Det bidde i alla fall… en ask…

Ett inlägg skrivet med glimten i ögat – ifall nån nu skulle få för sig att tro nåt annat.

Idag har vi en ledig dag tillsammans. Vad har hänt hittills? Jo, tillsammans har vi…

1. sovit till långt in på förmiddagen
2. ätit frukost

Sen har jag vikt tvätt och Fästmön är nu ute på en promenad i hiskelig takt, en sån som halta Tofflan inte kan hänka på. Men vi ska göra en sak till tillsammans: Anna ska få hjälpa mig att vika det stora dubbelunderlakanet.

Skämt åsido, ibland när vi får en gemensam ledig dag har vi ofta svårt att hitta på nåt att göra. Såna dagar är nämligen så ovanliga nu. Antingen är det jobb eller så behöver andra delar av familjen en av oss.

Igår kväll hämtade jag Anna vid 21 och tack och lov behövde hon inte jobba natt! Jag dukade fram lite goda ostar, kex och var sitt glas rött. Det slank ner fint.

Tre små cheddarostar kostade närmare en miljon. Äh, jag bara skojar!

 
De små cheddarostarna var mycket goda. Och det borde de ha varit med tanke på vad de kostade. Nu har jag dessutom en fin träask kvar i min ägo. Den doftar underbart! Tills vidare får den bo i ett skåp i köket. Men vad 17 ska jag ha den till??? 

Det bidde i alla fall en fin träask.

När Anna har återvänt och det gigantiska lakanet är vikt blir det nog en tur till Stormarknaden. Vi kan ju alltid ta en fika där nånstans. Och så behöver vi handla nåt till middag. Egentligen borde jag lämna in en trasig sko, men då vet jag inte vad jag ska ha på fötterna när jag åker och jobbar i morgon. Gympadojor med lufthål i känns lite för… svalt… I-landsproblem… Min pappa hade skor gjorda av tidningspapper. Jämför.

Nu kommer Anna flåsande innanför dörren. Jag har ropat

Hej!

tre gånger och sista gången svarade hon. Dags att kolla vad hon orkar hitta på!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Majblommor och lite musikaliska funderingar

Ett inlägg i vilket Tofflan visar sina egna majblommor och har en del musikaliska funderingar. Eller snarare undrar över pratsamma gäster.

Igår kväll blev det verkligen skitväder! Det stormade och regnet smattrade mot rutorna. Vi satt inomhus och hade det gott, mätta av Fästmöns Chicken Tikka Masala med naan.

I morse sov vi ända till klockan var nästan tio. Av nån anledning sover vi alltid längre hos Anna. Hon har kanske inte riktigt så många grannar som renoverar eller vars barn får utbrott. Eller också har hon det, men huset är bättre isolerat.

Jag tog en skön dusch, medan Anna fixade frukost. Utomhus var det strålande sol och varmt. På Twitter läste vi om alla som var ute och skenade på ett eller annat sätt, så vi masade oss också ut. Fast endast för att gå. Jag tror inte min onda häl pallar nåt springeling.

Ajfånens kamera åkte fram, men ärligt talat har jag delvis tappat lusten att fota. Jag tycker att bilderna bara blir dåliga och tunga. Men några majblommor fångade jag i alla fall, med ett ganska lyckat resultat. Jag twittrade för övrigt stolt att jag inte hade sprungit en centimeter den gångna veckan. Ärligt talat tycker jag folk är jobbiga och skrytsamma som måste berätta hur långt de springer. Berätta i sociala medier, alltså. Who cares, liksom?

Äntligen fick jag fota blåsippor ute i backarna!

Blåsipporna stod i flera klungor ute i backarna och äntligen fick jag fota både dem och vitsippor.

Vitsipporna har fått strålkastaren på sig.

Vi promenerade bort till Ekeby, men eftersom stället nu är uthyrt kommer man inte fram till varken vattnet eller bron. Vi tittade lite på avstånd. Totalt var vi ute i en timme, men vi satte oss ner en stund på en bänk och bara njöt av vårsolen.

Min egen personliga majblomma njöt i vårsolen. Eller somnade hon?

Det var verkligen varmt i solen och så här efteråt känner i alla fall jag att det hettar i ansiktet. Men när vi var ute blåste det fortfarande ganska mycket, så jag kände inte riktigt hettan då.

Det blåste på Anna.

På hemvägen noterade jag att det måtte ha varit livat i holken igår. Den hade nämligen trillat ner och låg på marken.

”Tjo va de va livat i holken i lördags…”

Hemma i Himlen satt alla barnena vid sina datorer, men Johan reste sig faktiskt och gick ut för att ta en promenad. Anna och jag åkte till ICA Solen och provianterade innan jag for hem till New Village. Anna uttryckte sitt stora missnöje med min packning av hennes varor. Kassörskan flinade och såg ut som om hon tyckte synd om mig.

Fullastad med kassar och väskor flåsade jag uppför min trappa. Plockade med mig ”Lucilles” lokalblaska på vägen. När jag hade packat upp mina varor och ställt dem där de hör hemma gick jag över för att mata husdjuren. De var hungriga. Jag undrar om ”Lucille” hann mata dem innan avfärden…

Storebror hade det kämpigt, så jag gjorde en omstart och en ordentlig virusgenomsökning. Det tog baske mig en timme! Under tiden hann jag ringa mamma och äta min middag – grillad kyckling med potatissallad och räksallad. Ett glas rött tog jag till maten, det andra sippar jag på just nu. Läste tidningen till middagen, men tidningen tog bara fem minuter att bläddra igenom. Nej, jag är verkligen nöjd med att inte längre lägga nästan 3 000 spänn om året på nånting så här tunt!..

I kväll väntar det tredje programmet Inför Eurovision Song Contest 2013. Martin Rolinski är gäst och jag undrar om han kan hålla låda som de två föregående gästerna Rickard Engfors och Shirley Clamp… Det har jag svårt att tro…

Livet är kort.

Read Full Post »

Blåsbälg och gubbslem

Nej nån träningsmänniska blir jag aldrig! Jag avskyr sport, idrott, motion i alla dess former och det står jag för. I min ungdom hade jag några år när jag höll på att bli duktig i bordtennis. Lite senare i livet var det badminton. Men det är väldigt, väldigt länge sen. Jag är inte intresserad, jag vill inte, helt enkelt. Hur andra gör är upp till dem.

Det enda jag ägnar mig åt är att promenera. Det gillar jag! Då kan man nämligen göra annat samtidigt, till exempel tänka eller prata om man har sällskap. Då känns det varken som sport eller motion. Efter min operation i december tappade jag tio kilo. Min onda häl fick vila, eftersom jag inte orkade gå några längre sträckor under några veckor. Nu mår jag bra efter operationen och även hälen känns något, om inte helt, bra. Så… mitt bidrag till den interna rörelsen (= mitt motionerande) har nu faktiskt blivit ett, inte noll som tidigare: jag använder trapporna på jobbet. Därför avskyr jag tisdagar numera, för då jobbar jag på femte våningen. Det blir fyra gånger i trapporna – två uppför och två nerför (ja, jag inte bara kommer och går till min arbetsplats, jag brukar lämna den för lunch en stund mitt på dan också. Detta medför att jag flåsar som en jävla blåsbälg då och då. Folk som ser mig tror att jag antingen håller på att dö (vilket det ibland känns som) eller är fruktansvärt upphetsad (det är jag aldrig på jobbet mer än på tekniken).

Flåsar som en sån här.

Den här arbetsdagen har snart gått. Idag lär jag också jobba över, för jag ska vara med på ett möte klockan 16. (Jag slutar egentligen klockan 16.) Men det blir några bra timmar på plus som jag tänkte använda endera dan, troligen nån dag när vi jobbar del av dag, en dag för röd dag.

Förmiddagen omfattade två inplanerade möten och ett oförhappandes. Arbetet med forskningssidorna här går sakta men säkert framåt, vilket gläder mig. Jag är ju den som går med piskan utan morot (morötter är ju bara snigga att se på och äckliga att äta), men jag har också skapat en jädra massa sidor och gjort en liten mall, allt för att underlätta.

Eftermiddagen innebär också en liten kort-kurs i webbverktyget innan jag slinker in på mötet klockan 16. Hoppas att mötet inte drar ut alltför lång tiden, jag behöver verkligen handla idag efter jobbet. Och lämna in Lottot. Vem vet, det kanske är en miljonär som sitter och skriver detta nu, för jag har inte kollat lördagens dragning…

För övrigt har jag noterat att det på går en ganska osmaklig gubbslemdiskussion/-konflikt. Vän Av Ordning vill nu bara påtala för alla inblandade att jag jobbar på en arbetsplats där man faktiskt forskar kring gubbslem. Gubbslem har ingenting med gubbar att göra utan det är en alg. Och är det nån som ska känna sig förolämpad torde det vara algerna.

Gubbslem.

Så å gubbslemmets vägnar vädjar jag:

Kiss (nåja…) and make up!

Eller i vart fall

Missbruka inte gubbslemmets namn!

Därmed inte sagt att jag har valt sida. Det kan jag inte för jag hörde inte debatten, nåddes bara av delar av den via Twitter.

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsala slott – mer än bara könshår

Varning för snusk!!!

Ursäkta mig! Inte för att jag är übermoralisk, men jag går igång lite när jag läser i UppsalaTidningen om utställningen The Collector på Uppsala Konstmuseum, Uppsala slott. Utställningen, som öppnar på lördag, har mänskligt samlande som tema. Ett gäng konstnärer har gjort en samlingsutställning, helt enkelt. Och då lyfter UppsalaTidningen fram Oscar Guermouches samling av könshår från 50  tillfällen när han hade sex. Men hallå! Vem vill se, liksom..?

Ett hårstrå som jag hittade i en bulle en gång 2009. Men det är inte ett könshår.

Jorå, det finns folk till allt! Jag tror säkert att det går lämmeltåg uppför slottsbacken för att beskåda eländet könshåren. Själv lär jag nog inte vara en av  lämmlarna. Jag ser hellre andra typer av utställningar. Dessutom skulle jag börja fnissa och bete mig illa. Besökande kulturmuppar skulle ge mig Onda Ögat och hyssja.

Det har nämligen hänt. Att jag har blivit blängd på och hyssjad åt av kulturmuppar på Uppsala Konstmuseum. En höst för några år sen var nämligen min gamla kompis Mia från Metropolen Byhålan här på besök. Vi skulle vara kulturella och jag talade varmt om Uppsala Konstmuseum dit jag gången innan hade tagit mina föräldrar! (Du kan ju bara föreställa dig hur generad jag hade blivit om det hade visats upp pubeshår då!..) Hur som helst, jag flåsade uppför backen med Mia och vi höll förstås på att avlida båda två, jag mest. Men frågan är om det var värt detta… Det vi såg på museet var

polska soldater som marscherade nakna.

Det var en konstvideo. Fast vi tyckte mest att det var en konstig video. Och vi inte bara fnissade, vi asgarvade. Övriga besökare blängde. Till sist blev vi tvungna att gå.

OK, konst ska väcka känslor och att ha roligt är en ju en positiv känsla. Det var rätt kul att skratta åt snoppar som hoppar, men att se könshår… Nej tack, jag tror inte det.

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömfångaren

En flåsande man som smygfilmar några unga tjejer. Och så hittas en av tjejerna död. Sen ytterligare en. Vem man kan lita på är helt osäkert i Drömfångaren, som nyligen visades på Kanal 9, baserad på en deckare av Unni Lindell med samma titel.

Vem smyger på tjejer och har ihjäl dem???

                                                                                                                                                            En ung tjej försvinner plötsligt från ett fik där hon befinner sig med några kompisar. Dan därpå hittas hon mördad. Nån har slitit av en stor tuss av hennes hår. De andra tjejerna som hon delar lägenhet med blir förstås oroliga. Och vem är det som ringer men inget säger? Polisen Cato Isaksen får ansvar för utredningen.

Den här filmatiseringen av Unni Lindells bok är suverän. Liksom i den förra, Ormbäraren, är det osäkert in i det sista vem som är mördaren. Man sitter och gissar och gissar och drar vissa slutsater, men alla inblandade verkar både mystiska och opålitliga.

Norska deckare – i såväl bokform som film – är bara suveräna. Jag har läst Unni Lindells böcker. Ofta är boken bättre än filmen eller tvärtom. I det här fallet är de minst lika bra. Högsta betyg!

Read Full Post »