Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fan club’

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.


 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Och varför måste man leka med små pingisbollar vid sjutiden på morgonen? Kasta dem i golvet så att deras studsande känns som hammarslag i en av bomull inlandad skalle? Nej, idag är jag inte gladare än igår, bara segare. Och jag förstår inte charmen i att SKAFFA sig en massa barn, typ. Överreklamerat, om du frågar mig.


Pingisbollar låter väldigt högt när det är tyst.

                                                                                                                                                         Inte mår jag alls som nån prinsessa idag heller, men det är inte sämre än igår. Viruset har bestämt sig för att stanna bakom näsan och i halsen. Garderade med att köpa hem nässprej igår, men den behövs inte än, i alla fall.

Bättre mår i alla fall min e-post som nu funkar igen. Det kan ju vara lite bra, dårå, när man söker jobb och har ganska tät kontakt med släkt och vänner…

Kära sysslingen skickade för några dar sen till exempel ett mejl med ett spännande innehåll. Jag tänker mycket på det projekt som nämns däruti och även om det inte skulle göra nån av oss rika så skulle det ge nåt meningsfullt att göra – på flera sätt. En av de positiva följderna skulle bli att äntligen få bli av med den börda jag bär. En annan kan vara att de som är skyldiga ”på riktigt” kanske får

  1. en tankeställare
  2. ett straff
  3. en tom fan club

Nej, kära vän, livet är inte rättvist, men det är bra konstigt ibland. Och den som är utan skuld kan ju kasta första stenen. Jag kastar inga stenar, jag vill bara lyfta fram det falska, lögnerna. Och dem som har hållit mig upprättstående under den här mardrömsresan som aldrigt tycks få sitt slut. Eller, den kanske får det…

Read Full Post »

Vaknade vid åttatiden av att en person vars fan club jag definitivt inte tillhör levde rövare och kastade saker i golvet. Därefter stamp med lilla foten och diverse andra ljud. Men jag överlever. Jag somnade ju före klockan två i natt, så…

Pratade med kära Fästmön innan jag slöt mina ögon i natt. Vi diskuterade ett akut problem och jag kom med ett förslag till lösning som är mera tillfällig än permanent. Vi får se hur hon gör. Jag vill inte lägga mig i för mycket.

Jag känner mig halvDAAAN, som man uttrycker det i Metropolen Byhålan när man känner sig lite risig. Det är som om halsontet och förkylningen inte riktigt vill bryta fram – och det är baske mig plågsammare med taggtråd i halsen och nysningar i attacker (för att i nästa stund känna sig rätt OK) än att vara riktigt och totalt genomförkyld.


När en Toffla känner sig halvDAAAN är hon egentligen rätt risig.

                                                                                                                                                         På tal om Metropolen Byhålan har jag nu på morgonen utbytt lite intressanta tankar och idéer kring densamma. Vore kul om de kunde sjösättas under sommaren kanske.

Annars ser jag lite fram emot mammas reaktion när hon får sin namnsdagsgåva den 2 januari (ja hon heter faktiskt Svea, men har aldrig kallats för det – Svea var min mormor, liksom). Gåvan är ju en fotobok med några av mina bilder från Metropolen Byhålan. Om den gör succé kanske jag marknadsför den och säljer den här via bloggen – till självkostnadspris, förstås (liten upplaga = högt pris, dessvärre).


Den här bilden ingår i boken, bland annat.

                                                                                                                                                         Så har jag idag på morgonen fått tid och plats för kusin M:s begravning och jag ska kontakta kusin B i Hägersten som var intresserad av att delta. Tänkte vi kunde gå tillsammans och representera släkten. Övriga är ju lite spridda över landet och min mamma får nog inte riksfärdtjänst igen för att komma upp. Fast sen tror jag inte hon orkar med begravningar, man gör inte det när man kommer upp i åldrarna. Den sista begravning mamma deltog i var min pappas för fyra och ett halvt år sen, snart. Jag har i stället representerat oss på ett par stycken begravningar och varje gång blir jag påmind om vårt avsked av pappa. Det är så sorgligt, så sorgligt. Jag har emellertid noterat att mamma inte pratar lika mycket om pappa längre. Gissar att tiden har tagit över en hel del av smärtan och saknaden. Jag önskar ibland att tiden kunde äta upp allt som gör ont i mig, men det krävs mer av just tid för att få allt det onda att försvinna.

Read Full Post »