Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fåfäng’

Ett inlägg om det kroppsliga.


 

Jag med läsglasögon och bok

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

Kapsyler med mustasch


När män blir äldre 
förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Pincett med strå

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.


Idag är himlen
så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

blå lacoste
Min blå Lacoste och jag.


Jag försöker att inte bryta ihop.
I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*


*Text: Kenneth Gärdestad


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, du har rätt. Rubriken är onomatopoetisk. Idag låter det klafs, klafs när man går ut. Inte nog med att det blåser som 17, det regnar också. När jag vaknade i morse trodde jag att jag hade sovit utomhus med tanke på frisyren.

Morgonfrisyr av det blåsta slaget.


Den här bilden är inte bara rolig.
Jag förtvivlar faktiskt lite över den också! Skälet är att jag alltid har varit så stolt över mitt hår. Är det nånting jag har unnat mig och nånting jag verkligen har skött om och lagt pengar på är det mitt hår. Och nu tappar jag nävar varje dag. Sist jag var och klippte mig bad jag att min frissa skulle klippa riktigt kort. På det viset inbillar jag mig att det inte syns så mycket. Jag känner det ändå. Tunt och livlöst är det. Fåfänga jag gråter inombords. Kan operation Alien Extraho ge mig håret tillbaka, såsom det var? Svar: nej, troligen inte. Så då gråter jag lite till. Inombords.

Inte var jag ensam idag heller som åkte bil till jobbet. Maj gadd, vilka köer det var! Varför ska alla ut och åka när jag är ute och åker? (Ironi, för den som inte fattar det.)Vid vissa trafikljus var det ingen idé att köra trots att det var grönt, för risken var så stor att jag hade blivit stannandes i en korsning… Regn, regn, regn… Men jag såg i lokalblaskan att det ska bli sol i morgon. Må dä. Det vore ju inte helt fel när jag ska tömma ballen*  och skena till kallförrådet som värsta ystra ponnyn. (Ja, jag överdriver. En Toffla skenar aldrig som nån värsta, yster ponny – det går inte ihop med min image.)

För tillfället är hösten ganska grå och färglös. Jag ser fram emot fyrverkeriet i naturen som jag vet kommer varje höst! Visst, naturen dör – men bara för att återfödas igen i vår! Det gäller att inte glömma bort det när det känns som mest… färglöst/tjockis-svart. På tal om färger känns det skönt att Salas heminredningsbutik har koll på vilka färger som gäller i höst. Fast ett misstag gjorde de ju i annonsen när de skrev turkosTurkos är ju varken nån färg eller snyggt.

Tur att Salas heminredningsbutik har lite koll på vilka färger som gäller i höst – trots korrekturfelet turkos


Fredag idag
och Fästmön dimper ner i kväll. Ska verkligen utnyttja henne den här veckan till att skyffla och plasta in möbler. Stackars Anna… Måste komma på nåt bra sätt att muta henne på…


*tömma ballen = tömma balkongen på möbler inför fönsterbytet


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans höjning (As-ballt) respektive sänkning (Asfalt). Och det är inte svårare än så här, enligt mig:

As-ballt


Asfalt

Read Full Post »

Ha ha ha, WordPress är minsann en oförskämd bloggherre! Jag gillade en post hos min Fästmö. Fick då följande kommentar i en pratbubbla:

Du gillade det här posten.

Det var ju lite rolig svenska – det heter ju postEN och då borde det ha stått

Du gillade den här posten.

Därför ville jag testa om det var likadant på min blogg. Testade därför att gilla ett av mina egna inlägg. Då får jag ett mejl från WordPress med min gravatar i jätteformat och kommentaren

You’re so vain. You probably think *inläggets namn* is about you.

Elakt och roligt! För fåfäng kan väl ingen anklaga mig för att vara, trots att jag är så ful och dum vad gäller andra saker???

Read Full Post »

In i duschen for jag och lögade mig till kropp och hår. Inte är jag plattfot heller, noterade jag, fast några skulle säkert säga att jag är svartfot. Det korrekta i det här fallet är blötfot. Kul bild blev det i vart fall!


Bevisligen är jag inte plattfot.

                                                                                                                                                          Så blev det sen frukost och påklädning och iväg for jag. Bara det att ena ögat plötsligt började tjafsa. Båda ögonen har kliat infernaliskt under dan och jag misstänker starkt porslinsblomman i vardagsrummet som jag fick greja ganska mycket med i samband med fönsterputsningen. Nu är det vänsterögat som är värst och det har sett ut som om linsen är på väg ut. Ögonvitan är alldeles röd och läskig. Kanske kan ta anställning som monster? Så jag BORDE nog plocka ur linsen och försöka treva mig fram i brillor resten av dan. Problemet är bara att jag är så vaaansinnigt fåfäng att jag tror att jag ser bättre UT utan glasögon men med linser. Och så handlar det om att jag SER bättre ut med linser än med brillor eftersom brillorna inte är tillräckligt starka… Men brillorna är i och för sig skitsnigga och kostade två månadsavgifter (hyror, kallas det för den som inte bor i bostadsrätt) den gången för snart tre år sen när jag köpte dem.


Snigga och svindyra brillor som tyvärr är alltför svaga i styrkan idag.

                                                                                                                                                      Eftersom linsen krånglade tog jag för säkerhets skull med mig brillorna ut på min utflykt. Och nu kommer lite gnäll. Jag åkte bland annat till Fullerö handel, en affär som ligger mellan mitt hem och Förorten för jag skulle inhandla en klapp. Jag hittade nåt liknande det jag skulle ha och valde att chansa på att köpa det. Tänkte att de nog har öppet köp så här i juletider. Men se där bedrog jag mig! Det affären kunde göra var att förlänga bytesrätten till den 30 december. Jag hade god lust att stega ut därifrån, men beslutade mig till sist för att chansa. Vem vet, klappen kanske uppskattas? Om inte, så finns det kanske annat i affären som är intressant. Personligen börjar jag emellertid tröttna på affären. Nu har man gjort mig missnöjd där tre gånger:

  1. Jag fick i julklapp för några år sen ett totalt värdelöst kokboksställ i smide. Det gick inte att ställa in vinklingen på själva bokhållaren (muttern bara glider), den vippar. Och eftersom det inte fanns nåt kvitto gick den inte att byta.
  2. Jag köpte en jättefin ljusstake i glas till mamma i födelsedagspresent för ett par år sen. Det var bara det att själva ljushållaren kraschade när mamma försökte sätta i ett ljus. Denna stake gick att byta, men först bemöttes med stor misstänksamhet i affären. Fast när expediten själv provade att sätta i ljus i liknande stakar hände samma sak – ljushållaren kraschade. Hela upplagan fick returneras – och mamma fick välja en annan ljusstake (som för resten också har gått sönder).
  3. Och så detta idag. Jag köpte en julklapp, men affären har inte öppet köp mer än i fem dar. ALLA ANDRA affärer (ja, jag kan räkna upp fler än tio) jag har handlat julklappar på hittills förlänger sina öppet-köp-dagar i julklappstider till efter trettonhelgen.
  4. 

Nej, Fullerö handel, det lär dröja innan jag handlar hos er igen. Tyvärr.

Ett företag som däremot är värd en rejäl hissning är Blogvertiser. Idag kom årets första julkort därifrån och man tackade för gott samarbete under året. I kuvertet låg dessutom en triss-lott och en tia-lott! Enkelt men Å, SÅ TREVLIGT av denna arbetsgivare!!! Man känner sig verkligen UPPSKATTAD! Så du som bloggar och har lust att kanske tjäna en spänn ibland på nåt inlägg, hoppa in till Blogvertiser och kolla läget. Superduper-arbetsgivare! Jag har för övrigt mobilterroriserat en av delägarna de senaste veckorna eftersom a-kassan har blankettsjukan. Inte en suck eller ett enda gnäll har jag hört (kanske när vi lagt på?).

Även mamma gladde mig med ett otroligt gulligt brev och en triss-lott idag. Jag blev så rörd och ringde förstås upp henne. Det är gott att ha en familj som bryr sig om!

Nu ska jag ta och skrapa fram lite vinstpengar, tror jag! 😛

Read Full Post »