Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fanny och Alexander’

Den här (lör)dagen har jag väntat på, för den är Ewa Frölings på Slottet! Ewa Fröling är nämligen den stjärna på Slottet som jag har varit mest nyfiken på. Jag minns hennes utmärkta prestation i Fanny och Alexander, men vad har hon gjort mer?

Stjärnorna på slottet

Ewa Frölings dag inbegrep ingen cykeltur men… vattenlekallvar… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Det är väldigt många
som har sökt på

Ewa Fröling alkohol

och hamnat på min blogg. Jaha. Jag har inte skrivit nånting om varför Ewa Fröling inte dricker alkohol. Däremot ska jag nu skriva lite kort om Ewa Frölings dag.

Ewa Fröling tog de fyra andra stjärnorna samt oss tittare med till sitt barndomsland. Frukosten intogs vid sjön där hon berättade om sin barndom där hon var lite av en Pippi. Dagens första övning skedde i vatten under fniss och glam. Stjärnorna var iförda simshorts och t-shirtar (männen) respektive särkar (kvinnorna). Priset blev… var sin daggmask.

Lunchen, som bestod av nyfångad firre, tillbringades också vid sjön. Ewa Fröling berättade om hur det var att jobba med Ingmar Bergman och Colin Nutley. Och sen kom det svarta. Kollapsen. Vistelsen på

klinik.

Vändningen med den finska sköterskan och tavlan lämnade inte nån oberörd.

Till middagen, som också den gavs utomhus, kom alla stjärnor med blommor i håren – utom Robert Gustafsson, för han har inte mycket hår på huvudet. Teater- och filmminnena fortsatte, bland annat om Margaretha Krook. Och så bjöds vi på en livfull beskrivning av det allra senaste jobbet som fotomodell i Italien. Kvällen avslutades inomhus med kaffe och utdelning av märket Silversälen på en märkessköld.

För modet att berätta om det svåra och samtidigt vara så enormt rolig – och svära som en borstbindare – får Ewa Fröling och hennes dag högsta Toffel-betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Eh nej…
Hon får dubbelt högsta Toffel- betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Kvar är nu Robert Gustafsson
och honom är jag minst nyfiken på. Jag tycker mest att han är jobbig och duracellkaninig.

Läs vad jag har skrivit om Claes Malmbergs dag, Philip Zandéns dag och Lill-Babs dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja det blev en rätt tramsig rubrik! Det jag ville skoja om var inte Arga Klara utan TV-programmet Stjärnorna på Slottet, ett av mina favoritprogam. Och att de stjärnor som nu är klara för inspelning av nästa säsong är just klara. Klara stjärnor, vill säga. (Nu blev det ännu tramsigare…)

Först klar var Ewa Fröling. Hon skulle ha ställt upp redan för två år sen, men tvingades då hoppa av på grund av sjukdom. Mitt främsta minne av Ewa Fröling är hennes rollprestation i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. En lysande stjärna! Men hon har också varit med i TV-serien Clark Kent


Sveriges Television har valt de övriga deltagarna efter Ewa Frölings önskemål. En av stjärnorna är Barbro Svensson, Lill-Babs. Henne kan man tycka vad man vill om, jag tycker att hon är en klar stjärna som orkat med artistlivet och att stå i offentlighetens ljus sen tonåren. Idag är hon 74 år och har massor av hits, framför allt minnesvärda såna från 1960-talet. (Foto: Charles Hammarsten)

Robert Gustafsson är nästa stjärna. Jag vet att han är stor, men för mig är han nog den som är mest ointressant – jag gillar ju inte folk som ska vara roliga, komiker. Jag tycker att Robert Gustafsson är för mycket. MEN… det är just när jag känner så här som jag brukar bli som mest överraskad!


Claes Malmberg
är också klar stjärna,
men jag känner liknande inför honom som jag gör för Robert Gustafsson. Därför är jag extra spänd på just dessa två herrar. Jag kan inte påminna mig nånting som Claes Malmberg har gjort som har lämnat nåt bestående intryck på mig.



Sista, men definitivt inte minsta,
stjärnan är Philip Zandén. Han har varit med i massor av bra filmer, men också TV-serier och teaterpjäser. En mycket duktig skådis, helt enkelt.


Det här kan inte bli annat än en ny, lysande säsong Stjärnor på Slottet.
Avsnitten spelas in i början av augusti. Slottet den här gången är Bäckaskog utanför Kristianstad.

Read Full Post »

Nu vet jag varför!

Nu vet jag äntligen varför! Alltså varför folk är så smak- och stillöst klädda! Att jag själv är det beror på att jag inte har haft ekonomi på ett tag för att inhandla kläder. Eller rättare sagt, jag är tämligen ointresserad av kläder och har prioriterat viktigare saker som böcker och mat. Och en och annan öl, det medges. Dessutom är jag så tjock att inga kläder sitter snyggt på mig.

Igår skulle Fästmön och jag sammanstråla nere på stan för Anna skulle inhandla några linnen till Pride. Att gå i klädaffärer är inget jag estimerar. Att gå i klädaffärer när det är stekhett ute är ännu värre. Men jag hade utsett en belöning åt oss – var sin kall öl efter uträttat ärende. Dessutom hade jag skrapat ihop några hundralappar (ja, jag är en jäkel på att spara och snåla och gömma undan!) så vi kunde äta middag.

Redan i bussen in till stan förfasade jag mig över somligas klädstil. Vilken tur att jag då har min kära storasyster och vän fru Hatt att vända mig till när jag behöver klaga min nöd – denna dag per sms!

  • I gången mitt emot mig på bussen satt en kvinna i min egen ålder med muskort jeanskjol och babblade i mobilen typ hela tiden. Alla samtal började med

Tjena grabben!

eller

Tjena tjejen!

Jag höll förstås på att bli tokig! Muskorta kjolar är nästan bara snyggt på unga tjejer, knappt ens på dem. Och folk som pratar i mobilen på bussen får jag bara lust att bita.

  • När jag klev av bussen såg jag nåt ännu värre! En kvinna med arsle var iförd smårandiga supertajta shorts. Under dessa hade hon svarta tights, på fötterna rosa foppatofflor.
  • Nåt annat som tycks vara högsta mode nu är kombon shorts och svarta, grova stövlar. Det ser inte klokt ut, tycker jag! Shorts när det är varmt – men stackars fötter – och omgivning! Vilken stank när man släpper fossingarna fria, liksom… UFF!
  • En man i shorts och ljusblå t-shirt hade matchat sin top med ett ljusblått bälte.

Sen dök då Anna upp och vi gick till Klädaffär nummer ett. Det började gå upp små ljus för mig, varför folk klär sig som de gör…

  1. Alla kläder tycks gjorda för pygméer, inte för bastanta och robusta kvinnor som vi.
  2. Många kläder har skrikiga färger såsom pissgult, limegrönt och smutsturkost och migrän-/epilepsiframkallande mönster.

Anna testade i alla fall några plagg, men kom tillbaka med moloken min. Jag längtade efter en kall öl.

På Klädaffär nummer två var det om möjligt ännu värre än på Klädaffär nummer ett! Där irriterades vi av en tjej som lät som om hon var i målbrottet också. Hon pratade hela tiden och det var väldigt svårt att fokusera.

Vid det här laget hade jag fått rejält ont i ryggen också. Ajajaj, liksom! Anna hittade i alla fall två linnen, ett vitt och ett svart, till mycket bra pris.

På Klädaffär nummer tre skulle Anna prova jeans eftersom hon har ett enda par som funkar i värmen, men de är lagade. Jag passade på att glo på folk, förstås. Och kläder.

  • På reastället hängde byxor i ridbyxmodell – vem är snygg i det, liksom?
  • Vem designar tyger nuförtiden? Picasso är väl död? En klänning hade alla möjliga färger och som pricken över i (!) en massa bokstäver ovanpå. Vem vill se ut som Ett vandrande alfabete när hon går ut, liksom?

Äntligen hittade Anna ett par jeans som satt normalt och som inte kostade en miljon! Och äntligen kunde vi strolla ner till Åkanten, eller vad stället heter nu för tiden, och ta var sin kall öl och jordnötter till. Lycka!


Belöningen.

                                                                                                                                                                På Åkanten noterade vi att det bara jobbade unga personer. De var iförda nån sorts jobbuniform som måste ha varit hemsk i värmen – ett slags skjorta av asiatiskt snitt som var knäppt ända upp i halsen! Vi sjönk allt djupare ner i sofforna – och höll på att inte komma upp sen när det var dags att gå. Vi är ju inte så lätta i våra gumpar, precis…

Äta skulle vi göra på Tzatziki, hade vi bestämt. Vi passerade Dômen som förstås var storslagen i solen och vi kunde inte låta bli att fota.


Den här gången blev det mest de två höga tornen. På själva skeppet finns en ängel som jag har försökt fota miljoner gånger. Det blir aldrig några bra bilder… Så jag försökte inte ens!

                                                                                                                                                                 Det var ganska roligt att leka turist i vår egen stad. Vi kände oss nästan som japaner, som enligt allas fördomar ska fota allt – till och med sina egna skuggor… 


Notera den giganiska putmagen på figuren till vänster. Skämmigt!

                                                                                                                                                              På väg mot restaurangen passerade vi Upplandsmuseet, som en gång har varit kvarn. Det var också biskopsbostad i filmen Fanny och Alexander.


Upplandsmuseet och ett pilträd från Tzatziki, vars uteservering ligger nedanför.

                                                                                                                                                         Tzatzikis uteservering är mycket populär på sommaren. Vintertid är den öde, men man kan mysa rätt bra inomhus, i de härliga gamla medeltida rummen. Idag fick vi emellertid köa lite.


Vi fick vänta lite i solen nedanför trappan. Här noterade vi att det finns en öppen hiss för den som är rullstolsburen eller som går med rollator. Hade vi vetat det hade vi självklart gått hit med mamma på hennes födelsedag!!! Attans!

                                                                                                                                                             Det tidigare grekiska ölet Alpha var utbytt mot det lika grekiska Mythos och det smakade minst lika gott. Framför allt smakade det mer än det fatöl vi drack på Åkanten!..


Mythos är lika gott som Alpha!

                                                                                                                                                            Sen var det dags att äta. Vi är ganska konservativa och valde våra typiska förrätter, Anna grillad fetaost, jag het fetaoströra i paprika. Vi fick vänta ganska länge – det var ju massor av folk som skulle äta samtidigt som vi – så jag passade på att notera att damen vid bordet bredvid hade gigantiska näsborrar. Anna noterade att tjejen vid bordet på andra sidan oss såg ut som en häst. Själva är vi ju jättesnygga.

Fotot på min förrätt blev kasst. Min vanliga huvudrätt fanns inte längre på menyn så vi valde kycklingspett. Dessa fick vi vänta på i evigheter. När de kom in var köttet hårt och kallt. Som vanligt hade man i botten på tallriken placerat ett bröd som blivit alldeles soggy av den därpå uthällda tomatsåsen. Tomatsåsen smakade emellertid betydligt godare än vanligt. Potatisklyftorna till badade i fett, så jag åt bara några stycken. Grönsakerna och tzatzikin var fräscha även om en av mina tomater såg lite ledsen ut.

Medan vi åt passerade en tjej med en ljusgrön blomma i håret och blekvita ben. Vid ett bord bakom Anna reste sig en dam med gigantisk kran – och klev rakt in i en parasollstolpe, givetvis med kranen först. Hon skrattade generat och såg sig om ifall nån noterat detta. Självklart observerade hon inte mig, jag observerar så diskret, så diskret…


Anna är också en god och omdömeslös omdömesgill spanare!

                                                                                                                                                              Vidare såg vi en möhippa där alla var fula. Den blivande bruden var fulast. När jag messat över denna observation till fru Hatt undrade hon hur mannen såg ut. Vi var övertygade om att mannen är en kvinna och misstänker starkt att vi lär se följet på Pride.

Hela tiden vi åt var det ett gäng som satt och rökte en bit bort. Värst var en kille i rosa shorts med röda converse. Ingen snygg färgkombo. Men värre stil hade en man jag såg på andra sidan ån. Han var iförd nån sorts beige shortsdress med väst, grön t-shirt och blåa strumpor. Sen fick vi dessert och det var tur det, annars hade jag blivit riktigt elak…


Ljuvlig yoghurtdessert med honung och valnötter! Men den var slafsigt serverad och skulle ha gjort sig mycket bättre i till exempel ett coupeglas!

                                                                                                                                                                Vid det här laget var vi proppmätta och började fundera på hemfärd. För att kunna göra det var vi tvungna att ta oss uppför en skitlång trappa – antingen den utomhus eller den inomhus. Vi trodde inte vi skulle klara det för två bollar kan väl inte rulla uppåt. Men vi lyckades!


Vi lyckades ta oss till en busshållplats…

                                                                                                                                                                   Vid busshållplatsen fick vi vänta ungefär en kvart. Under tiden noterade vi en tjej med ridbyxlår och underbett. Underbettet kunde hon givetvis inte hjälpa, men ridbyxmodell på byxa är aldrig sniggt. Aldrig. Precis när två jättetjocka och jättemätta tanter skulle slå sig ner på bänken i busskuren hann två jättetjocka killar före. Den ena visade sina rosa kalsonger där bak. Med post. Inte fint.

Till sist kom vi hem, kollapsade i soffa och fåtölj. Anna slumrade till ett halvtimmeslångt TV-program jag spelat in kvällen före. Sen gick vi och la oss – efter tandborstning och tandtrådning, förstås. Anna sov hela natten, jag hade ju lingonen att tänka på, så min natt har varit jobbig. Dessutom drömde jag om matlådor på min blivande arbetsplats…

Read Full Post »