Ett inlägg om krav.
Idag står det
skriva för egen del
på min agenda. Fast först är det först ett antal
ska bara
som måste utföras.
Det började regna igår kväll och har regnat hela natten. Jag klev upp före halv sju och skjutsade min älskade till jobbet. Sen har hon bestämt sig för att idag ska hon promenera hem. Vi får se hur det blir med den saken. Promenad är kanske inte det man har mest lust med när man har varit på fötterna i vården mellan klockan 7 och 16… Jag själv, som rör minimalt på mig numera, kände av ett ont ben igår och fick smörja in mig med lite värdelös salva. Värdelös för att den knappt lindrar. Jag tänker inte be om förnyat recept på den.
Igår blev det en massa skrivet om och för andras räkning. Med förberedelsetid och efterarbete tog det ungefär totalt sex, sju timmar – och då la jag ändå inte in och ut text och bild själv. Lite svider det att jag inte får en krona för det arbetet. Men jag känner att mitt arbete uppskattas på olika håll och det blir jag förstås väldigt glad över. Fast uppskattning betalar ju inga räkningar. Jag måste ha ett jobb med lön!
Soluppgången var förstås snyggare i verkligheten i morse.
Idag på morgonen har jag ringt min a-kassa för att fråga hur det ligger till med nya ersättningsdagar eller inte. Och som vanligt när jag ringer dit blir jag konstigt bemött. Inte blir jag mycket klokare heller. Idag sades det mig att mina gamla dagar tickar på eftersom jag påbörjade en ersättningsperiod igen inom tolv månader efter att jag sist hade a-kassa (förra hösten). Men när dagarna är slut gör a-kassan en ny prövning om jag är berättigad till nya dagar. Enligt vad jag hörde från en kollega i en liknande sits skulle jag vara berättigad till en ny ersättningsperiod, men det svaret fick jag alltså inte av a-kassan. Det enda som är säkert är att a-kassan prövar min rätt till nya dagar. Inga garantier, alltså, och ny oro i magen att jag inte ska uppfylla kraven när det blir så dags. Naturligtvis är mitt mål att få ett nytt jobb SNART, men det verkar ju inte precis som om jag kan styra det själv, trots att jag söker mycket aktivt.
Vad gäller a-kassans bemötande ägnade sig personen i andra änden av luren åt att fnysa när jag berättade att jag ringde för att få klarhet och för att andra i liknande situation sagt att jag skulle få nya ersättningsdagar.
Det är så många som kan allt om a-kassan fast de inte jobbar här
sa människan bland annat. Eh ja… som arbetssökande lär man sig ju ett och annat utan att jobba vid a-kassan.
- Det första man lär sig är att informationen på a-kassans webbplats inte är begriplig eller undermålig.
- Det andra man lär sig är att de flesta som arbetar på a-kassan är otrevliga. Damen idag var dessutom ganska sarkastisk. Och det tycker jag är under all kritik! Man är inte sarkastisk mot en person som ringer och som uppenbarligen är i underläge eftersom den efterfrågar information om regler för sin tillfälliga försörjning.
Min dag är nu inledd med frustration och oro. Men jag har lyckats söka jobb, ringt a-kassan och snart skrivit dagens första blogginlägg. På väg till Annas jobb lyckades jag också att inte köra över en cyklist som for ut framför nosen på bilen eller in i två bilar som svängde in precis framför min bilnos. Det fick mig att undra om alla ute i trafiken i morse var potentiella självmordskandidater. Starkast kandidat för det epitetet var nog cyklisten som ju satt helt oskyddad på sin sadel och trampade, troligen med musik i lurarna, men utan nån vit käpp (det vill säga inte synskadad).
Jag ska nu fortsätta med att lätta på mina bördor genom att skriva bok. Därefter blir det dusch och så lite inköp av förnödenheter på Tokerian. Det är ju tisdag. Tofflan är vanemänniska. På tisdagar kommer nämligen TV-tidningen, det vill säga Expressens. Den är bäst. Jag måste också ett ärende in på apoteket samt inhandla skrivarpapper. Det går åt en del när man skriver…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 