Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flina generat’

Ett irriterat inlägg.


 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Födelsdagskort från Tant Raffa och Mia

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.


Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK!
(För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 


 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Stubbarp ben

Träben skulle återlämnas.


Jag parkerade i p-huset. 
Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffelblicken

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!


I min enfald trodde jag 
att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

  1. mitt namn
  2. mitt postnummer
  3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag blev det en liten sovmorgon. Elias var nämligen extremt hängig igår eftermiddag och kväll och när Fästmön tog tempen visade sig att den var 38,5… Så nån skola blev det inte för Elias idag. Mamma, däremot, måste ju upp och ringa och sjukanmäla och jag har planerat att göra en del insatser i mitt eget hem innan eftermiddagen ÄNTLIGEN för med sig nånting ROLIGT!

När jag klev in luktade det bajsblöja här och det var ju mindre trevligt, men sånt man får finna sig i.  Fast man har rätt att klaga på sin egen blogg. Inte för att det hjälper att klaga och älta – det förändrar ju inget – men det är ett sätt för mig att få skiten (!) ur mitt system. Så nu försöker jag bli av med denna bajsblöja som emellertid har färgat dagen – se bloggens bak(!)grundsfärg!


Kloppan har helt rätt när hon säger att jag har fastnat i kiss- och bajsstadiet! Se här, inläggets illustration.

                                                                                                                                                  Lillemans feber med tillhörande snorighet och hosta, hörde vi sen, innebär att det kanske bara är jag som åker in till stan och träffar Birgitta innan hon föreläser. Jag avskyr verkligen att vistas på stan, men jag får se det som en utmaning. Och klockan 15 lär jag ju inte träffa på så många före detta kollegor som försöker smita undan från att hälsa på mig, ger mig Onda Ögat, flinar generat när de ser mig och så vidare. Vad har jag gjort dem, liksom? Det borde ju vara tvärtom! (Fast jag skulle aldrig flina generat och försöka smita från att hälsa är Omoget Beteende, sånt som till exempel Pruttkorvarna ägnar sig åt.) Samtidigt har jag förstått att klockan 15 är normal tid för majoriteten att sluta arbeta på min före detta arbetsplats. Kan inte hjälpa att jag känner att det väl är liiite att tänja på flexramarna. Men sånt var ju inget man pratade om högt, för gjorde man det då fick man som jag, en kniv i ryggen. (Själv arbetade jag mellan cirka klockan sju och 16. Att påstå att jag vägrade jobba kväll – som ju INTE var nån ordinarie arbetstid, kväll alltså – var bara ett dumt uttalande från en som lyste med sin frånvaro allt som oftast medan jag själv vanligen jobbade MER än de åtta timmar som utgjorde min arbetsdag.)

Rutiner… Att skapa och upprätthålla rutiner har varit viktigt för mig. När tillvaron rasade samman för ett par år sen var det just rutinerna som höll mig uppe. Och är fortfarande! Med viss modifikation. Jag kan nämligen numera tillåta mig att se ett TV-program eller läsa eller göra nånting annat klockan 22. Det kunde jag inte då, för då var jag död för världen av trötthet. Så till viss del kan man säga att jag har fått en del av mitt liv tillbaka. Det jag har förlorat är emellertid aaaningen mer…

Rutiner i all ära, men nu har tristess och apati börjat smyga sig in. Detta efter förra veckans lättnad och glädje är naturligtvis ett bakslag, men jag inser att man behöver mindre roliga dar för att uppskatta de roliga.

Men nu har det blivit hög tid att sparka på några rutiner och få nånting gjort här! Tanken var INTE att jag skulle sitta framför datorn…

Read Full Post »