Lördagslopp

Ett rätt tramsigt inlägg.

Igår kväll var vi ganska trötta, men ingen av oss somnade framför filmen, i alla fall. Tvärtom gjorde filmen somliga piggare – jag fick gymnastikuppvisning i sovrummet av Uppsalaflickorna Uppsalakickorna. Det var

kniiip!

och det var

hoppsasteg med flapp flapp

och det var

knakande gymnastikdräkter.

Sen kan man tro att jag var alldeles för uppspelt för att somna. Men icke! Somnade som en sten.

Idag har vi tänkt oss ut på loppistur, den där turen som inte blev av juli därför att alla loppisar av nån anledning hade stängt då. Lite dumt, för på sommaren är ju många lediga och har tid att åka på loppis. Vanliga vardagar har man ju ofta inte det…

Vi vaknade ganska tidigt i morse. Somliga ville visst ha vin till frukost, men jag kan meddela att det blev sedvanlig helgfrukost med fil/yoghurt, rostat bröd och ägg.

Nån ville visst ha vin till frukost. Vin serveras dock inte i det här hemmet till frukost!

Igår upptäckte Piafia att jag – JAG! – hade stavat sugar snaps fel (se kommentarerna till detta inlägg!) Ja, även solen har fläckar, det är jag den första att medge. Och det är jättebra att nån talar om det för mig, så att jag kan korrigera! Jag hade stavat rätt i taggen till inlägget, men inte i själva inlägget. Och kanske var det så att jag blev inspirerad av Tokerians felstavning…

Suger snaps?

Väldigt passande för idag är det båda orden som gäller för vår del – suger och snaps! I afton blir det nämligen kräftskiva här och till serveras snaps i form av Östgöta sädes.

Dra in klorna annars äter jag upp dem!

Nu ska jag sätta fart så vi kommer fram innan loppisen i Gryttby stänger. Det är nämligen det stället som är vårt mål idag.

Stort TACK till Gunilla som inte bara är förstående utan som har tålamod med den tröööga Tofflan i Uppsala! 😛

Livet är kort.

Read Full Post »

Händer – för möten och avsked

När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.

Våra händer.

                                                                                                                                                  Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…

Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:

Och det här är min nya.

Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.

Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var.  Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.

Read Full Post »