Vår dag

Ett inlägg om en sån där fin dag som behövs ibland.

Idag var det vår dag. Bara för oss. Nästan. Vi sov inte så värst länge, men tillräckligt. For ner på torgloppis mitt på dan. Massor att titta på, mycket folk och jättehett. (Ja, det var jobbigt och svårt, men jag klarade det.)

Vår vän Greken (och Fästmön) bjöd (vi fick sån jäkla stor rabatt så vi skämdes!) på finfin lunchfika – var sin underbart god ostfralla med grönt och till dessert var sin smarrig kaka. Jag tog en morotskaka, det lät nyttigt och bra.

Vi tittade på böcker på ett par ställen. Var sin bok fick följa med oss hem. Och nånting mer till en kommande födelsedag hamnade i en påse som Anna bar. I den affären såg jag en äkta häxa. Bara kvasten fattades. Hon var en av dem som behandlade mig som luft på en begravning för ganska precis två år sen. Jag har svårt att glömma sånt, det gjorde så ont.

Vi vilade fötterna och fann svalka vid floden. I struparna rann nåt vått, starkt, kallt och gott innan vi kämpade uppför backen till Il Forno Italiano. God mat, ett glas underbar ripasso, ljuvlig dessert.

Det går att stänga ute sånt som är jobbigt och svårt runt omkring. Om så bara för en dag. Tack, Anna älskling, för att du är den du är!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Another day in Paradise

Ja rubriken för inlägget är ironisk, men nu orkar jag inte märka ut vad som är det hela tiden. Om man inte förstår eller uppskattar ironi behöver man ju inte läsa vidare. Jag vill emellertid fortfarande understryka att den ironi jag främst använder är SJÄLVironi.

                                                                                                                                                            Vaknade flera gånger under tidiga morgonen och var varm. Insåg att natten aldrig nånsin riktigt blir mörk heller. Det var lite ljust hela tiden, minst. Dagen visade först upp lite molnighet, men en blick på termometern fick mig att inse att molnen var fluff: det var ändå 34 grader utanför.

Solen tittade fram idag också.

                                                                                                                                                                    Idag ska jag försöka få till en snygg frisyr med rent hår – inte den platta med flottigt hår jag har just nu – innan jag ger mig iväg på presentjakt. Min mamma fyller ju år om en och en halv vecka och ska uppvaktas här i Uppsala hos mig. Gissningsvis för att hon då vet säkert att hon får paket – jag vet nämligen att hon ÄLSKAR paket! Nu gäller det bara för mig att vara lite klurig. Det hon uppskattade mest i julklapp, till exempel, var faktiskt fotokalendern och fotoboken. Men en kalender är ju inte aktuellt nu och fotoboken var skitdyr att ta fram, så jag har inte fixat nån med nya bilder. Två små paket finns här ändå, men nåt mer ska det väl vara.

Ett av de klara paketen.

                                                                                                                                                             Laddar också för morgondagen. Jag vet att det finns somliga som är övertygade om att jag ska misslyckas IGEN, men den här gången tänker jag ge ALLT och jag vet ju att när det kommer till kritan älskar ju folk sånt som är gratis. Det är det jag får vädja till. Ett stort problem är kläder. Jag slafsar ju omkring i shorts och linne här hemma, men det passar sig ju inte. Jag har ett par snyggare tjockis-svarta byxor som jag köpte till pappas begravning och som jag fortfarande kommer i (nätt och jämnt…). Får kanske ta dem – de är av bomull och svala – och så nån pikétröja med krokodil eller nån örn på i nån somrig färg. Jag har ju ett antal såna kvar sen tiden jag hade lön att köpa kläder för och en del av tröjorna är nästan oanvända… Praktiskt! Men det gäller förstås att jag

1. inte har blivit för fet
2. står ut med att bära annan färg än tjockis-svart för ett par timmar

Om nummer två känns outhärdlig är det ändå viktigare att nummer ett inte stämmer alls. Får väl tindra med mina kalla blå ögon och försöka beveka.

Fästmön och jag hade en intressant sms-dialog i natt. Den skulle jag gärna utveckla, men det får väl bli i augusti nån gång när vi har vår nästa tvåsamdag. För före allting kommer barn, min mamma och jobb. Sen kommer vi.

Read Full Post »

Samordningsförbundet i Uppsala län har fixat 17 jobb trots 79 miljoner

Idag tar man sig för sin panna igen när man slår upp lokalblaskan. Där står att läsa att det så kallade Samordningsförbundet i Uppsala län har fått 79 miljoner kronor hittills. Av dessa pengar har man använt 51 miljoner och lyckats (!) fixa 17 jobb. Ja men vad är detta????????

Samordningsförbundet i Uppsala län (ful och tråkig hemsida har förbundet också! Varför inte anställa en webbredaktör eller en informatör till förbundet så har det lyckats fixa ett jobb till nån långtidsarbetslös?) bildades 2008. Dess syfte är att vara myndighet i länet och samordna rehabiliteringen av sjuka, utförsäkrade och långtidsarbetslösa. Tanken är att göra den så kallade rehabiliteringen enklare. Via förbundet ska våra favoriter (!) Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, landstinget och länets kommuner samla resurser så att behövande får hjälp. Men man kan ju inte låta bli att undra över den så kallade effektiviteten när man hittills fått 79 miljoner och använt 51 av dessa för att fixa 17 jobb. Totalt deltar för övrigt 402 personer i ett tiotal olika projekt på olika platser i länet. Det är 17 av dessa som fått jobb eller startat eget.

Förbundet har tydliga och vettiga mål, men de känns inte särskilt mätbara, vilket jag tycker att mål ska vara så att de inte bara blir fluff:

• att ge jobb
• att öka deltagarnas arbetsförmåga
• att främja samverkan medllan kommuner och myndigheter som deltar i förbundet
• att se till att samlade resurerna används bättre för varje individ

Men som sagt. Några siffror eller procenttecken finns inte kring hur många som ska få jobb. Förbundschefen Magnus Arvidsson menar att det varierar från projekt till projekt. Han tycker också att det är

[…] en svår grupp […]

Det handlar om mellan 10 000 och 11 000 personer i Uppsala län som har varit borta från arbetsmarknaden i över tre år.

En del av syftet med projekten är att kartlägga hur olika insatser ser ut på individnivå, enligt Magnus Arvidsson. Men, återigen som sagt, ingenstans finns det nån samlad syn på eller nåt mål för hur många av dessa 10 000 – 11 000 personer som bör komma ut i arbete. Styrelens ordförande, moderaten Karl-Henrik Nanning säger att det beror på de olika projektens målgrupper. Försäkringskassans representant Pär Lundvik tror att färre än 35 procent får jobb, medan moderaten Alf Ahlstedt förväntar sig att mellan 80 och 90 procent börjar jobba.

Vice ordförande är folkpartisten Mohamad Hassan. Han tycker att det är för tidigt att döma ut och dra slutsatser av ett arbete som inte kom igång ordentligt förrän förra året. Alltså två (2) år efter att det startade. Men revisorerna är kritiska och saknar utvärderingar för projekten.

Det här tycker jag är snudd på skamligt! Gissningsvis är det skattebetalarnas pengar som används – så brukar det vara när myndigheter och landstingspolitiker och kommunalpolitiker är inblandade. En myndighet som har varit igång i tre år, ska väl för höge farao inte behöva två års startsträcka när det uppenbarligen finns gott om pengar inblandade? Har man dessutom lyckats få med sig dessa aktörer i ett gemensamt arbete borde alla förutsättningar finns för att lyckas. Nej, 17 personer ut i arbete – varav x antal av dessa har startat eget – det tycker jag är ett allt annat än tillfredsställande resultat. Varför inte byta ut styrelsen och kontaktpersoner så kanske det händer nåt? Kanske också låta några av de 10 000 – 11 000 få möjlighet att sitta med och uttrycka sina åsikter? Bara det skulle ju skapa ett antal arbeten…

Read Full Post »

Förorten tur och retur

Nu har jag varit ute i Förorten och haft några timmars mys med mys-plutten Elias.  Jag åkte och hämtade honom från fritids – och gissa om det var nära ögat att jag smällde igen den låsta dörren bakom mig MED DE BLÅA PLASTTOSSORNA PÅ FÖTTERNA! Men jag besinnade mig i tid och stack in min häl (undrar om det är DET en viss person har gjort med anledningen av svullnaden där..?), stoppade dörren och SLET AV mig tossorna! HA!

Skomode på sjukhus, fritids och liknande ställen, värre än Foppa-tofflor!!

                                                                                                                                                            Elias och jag åkte och handlade fiskmat och lite andra förnödenheter till Storebror hemma i Himlen. Där var hemmet fortfarande intakt. Killarna och jag åt var sin glass, mest med tanke på Elias som skulle få sen middag i kväll. Johan hade installerat det nya, trådlösa bredbandet, men hade kopplat in kabel till sig själv. Allt funkade strålande! Jag passade på att vattna Fästmöns krukväxter samt hämta ett par varmare jeans åt henne och lämna en liten matpeng åt Johan.

Hemma på Morgonen mötte jag en och annan skummis samt fick en kul pratstund med Linn som börjat sommarjobba i katakomberna till Sjukstugan i backen. Hon verkar trivas – än så länge (två arbetsdagar) och det ger bra betalt för tre veckors jobb. Kul! Jag är glad för hennes skull att hon fick sommarjobb även om jag hade föredragit att arbetsgivaren var en annan. Frida kollade på TV, så jag sa mest bara hej till henne innan Elias drog in mig på rummet för att kolla Hemglassbilens färdväg på datorn. Inte det roligaste, men jag tänkte att jag måste ju ägna pojken lite uppmärksamhet 😉

De gröna flaggorna visar var bilen INTE har varit ännu, de röda var det HAR varit och de blå vart den åker en ANNAN dag.

                                                                                                                                                          Sen skulle vi testa att spela lite olika dataspel. Det första spelet begrep jag inte ett smack av. Det var en massa kinesiska pojkar i olikfärgade dräkter som skulle slåss mot varandra så blodet sprutade. Nej, tacka vet jag nåt fluff-spel vi hittade där man skulle fluff-bomba fluff-bomber. Låter det knäppt? Ja, det var det, men det var i alla fall lite snällare än det med kinespojkarna! Sen spelade jag Uno mot datorn – och vann två gånger. Så där satt jag, vid Elias dator, och spelade när hans pappa klev in genom dörren… Sicken barnvakt, va´?.. Men Elias brukar föredra att sitta bredvid och titta när nån annan spelar, det är faktiskt sant!

Idag har det varit skitkallt – bara elva grader när jag skjutsade Anna till jobbet vid halv fyra-tiden. Jag känner halvt om halvt fortfarande lite förkylningssymtom och magen ska vi tala tyst om (MORR!). Men snart ska jag åka och hämta Den Söta Annan, så då får jag lite annat än mina krämpor att tänka på! 😀

Read Full Post »