Tofflan filosoferar: Fula ord

Ett flamsigt inlägg.

I afton satt jag på ballen* och filosoferade över det här med ord. Och inte vilka ord som helst utan…

fula ord.

Framför allt undrade jag varför man alltid lär sig fula/elaka/snuskiga ord på ett nytt språk först. Till exempel, det första jag lärde mig säga på finska var

Min pappa är en apa.

Inte särskilt snällt mot apan pappa. Sen kan jag säga

Du har ett stort arsle

på tigrinja. Och nåt riktigt fult svärord på bosniska.

På ryska kan jag säga

kniv,

vilket kanske är användbart för en kvartsfinne som jag. Och på norska kan jag säga

bajs.

Sen halkade jag in på ordet

penis. 

Och började gapflabba. För det finns ju inte nåt ord på svenska som liknar det, tyckte jag.

Johå!

replikerade Fästmön snabbt.

Tjenis!

Och då gick det ju bara inte an att inte gapflabba och citera min och FEMs gamla klasskamrat Bosse J som alltid brukade säga

Tjenis penis!

När han inte sa

Jajamens.

*ballen = balkongen

Livet är kort. Jag är nog väldigt trött.

Read Full Post »

Brottsplats Edinburgh: Del 2

Några timmar över på kvällen mellan mat, tvätt och gardinuppsättning. (Tack, älskling, för god mat, dessert och stångarbete!) Vi slängde oss i soffa respektive TV-fåtölj för att glo på andra delen av Brottsplats Edinburgh, inspelade på DVD:n nån av mellandagarna.

Full fart på Jackson igen!

Det är full fart redan från början! Jackson Brodie hittar en död flicka i vattnet. Strax efteråt blir han vittne till ett brutalt överfall i ett parkeringsgarage. Efter det hamnar ett annat vittne till överfallet, en deckarförfattare med otroligt utstående öron, i Jacksons knä, ungefär. Sen är det plötsligt en rik man som fått hjärtinfarkt (när han var bunden och blev dominerad av en ung ryska) och vars fru så småningom blir Jacksons klient. Och så ovanpå det Jacksons lite jobbiga kärleksliv samt X:et som tänker ta dottern och flytta till New Zeeland. I bakgrunden mal systerns död och vi får veta lite mer kring detta.

Som sagt, det är inga händelselösa avsnitt i Brottsplats Edinburgh. Det händer snarare för mycket. Fortfarande. Det gör att det blir rörigt och lite flamsigt, stundtals. För det är enda sättet att få till det hela. Men jag vill inte att deckare ska vara roliga, de ska vara spännande.

Fortsatt lågt betyg!

Read Full Post »