Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fattar inte’

Ett undrande inlägg.


 

Alltså idag… Jag upptäckte en sak som jag inte riktigt fattar. Kolla på den här bilden:

Bad & toalettpapper

Papper för bad och toalett.


Fattar du vad det är jag inte fattar?
Jo, toalettpapper fattar jag hur man använder. Men hur använder man badpapper? För det är ju faktiskt det titeln på varan säger: Bad & Toalett. Underförstått papper för bad och toalett.

Så… den som först kan svara på hur man använder badpapper får äran att bjuda mig på en öl, ba!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


Sitter och läser lite tidningar
på nätet innan jag fortsätter städa mitt hem. Halkar då in hos Magdalena Ribbings, min husgudinna, spalt hos Dagens Nyheter och frustar. Av skratt.

En läsare undrar om det verkligen är gott uppförande att ta sig i skrevet. Frågeställaren förstår inte varför vissa människor gör så och undrar vidare:

Kan man säga till folk som gör så att dom är löjliga?

Magdalena Ribbing svarar, sval som en skål med filmjölk:

Vi får väl vara tacksamma så länge artisterna tar sig själva i skrevet på scenen och inte någon annan. Men visst ser det ytterst egendomligt ut. Precis detta slags gester hör till sådant som många föräldrar försöker förklara för sina barn att de ska låta bli. I en hel del kulturer förekommer att män även i sociala sammanhang håller en hand över sina könsorgan – kanhända en markering av manlighet, att skydda det finaste de anser att de har?  Men skrevgreppet ingår trots detta inte i det som du (och jag) kallar gott uppförande. Det är ett icke accepterat beteende i stora delar av världen, åtminstone i offentliga situationer där man förväntar sig att betraktas som professionell. Vem har sett en statschef, läkare, präst, lärare i arbete stå med en hand över gylfen och kommunicera med andra? […]

Nu tycker förmodligen många att detta är larviga ”regler” som i nutid gärna kan glömmas bort. Men oavsett detta ser den som håller en hand på sina könsorgan i andras närvaro ut som om sagda organ kliar, är till besvär, kalsongerna för trånga, paniken nära. […] 

Nej, man kan inte säga till andra att de ska låta bli att göra sådant som de förmodligen gör mer eller mindre omedvetet, näs- och öronpetande i synnerhet. Så hur äckligt sådant än må te sig för andra måste man stå ut med att människor uppför sig olika, och inte alltid fattar att det de gör påverkar andras syn på dem.

Skrevgreppet tror jag är avsiktligt. Det ingår som jag har förstått det i koreografin till en del sångnummer. Artisterna eller koreografen hoppas kanske att det ska ge intrycket av oemotståndlig kättja. Eller vad det kan vara. För mig – och för dig och vi är inte ensamma, ser jag av frågorna till spalten – ser det enbart pinsamt ut.

Läs hela svaret här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålderskrämpor..?


Det här med ålder, alltså…
Jag är inte på nåt sätt åldersfixerad. Jag sörjer inte att jag inte längre är 20, det är rätt OK att vara 51. Men faktum är att det med åldern kommer vissa… krämpor. Eller snarare nedsättningar… Eller också är det psykiskt. Då tänker jag på att man hör det man vill höra och ser det man vill se. (Inte att jag har hälsporre eller tromboflebiter, typ.)

I morse var Fästmön i köket och jag i badrummet. Rummen är angränsande. Dörren till badrummet var öppen och jag hörde att Anna sa nånting…

[…] Halvan […]

Jag fattade inte så mycket. Tänkte på Helan och Halvan, sen halvan som i den andra supen. Men… jag fick inte ihop det riktigt. Så jag sa

Va sa du?

Anna upprepade

[…] Halvan […]

Jag kontrade, nu lite mer aggressivt:

Halvan, vadå Halvan? Jag fattar inte vad du menar!

Då hördes ett asgarv och Annas ljuva stämma:

Hallonen! De står ju där på bordet!…

Eh… ja just det, ja… Snacka om knäck i lurarna! Eller var det hallon..?

Trattgrammofon

Kanske skulle behöva tratten för min hörsel..?


Lite senare sen var vi ju i Ulva.
I en av de finare antikaffärerna vi besökte började Anna fnittra hysteriskt, fast ganska tyst. Hon liksom frustade och pekade på en tändsticksask med en förklarande lite handtextad skylt bredvid. Anna kved:

Stjärtpapper! Kolla, stjärtpapper!

Varpå jag syntolkade skylten och svarade med viss syra i rösten

Skört papper, Anna. Det står skört papper…

Så vilken tur att vi har varandra! Den ena hör bra, men ser illa; den andra hör illa, ser illa ut, men kan läsa hjälpligt – än så länge! – på handtextade skyltar…

potatisstjärt

Ett papper för denna stjärt?


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ha ha ha! Ja, jag kan inte annat än att börja det här inlägget med ett flatgarv. På söndag är det Grannens dag. En dag som instiftades år 2000 av en snubbe i Köping för att hedra regionens grannar.

In samband med årets Grannens dag har Fastighetsbyrån gjort en undersökning av inlägg om grannar i sociala medier. De kan ju inte ha läst min blogg, i alla fall. För ett av resultaten man kom fram till var att grannar tycker att högljutt sex är mer OK än hög musik och borrande från lägenheten intill. Mina grannar går alltså mot strömmen. De ägnar sig ju åt knackningar och bankningar när de tycker att det låter för mycket från mitt sovrum. Själv är jag mer typisk och knackar och bankar på grannarna när de borrar och hamrar på helgmorgnar. När det grillas har jag gett upp försöken att prata med dem. De fattar ändå inte vad jag säger.

Enligt undersökningen är hög musik det grannar klagar mest på i inlägg – hela 68 procent är negativa. Det man uppskattar mest är att grannar hälsar glatt! Ha ha ha, jag måste åter igen brista ut i flatskratt, eftersom många av mina grannar inte hälsar alls.

Här är några siffror ur undersökningen:

  • 63 procent anser att de blir störda av sina grannar
  • 14 procent har nån gång hört sina grannar ha sex
  • 37 procent har nån gång flirtat med sin granne
  • 34 procent anser att X:et är den värsta tänkbara grannen
  • drömgrannar är Martin Timell  och Brad Pitt, mardrömsgrannar Carola Häggkvist  och Torsten Flinck

Jag fortsätter att flatskratta en stund…

Read Full Post »