Ensam ensamhet

Ett ensamt inlägg.

---

 

Ensam!

Nä, jag känner mig inte så ensam just nu. Det är inte mig det här inlägget handlar om, även om jag ibland kan känna mig ensammast i hela världen. Den där känslan av att vara så allena och inte ha nån att kontakt just då, i den stunden. Folk jobbar ju, typ… Jag kan inte vänta på andra, jag får nästan alltid kämpa med ensamhetsdemonen ensam.

Igår kväll ringde jag mamma. Det har nu gått över en vecka sen hon fyllde 80 år. Vi hade en bra dag och gjorde en fin utflykt som mamma var mycket nöjd med. Men hon saknar sin släkt. Sin tämligen stora släkt. Alla miljoner kusiner, varav en enda hörde av sig till 80-årsdagen. En (1). Det var mammakusinen B, förstås, den enda av miljonerna som bryr sig. Det är både jag och mamma väldigt glada för. Samtidigt… när mamma själv är noga med att ringa eller skicka ett kort till födelsedagar och bara får tystnad tillbaka… Jag förstår att det känns, men jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att köpa ett grattis-kort, skriva sitt namn på det och posta det.

Det är inte lätt att ha sin gamla mamma boendes långt borta. Från början var valet mitt, det vill säga jag flyttade när jag hade blivit myndig. Jag har i princip bott i Uppsala hela mitt vuxna liv. Mamma har i princip bott hela sitt vuxna liv i Metropolen Byhålan. Det är inte bara att flytta för nån av oss då. Mamma är för gammal och sjuk, jag har min familj här samt större möjligheter till en framtid (vill jag tro, i alla fall). Jag kan inte tvångsflytta mamma, men jag misstänker att hon straffas för sin ensamhet av sina så kallade vänner och väninnor och framför allt, miljonerna kusiner. Det gör mig ont. Det gör däremot inte ont att skicka ett kort. Eller ringa nån gång.

Sex elefanter hos mamma får illustrera alla miljoner kusiner hon har.

Det här med kusinerna är ett känsligt kapitel. Mamma berättade om hur det var när hon var barn och hur födelsedagar firades då. De flesta kusinfamiljer hade flera barn. När vart och ett av dem fyllde år fick födelsedagsbarnet en krona av varje familj, så att h*n kunde köpa sig vad h*n ville.

En satt och räknade hur mycket det kunde tänkas bli och så funderade en ut vad en skulle köpa.

sa mamma.

Sen fanns det fastrar/mostrar och farbröder/fastrar som alltid ‘glömde bort’ födelsedagar också, så dem kunde man inte räkna med, 

fortsatte hon.

Tänk… en krona… Det var mycket pengar på den tiden. För de barnrika familjerna sved det säkerligen att ge bort en krona i present till nån annans unge och för den familjen med bara ett barn var det nog heller inte lätt att få pengarna att räcka till åt alla andras fyllande ungar. Men det gjordes på det viset och det var rättvist. Idag är det bara… orättvist. Och ensamt. Uttrycket

ensam ensamhet

känns lite stämplat i pannan på min mamma.

Vi hade kunnat ordna en födelsedagsmottagning om vi hade skrapat ihop våra gemensamma resurser, mamma och jag.

Men varför ska jag bjuda människor när jag fyller år när dessa människor aldrig hör av sig annars?

undrade mamma. (Säkert tänkte hon som jag också gjorde hur oerhört ledsamt det skulle bli om ingen kom…)

Och jag höll med. Vi unnade oss i stället en fin lunch i trevliga omgivningar, en åktur och… en fika i Tranås. Under bilresan ringde mammakusinen B och de båda kusinerna pratade en stund via en sprakande mobil. (Dålig mottagning i mörkaste Småland.) Mammakusinen B skickade för övrigt även en grattiskort med en present. Det är omtanke och det blev väldigt uppskattat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra shopping!

Ett inlägg om en lyckad shoppingtur.

Lite trist var det allt att lämna Fästmön vid äldreboendet strax före klockan tolv. Men samtidigt vet vi ju att hon inte blir kvar där för alltid utan bara till klockan 21 i kväll.

Elias och jag åkte till Stormarknaden för att kolla in mobilskal till våra iPhoner. Efter besök i några affärer fastnade vi för var sitt som vi hittade hos Teknikmagasinet.

Elias och mitt nya mobilskal. Elias ser ut som ett däck och mitt går i regnbågsfärger.

Det var lite svårt att få en bra bild av Elias skal, men här är ett nytt försök:

Elias mobilskal  har ganska bra mönsterdjup.

Nu sitter båda skalen på respektive mobil och vi är mycket nöjda båda två. Jag har ju tidigare bara haft ett enfärgat tjockis-svart. Kände mig lite wild ‘n crazy när jag valde ett med mååånga färger på. Att det sen är färgerna i MIN flagga gör det ju inte sämre! Den största skillnaden är att det nya skalet är glatt, medan det gamla var gummiartat. Vi får hoppas att iPhonen inte glider mig ur händerna…

Vi stack in på ICA Kvantum och körde stridsvagn varuvagn bland tanterna och farbröderna och barnen – alla stod i vägen. Men vi skulle ju ha lördagsgodis och det är viktiga grejor, det! Elias valde smågodis, jag en choklad.

En påse med godis och lite tillbehör till kvällens middag följde med oss hem.

Sen köpte vi faktiskt nåt gott till eftermiddagsfikat också. Jag har bestämt att vi ska fika halv tre, men Nån är väldigt sugen just nu och försöker lura mig att klockan är fikadags…  Den lilla maggen är inte helt tom, för där finns korv med bröd som avnjöts mellan två affärer och möjligen nåt spår av morgonens frukostmackor. Elias har för övrigt varit såå duktig att han har tagit över min mammas rum, det som hon brukar ha när hon kommer hit. Där har han sin dator och där sover han. När jag nyssens telefonerade med min mamma blev hon nästan lite putt på att nån tagit över hennes rum, men sen när hon hörde att det var Elias så var det helt OK.

Idag på förmiddagen fick jag ett nej på ett av de mest intressanta jobben jag har sökt. Man skulle kunna tro att jag blev väldigt nedslagen av beskedet, men faktiskt inte. Förutom att det var snabb rekryteringstid fick jag fick ett personligt mejl från Jonas på Kaplan. Han sparar dessutom mina papper för framtiden. När man får ett sånt nej-mejl känner i alla fall jag att där vill jag verkligen jobba… Då går det inte att deppa ihop, heller, utan ta nya tag! Vem vet när det yppar sig ett tillfälle…

Tror jag måste kolla hur man blandar till saft snart nu… En mugg java står redo att värmas också.

Livet är kort. Idag är det gott.

Read Full Post »

Den första semesterdagen: Inledningen

Igår åt vi lax till middag, med fetaostpesto ovanpå. Det såg ut som skit men smakade gottgott. Slaka, gula sparrisar slank ner till och var sin kall starköl. Sen läste vi och glodde på tredje delen av Häxans tid, lyssnade på regnet och asgarvade åt Friday Night Dinner.

Det regnade blött på tennisbanan igår kväll.

Idag vaknade vi prick klockan nio vår första semesterdag av att nån idiot borrade. H*n borrade ett par tag och sen inget mer. Men det räckte för att vi skulle bli klarvakna. Starkt misstänkt är Hårby bygg som i flera veckors tid har haft sin firmabil parkerad här utanför på vardagsmorgnarna, med två däck på gräset och resten av bilen halvblockerande den asfalterade gångvägen. Nåja, nio är väl inte fy skam, men ska det fortsätta så här hela semestern blir jag inte glad. Och jag är ju, som bekant, en riktig surkärring redan. Tänk om jag blir ännu surare!

Tofflan var sur redan som fyramånader bebis.

Jag var sur redan som liten – se bilden! När jag var barn gillade jag inte tanter, bara farbröder. Tanter var larviga och skulle gullegulla, medan farbröder talade till mig i normal ton. Stor skillnad! Sen svängde ju preferenserna lite, men det är en annan historia.

Preferenserna kan svänga som flaggan i luftdraget från mina otäta fönster.

Idag står det presentjakt på agendan. Det är främst mamma som ska få en present till och jag har en idé. Sen är det ytterligare en person i familjen som fyller år den här månaden som kanske ska få nåt mer i presentväg, men två saker är redan fixade.

Efter jakten ska det bli superskönt att få glida in i en tunika med hål för huvud och armar och låta frissan ta hand om mitt huvud för en stund. Fästmön tycker att jag ska raka huvet där bak och lite sugen är jag, för jag blir alltid så varm i nacken. Dessutom brukar Anna hitta dammtussar i min nacke varje morgon, tussar som hon fnysande plockar bort.

För övrigt kom ju Anna med en av sina lysande idéer idag på förmiddagen.

Nu har jag det!

utbrast hon vid frukostbordet.

Vad är det du har?

muttrade jag, fortfarnade sur efter borr-väckningen.

Nu vet jag hur vi kan gå ner 14 kilo till Pride: Vi går helt enkelt vilse i skogen i två veckor.

Uppenbarligen läser Anna tidningen för noggrant. Själv har jag ingen lust att banta förrän Alien är borta. Jag tror att det blir lättare då att se det korrekta utgångsläget. Idag ser det ju ut som om jag är i tolfte månaden.

Idag lyser solen av och till bakom molnen. På sina ställen är molnen mörka, på mina ställen är de ljusa. Jag hoppas bara vi slipper ösregn när vi skenar på stan. Inte så roligt att lukta blöt hund på bussen.

Read Full Post »

Fyra rör fattigare, men jag överlevde!

Tidigt i morse skuttade jag in på labbet och blev fyra rör blod fattigare. Träffade två trevliga farbröder i väntrummet som småpratade. Det var skönt, för jag hann inte bli nervös. Den ena farbrorn, Trevlige Herrn, var dessutom väldigt rolig och gillade inte galna cyklister, precis som jag. Jag fick träffa ”min” duktiga biomedicinska analytiker som aldrig har misslyckats att få blod ur mig – till skillnad från somliga i den offentlig verksamhet.

Väl ute från laboratoriet hade Trevlige Herrn och jag sällskap till parkeringen. Det visade sig att våra bilar stod parkerade bredvid varandra.

Vi kunde ju ha samåkt!

sa jag och han skrattade gott.

Det föll några snöflingor i stan, men här ute på jobbet öser regnet ner. En grå dag. Men den ska lysas upp med en thailunch tillsammans med vännen Rippe!

Nåt annat som väl lyser upp tillvaron är denna lilla målning som jag fotade. Tänk så enkelt att försköna en soprumsdörr!

En enkel målning lyser upp denna soprumsdörr. Fint!

Kära Sysslingen är upprörd och det förstår jag. Jag överväger att stoppa min betalning av helårsprenumerationen på lokalblaskan. Nu censurerar man nämligen både honom och mig. Snälla Lisa Irenius, kom tebax till Kulturen!!! Råttorna lämnar skeppet, annars, en efter en. Och då talar jag inte bara skribenter och prenumeranter…

Dags att göra skäl för månadspengen från min arbetsgivare, den härliga som trillar in i morgon. Jag känner mig rik som ett troll redan i förväg! Dessutom kommer Fästmön i morgon på fredag, vilket glädjer mig ännu mer. Hon behöver jobba över administrativt och då passar det bättre med en fredagskväll i New Village. Det blir lugnare för Elias också att få vara kvar hos pappa en dag till. Jag hoppas att det inte blev nåt med den Lille Mannens förkylning. Vi åker till Förorten på lördag och hämtar Elias på Morgonen samt tillbringar helgen i Himlen tillsammans med grabbarna enbart. ”Våra” girls är ute på vift!..

Read Full Post »

Fredagsfnys

Nej, nåt fredagsmys är det inte här, inte. Fästmön är på jobbet sen klockan 16 och jag har haft en dag med tankar och tårar. Ja, inte massor av tårar och inte har jag varit superduperledsen heller. Bara haft en reflekterande dag, funderat över värdena i livet och lite annat av den kalibern. Inte haft nån större lust att spela pajas på bloggen heller. Inte när det sker katastrofer runt om i världen. Då ligger jag lågt.

Vid lunchtid idag ringde jag faster E. Det är alltså inte min faster – jag har varken fastrar, farbröder, mostrar eller morbröder och därför heller inga kusiner – utan min mammas. Idag var det hennes nittiofjärde födelsedag! Och det är alltid så upplyftande att prata med faster E. Hon är så glad trots ålderns krämpor och hon är pigg och vital för övrigt. Det är mest hörseln som det är lite svårt med. Men å, så jag önskar att jag vore mer som hon och att jag blev sån när jag var 90+!!! Fast nu tänker jag ju inte bli så gammal, men du förstår vad jag menar..?

Faster E, en klar favorit i släkten!  Bilden är tagen för ungefär ett år sen och lite till.

                                                                                                                                                          Jag brukar försöka titta upp till faster E när jag är i Metropolen Byhålan, men det är inte alltid det har blivit tillfälle. I vinter har jag inte varit där och i höstas var först jag sjuk och sen faster E. Det är det där gamla hjärtat som bråkar och hon sa idag att hon tycker att hon äter för mycket medicin.

Tre sorter äter jag. Det är alldeles för mycket!

Personligen tycker jag att det låter lite, med tanke på den aktningsvärda åldern… Idag skulle hon emellertid inte fira så mycket utan vara hemma och slappa.

Sen kan jag bjuda hem de där tanterna på kaffe nån dag när jag får lust i stället!

sa hon. Och det lät som en bra idé, tycker jag. Bakar gör hon inte längre, men hon lagar sin mat själv – utom när hon har mått dåligt på grund av hjärtat. Nu är medicinen korrekt inställd och faster E lät verkligen pigg som aldrig förr!

Lust… har jag inte haft så mycket idag att göra nåt vettigt, men jag har strukit en hög kläder, läst mina tidningar och varit en tur till soprummet. Vädret blev strålande idag och det var ju typiskt eftersom det var igår Anna var ledig. En promenad hade vi nog kunnat tagit idag, men det blev inte så. Vi hade båda ganska många tankar och dessutom några telefonsamtal och lite annat.

Jag grillade ett par kycklingkorvar och serverade dem med bröd och räksallad – det blev Annas enkla middag. För egen del tänker jag steka två ägg och lägga på två skivor rostbröd. Det får räcka så, vi åt tillräckligt igår.

Några stunder med Renoir-pusslet har det blivit idag. Nu har jag fått ihop ramen plus lite till, men det är ett sånt där illviligt och mysko pussel med bitar som passar ihop fast de inte ska passa ihop. Så här långt har jag lagt några av de 1 500 bitarna:

Ja, jag vet. De flesta av de 1 500 bitarna ligger kvar i asken…

                                                                                                                                                         Nu ska jag strax fixa till min lilla middag och sen ska jag läsa en stund. Anna slutar klockan 20 och jag tänkte försöka få tag i CL per telefon innan dess. Lite läsning blir det också, men när Anna kommer hem tror jag vi sprättar var sin bira, ställer fram en skål chilibågar och glor på ett avsnitt eller två av Snobbar som jobbar. DÅ blir fredagsfnys fredagsmys.

Read Full Post »

After Dark med Babsan

Farbröder i kvinnokläder som mimar till kända låtar? Kan det va nåt? JA JA JAAAAAA! After Darks show med Babsan gick på TV4 i kväll och det var riktig gala med glitter och glamour – och flatskratt från min fåtölj!..

Gala med glitter och glamour, signerad Babsan och After Dark.

                                                                                                                                                             I kvällens show fick vi höra att både Christer Lindarw och Lars-Åke Wilhelmsson kan sjunga, men i en del nummer var det de äkta kändisarna som lånat ut sina röster. Ett riktigt flatskratt la jag upp när Malena Ernman och Caroline af Ugglas – gestaltade av Babsan respektive Christer – sångduellerade med sina schlagerlåtar. Verkligen på pricken – till och med Carolines lilla fotlyft!

Men när Christer sjunger att han vill bli älskad är det nåt skört och lite sorgligt som skymtar. För att i några scener senare skylas över med det ekivoka i form av Och när ni tar saken i egna händer…

I övrigt fladdrade små och stora stjärnor som Anna Bergendahl, Charlotte Perelli, Diana Ross, Cher, Whitney Houston med flera förbi under den knappa timman som showen skalats ner till. En magnifik show!

Read Full Post »

Tidig måndagsmorgon

Mörkt och kyligare igen. Måndagsmorgonen var förvånansvärt tom på människor när jag skjutsade Fästmön till jobbet före klockan sju. Vi såg klart på Johan Falk-filmen igår kväll och sen var det svårt att komma till ro. Sånt får följder dan efter när man ska upp i ottan… Jag ska ju bara åka hem igen, men älsklingen ska ta hand om tanter och farbröder och får inte vara för trött. Ett beundransvärt jobb!

Jag har suttit med min ekonomi eftersom jag fick resterande kronor från min förra arbetsgivare utbetalade idag. Nu gäller det att hushålla, men ärligt talat är jag ganska bra  på det, trots att jag brukar skoja om att jag lider av dyskalkyli. Mindre skoj i det hela är att detta med jobbsökeriet känns som en ogenomtränglig dimma. Jag måste se upp så att jag inte fastnar i den (dimman) och grottar ner mig helt. I stället är det att spotta i nävarna och kavla upp ärmarna som står överst på agendan. Men ibland känner jag mig helt ensam i båten och har ingen trygghet i nån som är med och ror och öser – vad gäller yrkeslivet, alltså. (I privatlivet ror vi alltid tillsammans, jag och Anna!) Det MÅSTE finnas ett jobb för mig där ute! Eller är jag, med mina erfarenheter, så värdelös trots att jag ännu inte har fyllt 48 år?..

Ibland känner jag mig alldeles ensam i ekan.

                                                                                                                                                      Har haft lite mejlkontakter med R och eventuellt ska vi träffas för en lunch i veckan. Det beror lite på honom, för han har massor att göra på jobbet. Vidare skulle jag behöva en fika och en pratstund med Kvast-Hilda, men den stackarn har visst haft fullt upp med än det ena, än det andra, har jag läst om på en blogg nära mig.

Måste också försöka få iväg ett tackkort till Richard och Pauline för julchokladen som kom i mitten av januari. (Snigelposten i ett nötskal?..) Jag skäms för att jag inte har hört av mig, men det blev ju lite fullt pådrag här direkt efter alla storhelger.

En choklad är uppäten, en är sparad.

                                                                                                                                                           Dags nu för mig att sätta mig med morgonblaskan och lite java en stund innan jag fortsätter med Livet i övrigt…

Read Full Post »