Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

En tragisk komedi? En fars?

Ibland känns det som om jag bor mitt på en teaterscen. Det är skrik och gap och smällande i dörrar som den värsta farsen. Och mitt i eländet finns jag. Försöker existera, försöker överleva, försöker skriva, sova, älska, vara, städa. Ja, allt som en människa gör. Men det går inte att komma ifrån att livet är en fars, åtminstone där jag befinner mig. Eller en tragisk komedi. Eller, för att citera ett pucko som en gång skrev ett fult och elakt brev till mig:

[…] Tofflan – en tragisk persons bekännelser […]

Puckot som skrev brevet kunde inte ens stava mitt förnamn korrekt i brevet, så jag tar inte så mycket på allvar det som puckot

[…] skrivigt […]

 – ja, puckot stavade så illa (då snackar vi inte stavfel eller dyslexi, vi snackar dålig bildning) – till mig i brevet. För det var ju inte det enda felet heller. Bland faktafelen noterar jag bland annat att det ju inte enbart var EN granne som utsatte mig för sexuella trakasserier, utan TVÅ. Och att sparken kan man väl ändå inte få om man inte är anställd och betalar skatt?

Precis som en blogg är ett brev ju ofta baserat på känslor. Fakta kan vi snacka om när vi snackar om forskning. Jag tror att vi är många som behöver ett andningshål och att blogga om sina åsikter och känslor är både gratis och terapeutiskt. Dessutom ett bra sätt att skaffa sig nya och riktiga vänner på.

Var sak har sin tid – och det gäller också så kallade vänner som visade sig ha tomma baksidor, likt pappfigurer. Pappfigurer som inte tålde det minsta blåst utan att falla omkull – trots att de vände kappan efter vinden genom att skratta med åt vissa andra till dess de själva blev föremål för skratten. Då satte de skrattet i vrångstrupen och kallade mig Karlsson på taket. (Ja jisses så somliga har skrattat!) Platta pappfigurer, knappt tvådimensionella, utan substans, utan själar, utan mod att tala om varför

[…] folk började backa ur […]

Jag hittade ett fult brev i morse och det är det jag citerar ur. För att visa att jag har gått vidare. För att visa hur elaka folk kan vara. Elaka genom att varken säga vad man har gjort för ursprungligt fel eller genom att sprida saker sagda i förtroende vidare. Det är betydligt elakare, nämligen, att snacka bakom ryggen än att lyfta fram allt i det öppna ljuset. Men jag har lärt mig att folk är ljusskygga. Och tänk, jag har överlevt även detta!

↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔

Dagen är lite svagt bajsbrun idag. Jag tyckte att det var trist att se snöflingor singla ner i morse, trodde först inte att det var sant när Fästmön gav väderleksrapport. Vi tog sovmorgon. Anna börjar inte jobba förrän klockan 16. Härligt att ägna lång tid åt frukost och tidningsläsning – nu har vi ju var sin och slipper vänta på att den ena ska läsa klart lokalblaskans första del. Jag måste säga att jag gillar Dagens Nyheter! Det ÄR liksom en större tidning på alla sätt. Men den har ju inte de lokala nyheterna. Nyheter som man kan läsa på nätet. Ja, jag står faktiskt och överväger saker och ting…

Nu ska jag strax ringa en vän. Jag har noterat att hon är uppstigen! 😀

Read Full Post »