Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fascinera’

Idag läste jag om ett jätteöga som hade hittats på en strand i Florida. Ögat var stort som en apelsin.

Gulp, så läskigt!

var min första tanke.

Men sen blev jag förstås nyfiken på vad det kunde vara för öga, vilket djur det hade tillhört. Mannen som hittade ögat tog hem det och sparade det i en plastpåse i kylen.

Det var väldigt färskt och det blödde fortfarande,

sa han till tidningen Sun Sentinel. Själv skulle jag nog inte ha vågat peta på det. Men det lite äckliga tycks fascinera…

En svensk zoologiprofessor i Lund, Dan-Eric Nilsson, säger att det måste tillhöra en svärdfisk. Han säger också:

Bläckfiskögon ser inte ut sådär, de kollapsar och ser ut som en sladdrig påse. Och valögon ser inte heller ut sådär, de har inte den blåa irisen.

Urrrk… Just nu känner jag hur middagen åker hiss i magen. Vad vi åt? Tja, inte var det svärdfisk, men det var… fisk… Laxfiléer som skulle vara benfria. Trots det hittade Fästmön ett ben i sin filé. Det gäller att hålla ögonen på det man stoppar i sig, så att säga…

Dessa ögon hittade jag på Vaksala torg en gång.


För ovanlighetens skull
har jag varit trött i eftermiddag. (Ja men NU fattade du väl ändå att jag var ironisk?) Mamma ringde när jag höll på med morgontoaletten lunchtoaletten. Det blev bara ett kort samtal, för jag hade några ärenden att utföra innan jag skulle åka och hämta Anna.

Vi har slumrat lite här i eftermiddag, Anna på soffan, jag i fåtöljen. Däremellan har jag läst Zarahs märkliga självbiografi och förlorat STORT i min andra match i Wordfeud mot AstroMonica. Idag hade jag inte en chans!

Hälen är ond i kväll och mina aliens bråkar lite med mig också. Men jag ska försöka överleva till i morgon bitti, för då ska jag ha en liten dragning om mitt kommunikationsarbete på institution 1 för ”företagets” kommunikationschef med medarbetare.


Livet är kort.

Read Full Post »

I veckan svischade månadens nyhetsbrev från Månpocket in i min mailbox. Och som vanligt har jag gjort ett urval av titlar som jag tycker är intressanta och som alltså släpps i pocket i dagarna. Förhoppningsvis har jag stavat titlar och annat väsentligt korrekt. Det lyckas inte alltid den som skickar ut nyhetsbrevet med, vilket jag tycker är rätt pinsamt. Till exempel stavas ordet våldtäkt utan c…

Monster av Micael Dahlén
I den här boken får du möta fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död – men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare – i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar? Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam
Detta är en utökad nyutgåva av en bok om mäns våld mot kvinnor. Flickan och skulden väckte stor uppmärksamhet och blev mycket omdebatterad när den kom ut första gången 2002. Boken blev nominerad till Augustpriset och tilldelades flera priser, bland annatAdvokatsamfundets Journalistpris. I den här utökade upplagan har Katarina Wennstam gjort två nya intervjuer med flickor som utsatts för våldtäkt och hon beskriver också hur lagen och attityderna förändrats under de senaste tio åren. Boken har dessutom försetts med ett studiematerial i form av diskussionsfrågor samt innehåller en förteckning över organisationer dit man kan vända sig för att få hjälp. En krona per sålt exemplar går till Fistula-sjukhuset i Addis Abeba som hjälper förlossningsskadade kvinnor i Etiopien.

Vägen till mästarminne av Mattias Ribbing
Nu kan du klara av studierna med högsta betyg, klättra rekordsnabbt i karriären eller bara njuta av att utveckla din tankeförmåga. Du kan lära in mängder av kunskap som tidigare ansetts vara omöjlig att komma ihåg. Fokus ligger helt på vardagsnytta, från att komma ihåg dagsplaneringen och namn på personer du träffat, till att minnas innehållet i hela böcker.

 

Djävulsklippan av Stephen Booth
I den idylliska byn går en skoningslös mördare lös. En trettiosexårig trebarnsmor hittas brutalt mördad i sitt kök. I en annan del av huset påträffas hennes make dödligt skadad. Misstankarna går till en fruktad rånarliga som härjar i trakten. Men inget i den eleganta villan tycks stulet.
När kriminalinspektör Ben Cooper börjar undersöka fallet märker han att allt inte står rätt till i det flotta villakvarteret. Grannarna utgör en brokig samling människor, som verkar mer angelägna om att skydda egna intressen än att hjälpa polisen. Under den glättade ytan frodas avund, girighet … ja, kanske till och med ondska. Det dröjer inte länge förrän ännu ett våldsamt dödsfall inträffar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

Jag är en av dem som fascineras av familjen Kennedy och dess öden. Och jag är visst inte ensam. I höst kommer tre nya böcker om Kennedys ut i Sverige!

Jag kan verkligen inte annat än fascineras av den här familjen! Ursprungligen fattiga katolska utvandrare från Irland till det förlovade landet i väst, USA. Pappan Joseph skapade sig en förmögenhet genom att producera filmer i Hollywood. Enligt många blev målet att en av sönerna skulle nå ända in i Vita Huset. Det gjorde den unge John Fitzgerald 1960. Tillsammans med hustrun, den vackra Jackie.

Kändisskap och glamour omgav familjen. Många svenskar tog dem till sig, inte bara för att det Kennedy stod för låg nära svensk politik utan också för att Jackie faktiskt blev något av en modeikon. Så sent som förra året läste jag i en artikel i lokalblaskan följande:

[…] Jag älskar verkligen att ta på mig min rosa Jackie Kennedyklänning och vara värdinna när vi får gäster. […]

(Nu var ju inte just dessa ord uttalade av nån jag gillar speciellt mycket – den rosa dräkten var ju den Jackie bar när hennes man mördades, vilket säger en del om den citerade ovan – men ändå… )

Redan pappa Joseph byggde upp en myt kring familjen. Och Jackie sägs ha fortsatt att bygga på den även efter att maken John mördats 1963. Trots en massa skandaler som otrohet och hänsynslöshet har familjens rykte inte skadats särskilt mycket.

                                                                                                                                                                  De tre böckerna som kommer ut i höst är:

  1. Bobby och Jackie – En kärleks­historia av C David Heymann släpps den 11 augusti 2011.
  2. Familjen Kennedy – En amerikansk dynasti av Lennart Pehrson släpps den 5 september 2011.
  3. Vi tolererar inga förlorare av Britt-Marie Mattsson utkommer den 19 oktober 2011

Read Full Post »

« Newer Posts