Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flina’

I morse gick jag upp en kvart tidigare för att hinna släppa av Fästmön i tid vid hennes jobb och inte slänga av henne som igår. Hjälpte det? Nej. Men det berodde nog på att min kära var alltför retsam och sånt straffar sig. Genast, i vissa fall!

Anna är inte bara söt och vän, hon är retsam och en mästerfotograf också!..


Det började med att vi satt och åt vår frukostyoghurt
. Jag påpekade att Anna hade ett lååångt hårstrå på sin tröjärm. Håret var ljust och skrek åt mig mot Annas mörka tröja. Men Anna bara tittade på mig och lät det sitta kvar. Flinade lite åt mig, förstås. Jag försökte att inte titta på hårstrået, men som du förstår var det mycket svårt att låta bli att glo.

Plötsligt började nånting låta också. Självklart var det Anna som smaskade så det ekade i köket. Allt för att reta mig förstås. Mellan varven pikade hon mig för att den där extra kvarten inte skulle göra varken från eller till – hon skulle bli först färdig av oss två och jag sist. Detta trots att hon både bäddar och diskar. Irriterande nog fick hon rätt. Jag vet inte vad det är med mig på morgnarna, men jag kan inte stressa längre utan måste ha gott om tid. När Anna stod påklädd i hallen och hade bäddat och diskat och DESSUTOM hällt upp kaffe åt mig i min bilmugg, satt jag i godan ro på toa, typ… Vi kom inte iväg förrän närmare tio i sju – och Anna började jobba sju.

Utanför hennes jobb fick jag slänga av henne igen – bara för att se hennes förtvivlade min och höra en knackning på rutan innan jag gasade. Jag stannade förstås. Anna ryckte upp dörren för att leta efter sin väska med mobil, plånbok, busskort och andra väsentligheter i. Tills hon insåg att den stod kvar på stolen i hallen. Jaa, somliga straffar Gud genast… Idag slutar vi nämligen klockan 16 båda två, men om jag ska hämta henne från jobbet så får hon vänta ungefär en halvtimma. Vi hade kommit överens om att hon skulle messa mig för att säga om verkligen skulle vänta, om hon skulle gå hela vägen hem eller om hon ville bli upplockad på vägen. Ja, ja det blir intressant att se hur detta slutar…

Igår kväll kunde vi sitta på ballen* och äta kycklingspett till middag, men sen fick vi gå in eftersom det mulnade på. Dagen idag har börjat vackert, precis som den igår. Vi får se hur det slutar. I kväll ska jag släpa ut sommardäcken, för Clark Kent** ska få sommarsandalerna på i morgon bitti. Och bara för det sa en av de suraste gubbarna jag har sett på jobbet igår att

Jojo, på lördag ska det komma snö.

Trött jag blir… På lördag ska det INTE komma snö. Hela familjen ska åka ner på stan och äta middag tillsammans för att fira min födelsedags i efterskott. Ingen snö då, alltså.

I natt drömde jag om FEM och det betyder att jag ska ringa henne nästa vecka för att hör när hon tänker hälsa på.Vi pratade lite löst om helgen den 19 – 20 maj.

Men först ska jag jobba. Idag blir det mest webbpublicering och lite planering inför mitt delvisa skifte av arbetsplats nästa vecka. Det ska bli spännande!!!


*ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman som fortfarande har vinterkängor på.

Read Full Post »

Att göra konst är inte det lättaste. Att göra provocerande konst är… skitsvårt. Jag har sett Tårtan. Alltså den tårta som har gjort att man kräver kulturministerns avgång. Den tårta som har gjort att Moderna museet har förlorat en donation från en annan, minst sagt provocerande konstnär, fotografen Elisabeth Olson Wallin.

Konstnären som har gjort tårtan är Makode Linde. Han gör ofta verk på temana rasism och postkolonialism. Han säger bland annat till SvT att han vill förlöjliga vissa föreställningar genom att driva dem för långt.

Moderna museet firade alltså World Art Day med en tårtinstallation. En installation där konstnären själv var en del av den tårta som kulturminister Lena Adehlson Liljeroth tog första biten av. Tårtan föreställde en svart kvinnokropp. Makode Linde var huvudet och han skrek när nån skar i tårtan. Afrosvenskarnas riksförbund har nu anmält museet och kräver dessutom kulturministerns avgång.

Jag tycker att det här konstverket var väldigt provocerande. Trots att konstnären själv är afrosvensk går det inte att komma ifrån att det är mycket starkt. Jag kan förstå syftet, att provocera, att spela på våra fördomar. Men jag är inte så säker på att de som deltog i tårtandet förstod det allvarliga budskapet. De flesta som man ser på filmen i en av länkarna ovan skrattar och flinar nämligen. Och fotar och filmar.

Nej, den här konstnärliga installationen förfelade sitt syfte, anser jag. Konstnären gick för långt. Jag förstår att många är upprörda och tycker att det är smaklöst av kulturministern att delta i detta. Jag kan förstå att Moderna museet nog blir av med en donation eller två, även om jag inte kan låta bli att höja på ena ögonbrynet därför att  Elisabeth Ohlson Wallin var den första att meddela att hon drar tillbaka sin donation till museet.

Vad tycker du???

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »

« Newer Posts