Ett inlägg om en bok.
I januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. En par av dessa var böcker som hamnat på topplistor. Nu har jag läst en av dem, Liane Moriartys bok Öppnas i händelse av min död. Men det var rätt idiotiskt av mig att köpa just den eftersom den faktiskt redan fanns i familjen…
Boken cirkulerar kring det titeln säger – ett brev. Den perfekta Cecilia går upp på vinden för att leta efter en sten från Berlinmuren. Av en slump hittar hon ett brev från sin man. Brevet är adresserat till henne, med tillägget
Öppnas i händelse av min död.
Problemet är bara att Cecilias man inte är död. Och hur ska hon göra nu? Samtidigt får vi läsare följa ett par andra familjers öden. Människor och öden som hänger ihop med det där förbaskade brevet Cecilia hittar. Och den unga Janie, som hittades mördad för många år sen.
Den här bestsellern är en sorts feelbadroman, om en nu får uttrycka sig så illa. Det är en bok som handlar om
om.
Du vet, om om inte var, då… Jag tycker att den börjar otroligt rörigt, från flera olika håll. Men författaren driver skickligt historien framåt och väver samman människorna i persongalleriet. Slutet är kanske inte jätteöverraskande, men det är ändå väldigt tänkvärt. Trots att en central händelse i boken är ett mord är detta inte nån deckare utan snarare en relationsroman. Författaren är från Australien och jag blev aningen förvirrad när det talades om höst trots att det är påsktid i boken…
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 