Utbölingar i Byhålan

Ett vänligt inlägg.

---

 

Folkets hus, ett av de fulare husen i Metropolen. Det gamla Folkets hus är mycket vackert!

Så märkligt livet kan vara. Jag lämnade Metropolen Byhålan 1980 och min västkustliga vän kom att hamna nånstans mellan Metropolen och Stöllestan för ett par år sen. (Ännu märkligare är det att äldste sonen Bröstkorg blev hennes granne i våras!) Fredagen som var igår strålade vi samman, två utbölingar, i Metropolen. Jag hade tänkte ge vännen I en lektion i Byhålekunskap. Det stannade vid att peka ut… Folkets hus…

Det är inte särskilt ofta vi har träffats eller kan ses. Avstånd och annat gör sitt till. Men med vissa människor klickar man. Vi parkerade oss på Motormuseets kafé (även restaurang) ett par timmar. Mamma betalade vårt fika. Själv fick hon sitt hår fixat, modern.

En fin restaurang med en oäkta orkidé i fönstret – som till och med hade en plastplupp kvar där prislappen förmodligen hade suttit. Kitsch!

Begränsat med tid gör att man koncentrerar sitt samtal. Vi delade med oss av glädje och sorg och sånt som är viktigt i livet – och i döden. Jag bekände ett fel. Jag skulle ha bekänt flera fel, men det blev bara ett idag, en får portionera ut dem. Skuldbördan lättade ett gram eller två. Många kilon finns kvar.

Innan vi skildes åt tog vi ett varv på stan. Det gick rätt snabbt. Jag noterade affärsdöden även här. Massor av lokaler stod tomma. Ändå var stan befolkad. Kanske mest av turister och utbölingar, som vi? Jag hade i alla fall lyckats inspirera I till att göra ett besök i Skafferiet. Ett par egna ärenden gjorde jag. Bland annat hann jag med en kort titt inne hos Bok-Anna i hamnen och tänk, en liten bok följde med hem, förvånande nog.

Bussen till Stöllstan hade samma nummer som för 35 år sen. Vi stod en stund i kuren innan fordonet kom för att frakta min vän hem till sitt. Själv gick jag hem till mamma med lättare steg. Senare blev de tyngre igen – av pizza. Resten av kvällen ägnade mor och jag åt att glo på TV, bland annat Tyst vittne. Det var lite svårt att förmedla till mamma att en inte behöver prata precis hela tiden en ser på ett TV-program utan bara under reklamen. Men till sist tror jag att även hon fångades av kvällens intriger.

Nu har det blivit lördag och idag fyller min lilla mamma 80 år. Det är knappt så att jag fattar det. Dan inleds med presentöppning, men sen tuffar vi iväg på utflykt söderut.

Här är några bilder från min fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack för vänskap och för blomman till mamma, I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Steglitsan

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.

---

 

För tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sorgesång

Ett inlägg om en bok.

Tre kronor. Det var vad Siri Hustvedts bok Sorgesång kostade mig när jag köpte den på bakluckeloppis för en månad sen. Det är inte att överdriva att säga att boken var väl värd sina pengar. Denna märkliga bok om förlusten av en pappa, en bok jag läste ut på min egen pappas dödsdag.

En vidunderlig bok.

Bokens jag är Erik Davidsen. Han och systern Inga hittar efter faderns död ett märkligt brev. Erik går igenom faderns papper och dagböcker och bilden av fadern förändras. Samtidigt blir Erik förälskad i sin hyresgäst Miranda, som är förföljd av ett ex. Mirandas sexåriga dotter Eggy har en central roll i handlingen. En annan del av berättelsen handlar om Ingas avlidne man, en känd författare. Inga blir uppsökt av en journalist som hotar att avslöja hemligheter om den döde maken.

Det här är den första boken jag har läst av Siri Hustvedt. Jag har tänkt läsa henne så många gånger, men först nu blev det av. Och jag kan säga att de tre kronorna var väl investerade: det här är en helt fantastisk roman! Jag fångas direkt av såväl teman som valet att som kvinnlig författare vara manlig huvudkaraktär, ett manligt jag, i boken. Fascinerande!

Det blir högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »