Utbölingar i Byhålan

Ett vänligt inlägg.

---

 

Folkets hus, ett av de fulare husen i Metropolen. Det gamla Folkets hus är mycket vackert!

Så märkligt livet kan vara. Jag lämnade Metropolen Byhålan 1980 och min västkustliga vän kom att hamna nånstans mellan Metropolen och Stöllestan för ett par år sen. (Ännu märkligare är det att äldste sonen Bröstkorg blev hennes granne i våras!) Fredagen som var igår strålade vi samman, två utbölingar, i Metropolen. Jag hade tänkte ge vännen I en lektion i Byhålekunskap. Det stannade vid att peka ut… Folkets hus…

Det är inte särskilt ofta vi har träffats eller kan ses. Avstånd och annat gör sitt till. Men med vissa människor klickar man. Vi parkerade oss på Motormuseets kafé (även restaurang) ett par timmar. Mamma betalade vårt fika. Själv fick hon sitt hår fixat, modern.

En fin restaurang med en oäkta orkidé i fönstret – som till och med hade en plastplupp kvar där prislappen förmodligen hade suttit. Kitsch!

Begränsat med tid gör att man koncentrerar sitt samtal. Vi delade med oss av glädje och sorg och sånt som är viktigt i livet – och i döden. Jag bekände ett fel. Jag skulle ha bekänt flera fel, men det blev bara ett idag, en får portionera ut dem. Skuldbördan lättade ett gram eller två. Många kilon finns kvar.

Innan vi skildes åt tog vi ett varv på stan. Det gick rätt snabbt. Jag noterade affärsdöden även här. Massor av lokaler stod tomma. Ändå var stan befolkad. Kanske mest av turister och utbölingar, som vi? Jag hade i alla fall lyckats inspirera I till att göra ett besök i Skafferiet. Ett par egna ärenden gjorde jag. Bland annat hann jag med en kort titt inne hos Bok-Anna i hamnen och tänk, en liten bok följde med hem, förvånande nog.

Bussen till Stöllstan hade samma nummer som för 35 år sen. Vi stod en stund i kuren innan fordonet kom för att frakta min vän hem till sitt. Själv gick jag hem till mamma med lättare steg. Senare blev de tyngre igen – av pizza. Resten av kvällen ägnade mor och jag åt att glo på TV, bland annat Tyst vittne. Det var lite svårt att förmedla till mamma att en inte behöver prata precis hela tiden en ser på ett TV-program utan bara under reklamen. Men till sist tror jag att även hon fångades av kvällens intriger.

Nu har det blivit lördag och idag fyller min lilla mamma 80 år. Det är knappt så att jag fattar det. Dan inleds med presentöppning, men sen tuffar vi iväg på utflykt söderut.

Här är några bilder från min fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack för vänskap och för blomman till mamma, I!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När det är lite synd om en…

När det är lite synd om en själv bör man försöka muntra upp sig. Och det gjorde jag igår kväll. Hela eftermiddagen och kvällen vilade jag, antingen på gästsängen eller i fåtöljen med röda pläden svept om mig som värsta hundraåringen. Trots att jag känner att så många bryr sig kände jag mig lite ensam. Gissar att jag var übertrött och lite allmänt klen, men också ledsen. Hade ju tänkt fråga K om ett par saker. Nu går ju inte det. Men jag gjorde nåt som jag tror att K och flera andra kanske skulle göra – eller i alla fall skratta åt: Jag öppnade en chokladask!

En bok och en ask Paradis, nåt mer behövs inte egentligen när man tycker lite synd om sig själv.

Det var nog, för övrigt, tur att jag öppnade asken. Den hade ett bäst före-datum i augusti och vissa av bitarna såg lite… gråa ut. Jag tog några stycken, sen mådde jag illa. Men jag kräktes inte!

Tisdag innebär jobb som vanligt. Men jag var lite snurrig och skrev onsdag på min lilla skylt utanför kontoret… Tanken är att jag ska dedicera mina tisdagar till institution 1. Idag ska jag dit på informationsmöte. Eftersom jag inte mår jättebra idag efter gårdagens övning tänkte jag nog inte byta kontor idag utan sitta här och jobba före och efter mötet. Och som lite grädde på moset tänkte jag åka tidigare härifrån och få håret fixat klockan 15. Jag tycker att jag kan göra det med tanke på alla inställda luncher i förra veckan.

I natt sov jag hyfsat. Jag känner mig allmänt trött och medtagen och mår lite illa. Men tro inte att jag ger upp för den skull! Jag kämpar på och jag har massor av roliga saker att ta tag i här på jobbet! Att ha mycket att göra är BRA för mig, då tänker jag inte så mycket!

Slutligen, jag fick ett sånt fint mejl igår från ett av K:s barn! Det gör ont i mitt hjärta om dem, verkligen. Finns det något vi bloggvänner kan göra för att hjälpa??? Mejla gärna tankar och idéer – e-postadressen hittar du överst i högerspalten.

Livet är kort.

Read Full Post »