Mappat och muppigt

Ett tröttkört inlägg.

---

 

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

En fin bonusgrej på jobbet är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!

Nu ska jag läsa lite papperspost, ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.

*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lanthandlerskans son

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blött och vitt – och bokligt!

Ett vårvädersinlägg.

---

 

Regndroppar på bilfönstret.

Efter solsken kommer regn, eller hur är det man säger? Här var det solförmörkelse igår ju. Solen försökte sen trägna sig fram, men det gick inte så bra. När jag åkte och hämtade Fästmön hade det regnat lite fint. Det var aningen vitt bland dropparna, även om det huvudsakligen var regn. Medan jag satt i bilen utanför Annas jobb och väntade tyckte jag dropparna bildade ett ganska fint mönster på bilrutorna.

Förortsexpressen for något försenad ut till Himlen först och Morgonen sen. Då hade de där lite OK:iga regndropparna blivit mer fasta. Snö! Fy te rackarns så jag inte ville ha snö! När man har fått smak på krokusar och tussilago vill inte för nåt smör i Småland gå tillbaka till vintern.

Räkor och vitt vin – vår standardiserade fredagsmiddag.

Vi hade ätit dåligt båda två på dan, så räkor och vitt vin med tillbehör dukades fram redan vid 17-tiden. Det har blivit lite svårare att hitta på middagar som vi båda kan äta. Därför har räkor kommit att bli vår fredagsmiddag när typ ”alla andra” äter tacos.

Det fanns chardonnay kvar sen förra fredagen när vi faktiskt inte åt räkor utan raclette som jag hade grävt fram ur frysen. Då tyckte jag att chardonnayn inte passade så bra till den feta osten, men igår konstaterade jag att den var perfekt till räkorna. Ett glas var blev det. Och det var ju lite snålt, tyckte vi båda – det var ju trots allt fredag. Så jag öppnade en annan flaska vitt vin, bara för att upptäcka att den smakade skit till räkor. Surt och eländigt, så jag anklagade Anna för att ha busat och klämt ner citron i mitt glas. Nej uff och fy! Drick inte Palazzo Mio Grillo nedan till räkor!

Palazzo Mio Grillo passade INTE till räkor. Kanske hade det i stället passat bättre till racletteosten förra fredagen?

Kanske var det så att jag föll för vinets lustiga namn. Mer troligt är att jag föll för att det stod att det skulle passa till skaldjur. Fel, fel fel!

Vår kväll avslutades med The Team, och en annan rälig groda. Alltså den såg så vidrig ut att nån bara var tvungen att köpa den. Vad tycker du?

En rälig groda.

Idag vaknade vi upp till rejäl vinter. Det måtte ha snöat ännu mer i natt, för gräsmattorna var vita. Men marssolen är, som jag bruka skriva, obarmhärtig och obeveklig. Och stark. Det porlar nu i stuprännorna och runt träden syns åter gräset. På framsidans gräsmatta tronar en kvarglömd grill efter att en granne lagade lunch på den häromdan. Idag är det nog ingen som vill laga lunch utomhus, det soliga vädret till trots.

Nån som känner för utomhuslunch idag?

Vi har ingen tanke på utomhuslunch alls idag. Vår plan är att göra en liten utflykt i verkligheten och bland annat köpa hem nån grillad pippi till middag – Tokerian har extrapris på såna den här veckan. Det har alldeles nyss levererats två härliga papperskassar med svenska och brittiska deckare från Year Town och snällaste vännen A (”jag haaar så snälla kamrater!” för att citera min fars finländssvenska). En snabb botanisering visade att endast sex böcker ska ges vidare till annan mottagare. Tusen tack!!!

Två bokkassar med härliga deckare från vännen A.

I morgon har vi födelsedag i familjen och ska på kalas, tror jag. Men vad har DU för dig i helgen??? Skriv några rader i en kommentar så blir jag jätteglad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hunger, drömmar och retro

Ett drömmande inlägg.

---

 

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.

När lusten faller på springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 1

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.

Igår kväll var det premiär för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tvärtemot vad många twittrare ansåg, tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagslat..?

Vi fick tillbaka kylan här igår. När vi träffade tjejerna var det runt två minusgrader, senare på kvällen nästan sju. Tur att vi hade god mat och gott vin som värmde oss! Jag trodde inte att jag skulle orka laga mat efter den lilla shoppingturen, men se det gjorde jag visst! Det är bara att bita ihop och försöka. Fästmön är ju dessutom så snäll och tar disken i nio och ett halvt fall av tio. Hon vet att om det är nåt jag hatar mer än matlagning så är det diskning!

Det ser ut som gröt, men det är en snöhög med grus som ligger på garagets baksida.

Det blev, förutom Stjärnorna på Slottet igår, också en titt och lite sing-along till Mamma Mia. Både Anna och jag har sett filmen förut, men jag tycker att den är lite rolig. Och så är det kul att sjunga med – fasen, så texterna sitter! Hade sms-kontakt med FEM och hon kollade – och gol! – hon också. Faktum är att jag har filmen på DVD, jag köpte den till en jul när mamma skulle komma hit. Det är ju en sån där musikalfilm som passar alla, i alla åldrar, som känner till ABBA. Sen blir jag fruktansvärt irriterad på att folk som uppenbarligen avskyr filmen sitter och glor på den. Det är ju liksom bara att byta kanal i stället för att sitta och klaga och, ännu värre, skriva en massa löjliga tweets. Skriv en recension på din blogg i stället om du har nån. Då kan vem som helst SOM VILL läsa. Bloggläsning är, som bekant, frivilligt – även om vissa inte har förstått det utan beter sig tvångsmässigt.

I morse var Anna uppe med tuppen och jag var väl uppe med hönan, dårå, en halvtimme senare, för att skjutsa henne till jobbet. Rätt trötta var vi båda två, även om vi gick och la oss tidigare än vanligt igår kväll. Jaa, jag var så trött att jag somnade om. Och sov ända till halv tio… Irriterande, för jag hade tänkt göra lite här hemma medan Anna jobbar. Dessutom vill jag läsa ut min bok på gång som börjar gå mot sitt slut nu. Men det blir väl bara dusch och en tur till soprummet. För nu är det Nån som har fyllt på alla soppåsar igen.

Idag händer inget särskilt, vad jag vet. I kväll går den sista delen av den finlandssvenska Inget ljus i tunneln klockan 22.25 i kväll på SvT2. Den vill jag se om vi orkar hålla oss uppe – den går ganska sent.

Anna slutar jobba klockan 14 och jag måste komma på nån middagsmat som jag kan inhandla på vägen. Lottot ska också lämnas in och min Trissvinst ska bytas mot två nya lotter. Men att komma på mat, och dessutom klara av att laga till till den, är inte min starka sida. Kanske föreslår jag ett restaurangbesök? Vi har en riktigt fin restaurang ganska nära där jag bor. Nära, om man är frisk och pigg; ganska långt att gå om man är sjuk och klen. Men jag skulle gärna vilja försöka…

I skrivande stund känner jag mig rätt OK förutom magen, som värker. Jag tror att det är tarmarna som fortfarande är lite omtumlande av allt. Särskilt av att jag äter mer normalt nu. Men inte ett kilo av de tio jag gick ner har jag gått upp – än så länge! Jag vägde mig alldeles nyss. Fast jag skulle behöva gå ner lite till och om bara min dumma häl slutade göra ont skulle jag kunna försöka mig på lite fler promenader. En promenad till en restaurang i kväll, kanske..? Är jag söndagslat, eller..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart dags för fredagsölen, jag ska bara…

Varning för stötande bilder!

Ja, det är SNART dags för fredagsölen här. Jag ska bara… blogga lite först om ALLA storverk jag har ägnat mig åt i afton. Jag är nämligen inte bara kommunikatör och bloggare, jag är också… en massa annat.

Kvällens prio ett var att säkerhetskopiera filer och rensa mobilen på foton som jag inte vill spara. Under tiden läste jag ut min bok. Så det var ju liiite najs, dårå. Samtidigt tvättade jag. När tvätten var klar hängde jag den förstås – nåt hembi* som pappa hade som barn har vi inte här. Och när boken var utläst bloggade jag om den.

Därpå bytte jag yrke och blev kirurg. Jag har sen ungefär en månad tillbaka plågats av onda fötter. På vänsterfoten har jag ont i hälen och det beror på att jag är för tung – för fet, alltså. På högerfoten, däremot, är jag lättare, uppenbarligen, för där har jag ingen hälåkomma. Men i stället tycks jag ha trampat in nåt skit. Därför steriliserade jag en stoppnål hjälpligt och började gröpa i foten. Det gjorde ont. Jag vet inte om nånting trillade ut, men faktum är att foten är mindre öm…

Aj. Pappa, som hade hembi som barn, övervakar operationen från ovan.

Under tiden tittade jag längtansfullt på chilinötterna och drömde om en kall malt till…

Längtan.

Eftersom jag överlevde operationen slog jag mig ner vid datorn igen och sökte ett jobb. Hejåhå, vilket CV jag skulle kunna bifoga bifogade!

Så över till en mera jordnära roll, den som rörmokare. Jag inledde med att rensa golvbrunnen i badrummet.

Äcklisch 1. Du vill verkligen inte se hur det såg ut UNDER silen…

Hällde i lite propplösare i handfatet IGEN. Det ska verka en halvtimma. Under tiden har jag rensat golvbrunnen i duschen.

Äcklisch 2. Det som dolde sig under den här silen var värre än den ovan, så det vill du ännu mindre se.

Nu väntar jag bara på att timern på micron ska tjuta så jag ska spola kallvatten i handfatet.

SEN… blir det fredagsöl! Men du, vad tycks om alla yrken jag har varit i kväll..?

1. IT-person
2. lektör
3. bloggare
4. hembi
5. tvätterska
6. kirurg
7. arbetssökande kommunikatör
8. rörmokare

Vem/vilka har du varit hittills i kväll???

PS Jag KANSKE ska vara sopgubbe också, men jag TROR inte att jag orkar det i kväll…

*hembi = finlandssvenska för hembiträde

Read Full Post »

Och när jag kom ut föll små, tunna, men ändå… snöflingor…

Idag efter jobbet skulle jag åka på

uppköp,

som moster Vera och moster Ljuba brukade säga på sin sjungande finlandssvenska. De avsåg shoppa, handla. Precis när jag skulle gå pajade dragkedjan i min dunjacka. Jackan, som är typ sex år och min enda vinterjacka. Min vanliga otur.

Men sen vände det! Jag åkte till Stadium i Boländerna. Hittade en bra och liknande jacka – till priset av 999 kronor. Bara det att jag blev Stadiummedlem = minus 200 kronor. Och ovanpå det, om man lämnade in sin gamla jacka, som går till behövande (den går fortfarande att knäppa, men glipar över min tjocka mage), fick man 300 kronor. Så mitt tvångsinköp kostade mig 499! Och jag fick en bra jacka, i en storlek större.

Jag slipper frysa.

                                                                                                                                                          Efter detta fyndande gick jag i lite andra affärer och satte sprätt på en del pengar – jag hade ju trots allt sparat 500 pix på jackan (Emil-och-soppskålen-resonemang). Det blev två julklappar till mamma, två till Johan, två till Linn och en till Fästmön.

Jag har satt undan en peng på ICA-kortet till julmat. Jag tror i och för sig att mamma nog betalar lite, men ändå. Även om vi bara är två ränner det iväg. Det är till exempel bara mamma som äter skinka, men det går ju inte att köpa en skitliten skinka – det är ju bara fett på såna. Urrrk!

Se, jag tänker framåt! En bit. Jag är så tagen av människors omtanke och värme att jag inte kan annat. En dag i sänder. En dag. Nu har jag klarat av måndagen den 5 december. Snart.

Och när jag kom ut föll små, tunna, men ändå… snöflingor…

Snart är det så här ute. (Det här är en av de sista vinterbilderna från mammas och pappas trädgård.)

                                                                                                                                                            PS Varken Stadium eller ICA-banken har betalat för det här inlägget.

Read Full Post »

Glömska!

Läste nyss ett mest roligt och liiite tragiskt inlägg hos den kära Fru Hatt om glömska. Det fick mig naturligtvis att ingående studera mig själv. Och jahadå! Självklart är även jag glömsk!

Exempel på saker jag glömmer:

• Tänder lampan i ett rum för att jag ska snart ska återvända dit. Återvänder om tre timmar och undrar WTF* lamphelv***n lyser för!
• Köper en STOR bunt kopieringspapper till skrivaren. Sen hittar jag en lika STOR bunt i arbetsrummet. Himla bra – NOT! – när man inte har så gott om pengar.
• TROR att jag informerar mamma om nåt, när jag i själva verket informerar Fästmön. Och blir ARG när den oinformerade inte har kommit ihåg vad jag sa…
• Frågar ett av barnen om vad h*n läser för bok just nu. Bara för att mindre än en timma senare ställa samma fråga igen.
• Skriver ett mejl till En Viktig Person. Dagen därpå skriver jag ett mejl med liknande innehåll – till SAMMA Viktiga Person. Jag inser det dock i tid och skickar inte iväg mejl nummer två…
• Går in till ett av barnen och anklagar det för att ha stulit… en skärbräda.
• Viktiga saker ska förvaras på viktiga ställen. Frågan är bara… var… Och då ska vi inte tala om lösenord… Herreminje, jag kommer inte ihåg ett enda utan måste ständigt och jämt be om nya!
• Vad åt jag till middag igår? Hur var det nu jag ställde om klockan på micron? Vad har jag för färg på trosorna idag? Var f*n har personalen på Tokerian GÖMT chilibågarna????????????????

Alltså, jag kan verkligen bli galen på mig själv! Och skäms som en hund eftersom jag ofta anklagar Nån. Denna Nån har jag personligen aldrig träffat, vilket naturligtvis gör skuldbeläggandet lättare – jag har ju ingen känslomässig bindning till Nån. Eh eller..?

Jag minns (!) när jag skrattade åt min lilla farmor när hon försökte muta en polis med en banan. Hon sa, på sjungande finlandssvenska:

Vill poliiisen haaa en banaaan?..

Men jag skrattar så lagom när jag inte kommer ihåg anekdoten knuten till polisen och bananen…

Jag undrar om polisen ville ha en banan och varför…

                                                                                                                                                            Nej, nu ska jag resa på mig och…

• gå på toa?
• se på TV?
• ringa en vän?
• gå ut med soporna?
• åka och hälsa på nån???

                                                                                                                                                   *WTF = What The Fuck

Read Full Post »