Att lämna boet en liten stund

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Att sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 

Livet är kort.

 

Read Full Post »

På bakluckeloppis

Ett inlägg om dagens besök på loppis i Ulva.

Vi for iväg ganska sent idag och det visade sig vara lite dumt. Bakluckeloppisen i Ulva öppnade klockan 11, men stängde redan klockan 15. Och där var massor att se – jag skämtar inte! Det var fyra gångar med dubbla rader, tror jag, och vi hann nog inte titta på allt innan det plockades ihop.

Men innan vi for var jag ju tvungen att fota mitt senaste husdjur. Det verkar som om fjärilar trivs hos mig… Den här lilla satt på utsidan av balledörren*, så den behövde inte räddas, bara bli fotad. Jag måste säga att jag tycker att det är stor skillnad på kamerorna i iPhone 4S och 5 – den i 5:an är mycket bättre! Den här bilden är alltså tagen genom en fönsterruta och väldigt nära.

Min nyaste husdjur.

På bakluckeloppisar kan man hitta både skräp och fynd. Den här gången gjorde vi fynd båda två! Jag hittade fyra bruna senapsmuggar från Höganäs som jag brukar förvara min hemgjorda senap i – äh, jag bara skojar! – dricka kaffe ur. Och jag fick ge tio spänn för dem. Tio spänn för fyra, alltså!

Efter en kort kaffe- och glasspaus tittade vi in i en av Ulvas mer exklusiva antikaffärer. Jag beundrade framför allt krokodilhandväskorna, barbar som jag är. Därefter gick vi till kvarnens stora antikhandel, Ulva diversehandel. Där gick vi i nästan en timme och glodde på allt fint. Fästmön såg fina burkar som kostade massor, jag blev överförtjust i fiskknivar i silver. Men vi tittade bara, för det var liiite utanför våra budgetar, så att säga.

Här kan du se några av prylarna vi kikade på:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma igen noterades att somliga har så mycket grejor på sina uteplatser att de måste ta till sidan utanför sitt staket för att dricka öl. Suck, vilken tur att vi ska gå iväg snart så jag slipper reta upp mig, menar jag. Nu räcker det med att smacka med tungan och skaka menande på huvudet…

*balledörren = balkongdörren

Livet är kort.

Read Full Post »

Skattebetalarnas pengar hanteras oseriöst

Läser i dagens lokalblaska att ytterligare två av länets vårdställen, denna gång Nyby och Öregrund, ska säljas till två olika privata företag. Har verksamheten, vars främsta sysselsättning är vård, i vårt län plötsligt insett att man inte klarar av att hantera skattebetalarnas pengar och driva företag själv? Naturligtvis är det då ur B-laget man säljer verksamheter. Jag undrar i mitt stilla sinne när Sjukstugan i backen annonseras ut till försäljning…

Jag tar mig även för min lilla brydda panna när ovan nämnda vårdfunktioner INTE har tid att träffa människor som har så ont att de inte kan varken gå, stå eller sova utan i stället hänvisar dem till ett apoteksbesök för inköp av receptfria medikamenter. Jag liksom UNDRAR hur man tänker då när det gäller nån som, i det här fallet har svårt att just GÅ, som inte har bil och som inte har nån anhörig som kan hjälpa. Så en försäljning till det privata borde väl rimligen innebära att dessa funktioner och verksamheter blir bättre? För mycket sämre än de är idag kan de ju inte bli.

På tal om annonser gissar jag att vi är många som har sett de förvirrande annonserna som ingår i en kampanj om få välja i vården. Bara så du vet så är det ju ingenting NYTT som marknadsförs eller erbjuds. Att välja doktor har vi ju kunnat göra i vårt län sen 1990-talet.

Nej, i stället verkar det som om man plötsligt har KOMMIT PÅ att man kanske ska BERÄTTA om att vi länsinvånare verkligen har rätten att välja. Hmmm…

Då går man till en stadens mest exklusiva byråer (prismässigt sett) och köper lite tjänster. Ut ploppar denna tramsiga annonsserie som bara känns förvirrande. För, som sagt, den innehåller ju inget nytt. Varför lägga skattepengar på detta? Jo, jag har fått förklarat för mig att det minsann INTE är skattepengar utan det är öronmärkta pengar från staten som betalar detta trams. Jaha… Men är det då inte vi skattebetalare som bland annat förser staten med… skatter på våra löner???

Nej, en stor svart bak är hur lätt som helst att dela ut för alla dessa fånerier!

En svart bak för tramserier och oseriös användning av skattepengar.

Read Full Post »