägg.

---

 

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mjukt och fluffigt

Ett inlägg om min arbetsplats.

Vi kan låta rätt hårda och tuffa. Det måste man vara, på sätt och vis, när man jobbar med det jag och kollegorna gör. Som kompensation väljer vi kläder av lite mjukare touch. För vi är ju i grund och botten snälla.

Kollegan K:s fluffiga tröja.

Min dag inleddes med ett datorbyte. Äntligen! Tyvärr uppstod då problem av teknisk karaktär. Det slutade med att jag fick logga in som kollegan S och tilldela mig nya rättigheter och nytt lösenord. Det är liksom inte första gången det låser sig. Vilken tur att man lär sig genom misstagen…

På förmiddagen hade vi enhetsmöte på cirka en timme. Det var en del att avhandla eftersom det råder viss frånvaro på enheten. Idag är vi emellertid fyra. Två fattas.

Storskärmen i ljusgården fortsätter att krångla. Gårdagens problem löste vi, I och jag, men idag är det nattsvart. Det vill säga skärmen är nattsvart. Tekniker jobbar på problemet, men det är uppenbarligen inget enkelt problem. En av killarna på IT är förresten så himla gullig. Han kan säga såna mjuka saker när man säger hej då som:

Ta hand om dig!

eller

Var rädd om dig!

Tänk om alla sa såna snälla saker till varandra…

Lunchen är snart slut och jag har ätit kycklingfocaccia idag. Det var alldeles för stor portion, så jag fick lämna lite på tallriken. Tog sen en lite promme runt kvarteret för att få dagsljus, men det är inget vidare väder. Det droppar från taken och är allmänt blött. Ingen mer snö från ovan, i alla fall. Tittade in till Röda Korsets loppis en snabbis, men ingenting följde med mig därifrån.

Min nya jacka är fortfarande till stor glädje. Den är varm när det är ruggigt och kallt. Men bäst av allt är att den också är väldigt mjuk. Och så är den gjord av Goda Vänner, enligt etiketten i fodret.

Min jacka är ”Made by good friends”!

Nu ska jag jobba några timmar till. Faktiskt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Här är bara tyst och tomt…

Sitter på ”jobbet”. Här är bara tyst och tomt och ingen Carl. Tänk så snabbt man vänjer sig vid att dela rum med nån! Det är nästan så jag har svårt med koncentrationen idag…

Dagen började med att jag mejlade ut åtta påminnelser till forskare som inte har hört av sig angående slutkorr. Jag fick svar nästan omgående av en och en annan lovade återkomma under dagen. Det skulle kännas jättebra om vi fick ut de här sidorna i veckan, men jag vågar inte riktigt hoppas…

Morgonen bröts av genom en liten promenad i uppförsbacke till avdelningen. Jag trodde att jag skulle kollapsa och luftrören fick verkligen kämpa! Det var ju inget regelrätt morgonmöte idag bara för att jag hade masat mig iväg, men det finns förstås andra vinster att göra om man lär känna kollegorna!

Tillbaka på kontoret igen fixade jag till några sidor samt köpte en bild till en av dem. Och hepp så var det lunch!

Jag har bytt skärm från min lilla till Carls stora bredskärm. Det tog ett tag för naturligtvis hade jag ju inte rätt drivrutiner. Tur då att jag fick bra fjärrhjälp från vår IT-avdelning och M som satt nånstans uppe i norr och guidade! Teknikens under när nån annan än jag styr min egen mus! (Nej FEM, inte den  musen, datormusen!!!)

Datormusen var fjärrstyrd en stund idag.

                                                                                                                                              På agendan idag stod också att författa ett mejl till M på arbetsförmedlingen med ett antal frågor och ärenden. Jag hoppas att jag får snabbt svar, men det brukar komma i slutet av dagen.

I morse fick jag en otrevlig överraskning – lingonen hade trillat in! Och jag som gick och hoppades på att jag skulle vara gravid ha blivit tant sen sist! Men icke! Så idag är magen ännu större än vanligt och jag känner mig fet och fluffig och svullo och har förstås ont också. Aldrig får man vara nöjd och glad… 👿

Read Full Post »

Pappa – och familjen Präktig

Jag får besök varje dag. Han sitter på mitt balkongräcke och tittar på mig. Ser rakt på mig. Rufsig och fluffig i fjädrarna.

Det är min pappa!

säger jag bestämt till Fästmön.

Anna skakar bara på huvudet. Men jag vidhåller bestämt att den gula talgoxen där ute är pappa. Pappa brukade ta sig en liten afternoon nap. När han kom upp och ner (för trappan) var han lika rufsig i håret som den lilla fågeln var i fjädrarna på bröstet igår.

Pappa älskade att sitta vid köksfönstret och titta ut på småfåglarna. Morfar hade konstruerat en fågelmatspinne där pappa sen hängde upp frömagasin och talgbollar och grejs. Inte konstigt att det växte solrosor sen lite varstans i trädgården…

Pappa hade en fågelbok. I den kryssade han för vilka fåglar han observerat utanför sitt fönster. Den boken låg i fönsterkarmen. Jag hade inte hjärta att slänga den eller skänka bort den när vi skulle tömma huset. Lika lite som mamma kunde slänga pappas kom-ihåg-lapp med ordet

Soppåsen!

på. Texten bleknar allt eftersom åren går. I sommar är fem år gångna sen pappa for upp till himlen i all hast. För så var det. I all hast. Det gick inte att rädda hans liv, hur mamma än försökte. Det var slut. Oåterkalleligt slut. Den där heta dagen i slutet av juli när han skulle ta sig en svalkande simtur. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Fortfarande. Det var bara så onödigt. Men nu är det som det är.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Jag tillhör inte nån familj på riktigt. Jag har snikat in mig i Annas familj och så har jag min lilla mamma kvar. Men jag räknas inte riktigt, för jag har ju inga egna barn. Då räknas man inte. Tro mig. Så har det varit i såväl yrkesliv som privatliv. Det är därför jag kräks på familjen Präktig. Du vet den där familjen med mamma, pappa och två välartade barn – flicka och pojke, förstås. Jag mår illa när jag ser hur mamman och pappan pysslar med hunden eller vad nu barnen har för husdjur och när pappan ger mamman höga rosor för att det ju är Mors dag idag. Och så packar hela familjen Präktig in sig i sin kombi och tuffar iväg, först till mormor, sen till farmor för att fira dem.

Skrapar man lite på ytan krackelerar den emellertid. Pappa Präktig har ett rykte om sig att inte direkt spotta i glaset, framför allt inte när det är representationsmiddagar och liknande. Då har han dessutom lite svårt att hålla fingrarna i styr och låter dem gärna vandra på kvinnorna i sällskapet. Ingen av dem är hans fru.

Mamma Präktig hon är hemmafru, hon, med minsta lilla barnet. Barnet som aldrig har legat i hennes livmoder. Den lilla flickan är nämligen hämtad från ett annat land och en annan mamma. Det är därför hon inte har samma hårfärg som resten av familjen Präktig. Mamma Präktig trodde att det här barnet skulle ge ny glöd till förhållandet mellan henne och Pappa Präktig. Det har det inte precis gjort. Pappa Präktig undviker att komma hem, i stället. Det har gått så långt att den lilla flickan inte vet vem han är och hjärtskärande skriker

Maaammaaaaaaaaa…….

när han vid något enstaka tillfälle blir ensam med henne.

Storebror Präktig har inte heller förändrats. Han är fortfarande det bortskämda ensambarnet som nyss fick en lillasyster. Och han är fortfarande konstig och talar för högt och är despot bland de få kamrater som ännu kommer på besök. Jag tror att en finnig kusin med fett hår är den som har stått ut längst. Gissningsvis för att den pojken också har svårt med… relationer. Storebror Präktigt slår sin hund och plågar sin lillasyster, naturligtvis när de vuxna inte ser.

Nej, jag tillhör ingen familj på riktigt. Jag är en ingen. Jag är som den lilla talgoxen. Och en dag flyger jag iväg för att aldrig mer komma tillbaka till detta Präktighetens Paradis.

Read Full Post »