Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fastighetsskötare’

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.


I kväll kommer Anna
och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…


*Clark Kent = min lille bilman

**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland skulle jag vilja ha en sån där fejk-gammal skylt man hänger på ytterdörren. En skylt där det står

Gone fishing

på och så en bild på en slashas med ett spö i handen. Med detta vill jag inte säga att jag är varken nån slashas eller särskilt intresserad av att fiska. Men jag är, så att säga, ute och fiskar lite, telefonledes. Bara det att NÅN (fastighetsskötare) bestämde sig för att klippa gräset här utanför och då är det stört omöjligt att telefonera, trots stängda vädringsfönster. Därför skulle jag vilja hänga upp den där skylten, ta ett spö och bara dra ut på en liten… paus. En TYST paus…


Det får bli en handskriven post-it-lapp i stället!

                                                                                                                                                            Eftersom dagens planering nu blev lite sabbad rubbad tänkte jag skutta över till lilla Apoteket Hjärtat som nyligen öppnat i samma lokaler som Tokerian. Mina ”glömske-piller”, som jag kallar vitaminerna jag äter mot mina livslånga brister av B12 och folsyra håller på att ta slut. Och jag har liksom GLÖMT att gå till apoteket i god tid… Kanske måste öka dosen… 😆

Liiite uppspelt är jag i skrivande stund. Även om jag inte kan avslöja nåt kanske mitt fiskande kan ge nåt positivt resultat. Men det måste till möten och diskussioner och arbetsutskott först. Om allt går vägen kanske, kanske jag får nåt utmanande och kul att göra under ett par månader i höst. Vem vet… Det är tyvärr inte nåt som ger några pengar, men det är nåt som skulle ge mig en stunds väldigt vettig sysselsättning.

I kväll är det skolavslutning och jag ska tuffa ut till Förorten och hämta Elias och hans mamma vid 17-tiden. Hoppas nu att åskan och det kraftiga regnet vädergubben hotade med igår kväll inte når hit till oss på ostkusten, för det vore ju rätt typat att få första skolavslutningen sabbat av oväder. Elias skola har nämligen ingen aula, så avslutningsevenemanget sker på bollplanen på skolgården. Vid regn samlas endast eleverna i gymnastiksalen, där mammorna och papporna och Tofflorna inte får plats.

 

Read Full Post »

Vaknade alldeles för sent idag. Det beror på att jag somnade alldeles för sent OCH att ingen fastighetsskötare plogade asfalt utanför. Jag förstår verkligen inte hur han bar sig åt igår eller vad han gjorde, för här utanför är det allt annat än barmark…

Dagen är grå och kall idag, termometern visade -7,2 grader. Så jag har tur. Husmor ska ju slå till idag och trolla upp de nya gardinkapporna i vardagsrummet. Eftersom det är så kallt kan hon bara putsa fönstren på insidan. TACK, vädergudar! Däremot måste de förstås strykas, för de har ju legat vikta några varv i sina påsar i affären.


Gardinerna är ju liksom jättevikta många gånger i sina påsar.

                                                                                                                                                        Jag är fortfarande förundrad över att jag kunde köpa dem för blott 99 pix. Är fullständigt medveten om att de inte är världens snyggaste och inte heller har världens bästa kvalitet, säkert, men bara att få byta i vardagsrummet är underbart! Jag har liksom haft samma gardiner ett tag nu och har inte haft nåt att byta med. Stora och långa fönster medför en viss motsvarande stor kostnad när man ska byta tygtrasor i dem, så att säga…

Så till att börja med ska husmor släpa fram strykbrädan. Naturligtvis ligger här en hög/hänger här på galgar också rena kläder som väntar på att gås över med strykjärn, så det är väl bara att ta dem också.  Sen blir det upp och klättra och balansera med livsfarligt lång gardinstång. Hör du nåt brak från Uppsala-hållet till så vet du att det är jag som har trillat av pinn stegpallen. Här först en före-bild:


Vardasgsrumsfönstret före puts och gardinbyte. Jag blev tvungen att photoshoppa lite med bilden eftersom jag fick ta den i motljus, därav de konstiga kontrasterna. Men som du ser är fönstret lååångt och jag har massor av krukväxter, några klängande.

                                                                                                                                                        Nu blir det först en mugg java till innan jag sätter igång. Magen känns inte bra idag och jag undrar om korven jag åt igår var så särskilt hälsosam. Idag vet jag inte vad det blir till middag. I värsta fall finns det lite chilibågar i en öppnad påse och nån chokladbit. Det får gå, det med. Jag orkar inte vara hälsosam alla dagar.

Fästmön ska in till stan idag och träffa sina döttrar och deras fader. Eventuellt blir det jackjakt till Frida. Det ser ju liksom inte klokt ut när hon kommer i en skinnjacka och det är -7 grader kallt ute som idag. Den gamla vinterjackan är inte till belåtenhet, men ändå varmare. Fast så är det. Tjejen är sugen på nåt nytt och jag tror att gamla jackan både har ärvts och hängt med några säsonger. Själv kör jag på tredje säsongen med min svarta dunjacka och jag är så glad och tacksam att jag har den och storkängorna!

Read Full Post »

Jisses anoga – jag FLÖG upp ur sängen i morse! Fastighetsskötaren måste ha fått spel för han var ute tidigt och plogade. Bara det att utanför mitt fönster lät det som om han plogade asfalt. Det gnisslade, tjöt, ven och som sagt, jag FLÖG upp ur sängen av oljudet! Slog näsan i taket, typ.


Var la jag nu mina öronproppar Pro Damp..?

                                                                                                                                                           Efter detta osköna uppvaknande fanns ingen orsak att ligga kvar i varma, goa sängen. Skuttade upp, fixade kaffe, intog pillren som ska kvicka på mitt blod lite och startade datorn. När jag ägnat cirka en timma åt att söka diverse jobb hörde jag plötsligt ett pipande ljud som stegrade sig. Jisses anoga, mosade fastighetsskötaren en pilsk katta vid sitt plogande? Snabbt lokaliserade jag emellertid källan till morgonens oljud nummer två – under diskbänken. Där sitter nämligen en fuktvarnare som går på batteri. Och batterier har ju, som bekant, en förmåga att ta slut. Frågan var bara hur man bytte skiten batteriet, för det hade jag aldrig gjort. Hmm…

Van att klara allting själv skred jag till verket. Det sitter en dosa längst in på ena väggen under diskbänken. Det var därifrån oljudet kom. Dosan är kopplad till två kablar. Jag provade att dra ur kablarna. Fortfarande oljud. Efter en del mindre rumsrena ord fick jag loss dosan från väggen. Den sitter med kardborrfäste, men det visste ju inte jag. Nu vet jag det. Därefter gällde det att få ut batterihelv***t ur dosan. Ett sånt där lite fyrkantigt batteri som sitter fast med två kablar på polerna, du vet. Först lyckades jag peta in det i stället, men med närmaste tillgängliga verktyg (alltså jag höll på att bli GAAALEN av larmet, det blev liksom högre och högre…), som var en brevkniv, lyckades jag få ur det. ÄNTLIGEN TYST! Som tur var hade jag ett nytt batteri i kylen, så jag satte in det i dosan, tryckte fast den under diskbänken igen och kopplade i kablarna. Då började det tjuta igen.

Baskade skit!

var ett av de mildare uttrycken som undslapp mig. Kopplade om kablarna och äntligen…

tyssssssstnad…

(Ett underbart ord!)

Nu får jag hoppas att varnaren är rätt inkoplad och inte tystnade på grund av att jag kopplade den fel. För i grund och botten är det ju en alldeles utmärkt liten grunka som varnar – om nu inte batteriet har tagit slut – för vattenläckage… (För övrigt påminde mig detta morgonens lilla förtretliga jobb om att det är dags att gå ut med sopor. Men DET är en annan historia!)


”Vid larm – drag ur kontakten och kontakta fastighetsägaren.” står det på dosan. Hmmm… En bra Toffla reder sig själv. Eller?..

                                                                                                                                                           Åter vid datorn förfärdigade jag fyra jobbansökningar samt ringde ett jobbsamtal. Förhoppningsvis ger nåt nånting. Personen jag ringde var emellertid ute, så jag passade på att ta en liten paus och blogga.

Ett av företagen jag ansökte om jobb hos är en klar favorit. Jag blev tipsad av kloka CL i lördags och blev så ilsk på mig själv att jag inte har tänkt på denna favorit själv! För det som är slående med just detta företag är dess goda personalpolitik. ALLA som jag har pratat med och som har jobbat eller jobbar inom just detta företag har bara gott att säga om sin arbetsgivare. Och såna arbetsgivare, dear reader, växer inte på träd.

Nu ska jag messa Darling och sen blir det det ett nytt försök med ringandet innan jag sätter mig vid frukostbordet med lokalblaskan. Lite senare idag blir det en tur till… ja se DET kan jag ju inte skriva här eftersom det handlar om julklappsjakt!

Read Full Post »

I morse när jag vaknade vid 6-tiden och inte kunde somna om kom jag att tänka på min mormor. Egentligen är det väl rätt naturligt att vi i dessa Allhelgonatider minns våra nära och kära lite extra. Men ändå. Det var ett tag sen jag tänkte på mormor.

Mormor var bara tio år äldre än jag när hon gick bort. Hon hade alltid haft ett dåligt hjärta – trots att det var väldigt gott – och mot slutet av hennes liv blev diabetesen mycket svår också. Hon började se väldigt illa.

Jag var inte så gammal när mormor gick bort, nio år, så mina minnen är ganska svaga. Men jag har några bilder och situationer som jag plockar fram då och då. Mormor, som stod i köket och lagade mat i sitt prickiga förkläde. Eller mormor, som bredde alltför mycket smör på mackorna till mig och la tjocka skivor kokt medwurst ovantpå. Och mormor, vars nitroglycerintabletter jag ålade på golvet för att hitta. Mormor och jag på promenad, i kakaffären, i saluhallen…

Mormor och morfar var ett strävsamt par. Eftersom mormor var sjuklig hade morfar tre jobb/uppdrag för att klara tillvaron: han var snickare, han var fastighetsskötare och han var förbundsordförande i ett av landets nykterhetsförbund. (Det är inte utan att jag skäms idag, jag som inte har ett enda jobb…) Trots detta hade mormor och morfar alltid tid för sitt barnbarn, den ganska intensiva lilla Tofflan, som då och då kom på besök.

Det sägs att mormor var en rolig en – och det kan jag mycket väl tänka mig! Som den gången hon i vuxen ålder blev åthutad av sin lillasyster när de båda samt deras små döttrar skulle bort på kaffekalas bevisar detta. Lillasyster Margit sa då till storasyster Svea, min mormor:

Och så mycket du vet det, Svea, så sköter du dig nu!

Jag kan ju bara föreställa mig att mormor var en spelevinka, men för mig var hon ju liksom ”bara” mormor.

Hon hade så roliga uttryck. Hon sa till exemel att djävulen satt under bordet när morfar lärde mig som femåring att spela poker. Och så sa hon ”kaffi” och ”henni” i stället för ”kaffe” och ”henne”, för mormor var småländska. Hon växte upp utanför Vimmerby på sina föräldrars gård tillsammans med två bröder och en syster, tror jag. Och en av grannarna var Astrid Lindgren. Om henne pratade mormor nästan aldrig, men jag fick ofta Astrids böcker i julklapp eller födelsedagspresent. Vid nåt tillfälle dristade sig mormor till att säga:

Ja, hon var ju lite egensinnig, den där Astrid…

Mormor hade alltid en mjuk och varm famn och jag var alltid välkommen att sitta i hennes knä. Annars var jag som liten inte mycket för tanter. Jag tyckte att tanter var så otroligt… tramsiga. Men mormor var inte tramsig som jag minns, bara väldigt, väldigt snäll.

Den här bilden fann jag i ett fotoalbum som min pappa gav mig i 30-årspresent. Visst är den underbar?!


Mormor och jag.

Read Full Post »

Kan det vara så att man måste ha gått en kurs i att bli totalt empatifri när man jobbar som rådgivare/upplysare på a-kassan hos mitt fack? Fan tro’t! På förmiddagen idag pratade jag med en kvinna som var i total avsaknad av känslor. Men det måste man säkerligen vara om man jobbar på ett ställe dit folk ringer och är mest oroliga, ledsna eller arga.


Till a-kassan ringer nog folk som är mest oroliga, ledsna eller arga.

                                                                                                                                                        Jag var nog orolig. Det tar emot att stå med mössan i handen. Men jag gjorde det. Jag ringde. Och nu har jag fått veta vilka sjuhundrafyrtioelva blanketter jag ska fylla i och skicka in för att ansöka om a-kassa. Jag har också fått veta att jag måste ordna arbetsgivarintyg. Min förra arbetsgivare har jag fått tag i och intyg kommer i morgon eller på måndag. Min nuvarande arbetsgivare, som jag gör ett fåtal uppdrag åt, har jag mejlat men inte fått nåt svar ifrån än. Jag har pratat med en före detta kollega och jag har pratat med mitt före detta lönekontor.

Sen blev jag slut. Det är så många känslor av obehag som kommer tillbaka. Jag noterar en arbetsplats som precis som tidigare är gäng-styrd. Inte hade jag nåt med det att göra! Jag stod emot grupptrycket rätt bra. Det var väl därför jag offrades..? Äh, jag vet inte varför jag just kastade ur mig ett frågetecken – jag får ju aldrig några svar.


Några svar får jag aldrig.

                                                                                                                                                            Jag känner mig modig. Jag har ringt samtal jag har bävat för och tagit reda på fakta och information. Inte vet jag om jag fick veta allt jag ville veta, men… Jag FICK veta att jag måste vänta med att skicka in blanketter ett tag till. Och så fick jag veta att blanketterna innebär att jag ANSÖKER om a-kassa. Det är alltså inte säkert att jag får nån. Bara det…

Medan jag slevade i mig fil och müsli pratade jag med Fästmön i telefonen. Fast det var lite svårt för hennes telefon höll på att ladda ur. Men jag fick i alla fall lite sympati från henne. Plus att jag fick veta att hennes läckande badrumsrör inte gick att fixa med ordinarie fastighetsskötare utan att rörmokare är tillkallade. Ibland finns det fördelar med att bo i hyreslägenhet… Dessutom fick hon nu veta hur man får upp kupjävlarna kuporna på de två taklamporna i köket vars glödlampor har varit trasiga i ett år. Så nu varde det ljus där igen. Men nåt SPÅR att peta i var det visst inte, snarare en knapp centimeterlång SKÅRA. Vi var inte så dumma, trots allt, utan hade fått fel information…

Solen skiner fortfarande och jag ska nog traska över till Tokerian för att se om de har nåt som jag kan fixa till mig själv till middag. Har sett ett riktigt surkart dra förbi utanför mitt fönster, det var en FRÖJD att se det slita och släpa lite.

Read Full Post »