Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘examen’

Ett inlägg som visar hur trött Tofflan är idag. 


Var alldeles förskräckligt trött i mössan
i morse när jag kom till jobbet och satte mig för att läsa ett antal jobbnyheter. Men jag studsade högt när jag läste

400 år gammal MORSA fick nytt liv

I själva verket stod det

400 år gammal MOSSA fick nytt liv

Två minuter senare var det dags igen. Jag läste

Snart EXMAN för första treåriga hippologerna

Det stod:

Snart EXAMEN för första treåriga hippologerna

Det finns freudianska felsägningar, men finns det dito felläsningar? Eller ska jag behöva gå en kurs i att läsa och förstå svenska språket?


Livet är kort. Att häckla sig själv är nödvändigt ibland.

Read Full Post »

Jajaförstodväldetjag! Att jag skulle få skitont i hälen igen! Nåja, en hel morgon, fram till klockan nio, fick jag minnas hur det var att inte ha ont. Att inte känna det som om en kniv körs rakt upp i hälen. SÅURSÄKTAMIGSÅJÄVLAMYCKETOMJAGINTEÄRSPRUDLANDEGLAD OCHUNDERHÅLLANDESOMFAN!!!

Dan har passerat ändå och jag har fått en del gjort idag som jag är nöjd över. Förmiddagens möte var bra och intressant och det är verkligen givande att jobba tillsammans med människor som är både kompetenta och utvecklingsbara. Jag hann också med att ge den snabbaste kursen nånsin i det webbverktyg universitetet använder. Gjorde skäl för mitt efternamn, som så många har SKOJAT om. (Det slutade vara roligt efter tredje gången, typ.)

Eftermiddagen ägnade jag åt att fingranska diverse förslag. Jag hade en del synpunkter, men överlag var arbetet gott utfört.

Därpå inföll Dagens Bästa: jag skulle passera vännen Rippe på jobbet innan jag åkte hem för att hämta det godaste på julbordet – en kålrotslåda. En FINSK kålrotslåda. Äkta. Inget tjafs. Men Rippe påstod att rotfrukterna inte blivit tillräckligt mosade. Kanske Rippe skulle ha hyrt in en ilsken Toffla för detta ändamål? Nåja, denna Toffla tror säkert att lådan är minst lika god som förra årets och dessutom har jag 26 tänder att tugga med.

Rippes kålrotslåda 2012.


Det är snöblandat skit
i luften. På vissa ställen som att köra i mjölk. Rätt tunn mjölk, det vill säga blå, men ändå. Gräsmattan börjar bli vit. Temperaturen sjunker. Gissar att jag får vara rädd om lårbenshalsen när jag ska traska ut till garaget för att åka och hämta hem Fästmön i kväll.

Jag har rafsat ihop fyra soppåsar som står i hallen och väntar på att Nån ska bära ut dem i soprummet. Soppåsen med plastförpackningar har jag öppnat och förslutit fyra (4) gånger för att jag bara hittar mer sopor. Krukväxterna har fått vatten och jag överväger att sätta mig vid köksbordet och äta knäckemackor med ost och kalkon på, till det riktig mjölk, det vill säga röd,  och min bok på gång. (En bok som John Sjögren nog skulle klassa som en B-deckare, eftersom han minsann kräver klass på litteraturen han läser. Lille vän, jag har litteraturvetenskap som huvudämne i min examen och jag har fått tämligen gott om Classy Literature mig till livs i min dar…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag jobbar jag hemma. Det vill säga jag har bara börjat lite än, men fyra timmar ska det bli allt som allt. Jag räknar med att få sitta lite mer avskilt här. För nu är det tankearbete som gäller.

Jobbar hemma vid morfars skrivbord.


Igår var det en riktig skitdag
på jobbet. Jag körde fast i ett av de uppdrag jag har fått. Och jag har ingen att bolla med, känns det som. Ibland är det lite ensamt att vara singel kommunikatör för två institutioner. Vi snackar om nästan 200 personer, de flesta forskare. Jag vill ju göra ett bra och professionellt jobb, framför allt inte framstå som Den Dumma i samlingen. Men det är nog lite så, den examen jag har är väl lägst på bygget…

Arbetsdagen har som sagt inte börjat i skrivande stund. Jag har rivit ut lakan ur sängen och slängt på en tvättmaskin. Det ska bäddas rent. Just nu väntar jag på att perkolatorn ska perkolera klart så att jag kan börja arbetsdagen med en mugg java och lokalblaskan.

Rena lakan ska det bli idag!


Ute duggade det
när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Jag var en tur till brevlådan på vägen hem – fick ju nåt skit från en avsändare som jag inte vill ha nåt ifrån, material som jag inte har beställt. Därför återsänds det, med ett stort kryss på kuvertet samt texten:

Åter avsändaren! Ej beställt material.

Jag undrar när Postkodlotteriet ska fatta att jag inte vill ha post från dem. Jag har skickat tillbaka deras brev i typ tre år nu.

Nu är kaffet klart och dags att försöka vakna till. Det är fredag, med arbetstidsförkortning fyra timmars arbetsdag. I morgon ska jag till Himlen efter att Anna och jag har storhandlat. Tjolahopp!

Vad har du för planer för dagen och helgen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det finns nån författare jag skulle kunna skriva kilometervis om så vore det August Strindberg. Idag är det 100 år sen han dog och med ett enkelt blogginlägg vill jag delge dig som läser mina tankar om Strindberg.

I den här sängen dog August Strindberg.


Jag vet inte vad det var som ursprungligen fick in mig på Strindberg
, men under mina tidiga 20-tal, på yngre stenåldern, alltså, blev jag alltmer fascinerad av honom. Hösten 1982 kom jag till Uppsala för att inleda mina universitetsstudier med en första termin litteraturvetenskap. Det blev fyra terminer totalt och litteraturvetenskap är huvudämnet i min examen. Den sista terminen ville jag läsa en specialkurs om Strindberg, men det blev inget av med det eftersom ingen var intresserad av att varken delta i kursen eller undervisa.

En ung August Strindberg.


August Strindberg debuterade som dramatiker,
men riktigt känd blev han nog med sin första roman, Röda rummet. Fast då hade han egentligen redan orsakat rabalder med sitt debutalster. Jag gillar mest Strindbergs romaner eftersom jag vet att de innehåller ganska mycket självbiografiskt. Men August Strindberg skrev inte bara dramer och romaner, han skrev lyrik och noveller också. Utöver det målade han fantastiska tavlor och var en ivrig fotograf. Ett tag försökte han göra guld.

Strindbergs liv var minst lika spännande som hans författarskap. Han var gift tre gånger och fick barn med alla sina tre fruar. Det allra första, kända barnet lämnades emellertid bort. Barnet dog redan efter tre dagar. Strindbergs yngsta dotter avled så sent som 2007, 105 år gammal.

August Strindberg porträtteras ofta som både galenpanna och kvinnohatare. Gissningsvis var det mycket svårt att leva i ett förhållande med honom, den store författaren, konstnären, till och med geniet! Det är nog aldrig lätt att leva med nån som skapar saker och som inte har en

nio-till-fem-tillvaro

Har du inte läst nåt av August Strindberg tycker jag att du har gått miste om nåt! Därför vill jag ge dig några lästips:

Det var mina Strindbergstips har du några???

August Strindberg dog i sängen som jag har bild på ovan. Han var då en mycket ensam man. Om du får tillfälle, besök Strindbergsmuseet, som utgörs av August Strindbergs sista bostad, belägen på Drottninggatan, ganska centralt i Stockholm. Där hittar du hans säng, men också en del av hans fotografier och böcker. Hans arbetsrum med de pedantiskt placerade pennorna är på nåt sätt otroligt rörande.

August Strindberg som gammal man.


Jag kan inte riktigt sätta fingret på
vad som har fascinerat mig med August Strindberg. Men jag tror att det är hans geni såväl som hans konstnärliga förmågor vad gäller såväl ord som bild. Förutom att jag varken är geni eller har några konstnärliga förmågor är vi rätt lika, säger somliga… Skulle väl vara vårt humör då, möjligen…

Tofflan Strindberg???

Read Full Post »

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.


Boken från den berömda julkorgen.


Idag bär det av till Himlen.
Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.


Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.


Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt.
Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Vi svenskar lånar allt färre böcker. Och det innebär att våra bibliotek försvinner. Statistik från KB visar att vart femte bibliotek har försvunnit de senaste 15 åren.


En bild från mitt hemmabibliotek.

 

Bibliotekslagen säger att varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Men det är filialerna som försvinner. Och skälet är som sagt att vi lånar för lite. Om trenden fortsätter lär vart tredje bibliotek försvinna till år 2020.

Det enda som ökar är intresset för att låna e-böcker. Men e-böcker är dyra för biblioteken. De måste nämligen betala 20 pix till förlaget varje gång de lånar ut en e-bok. Detta förstår jag inte riktigt. Nån sorts STIM-peng fast för böcker???

Som exempel ges en viss fotbollsspelares bok (en bok som jag personligen är ointresserad av att läsa). Pappersupplagan har lånats ut 250 gånger i Stockholm, medan e-boken har lånats ut ungefär 1 600 gånger…

Personligen går jag aldrig på biblioteket och lånar böcker. Jag sökte jobb där i våras, men min examen med litteraturvetenskap som huvudämne i kombination med mina erfarenheter som kommunikatör räckte inte (det var ett informatörsvikariat kombinerat med en biblioteksassistenttjänst).  Då fick jag ju liksom ännu mindre lust att gå dit och låna, långsint som jag är. Och ärligt talat är jag en sån som helst vill äga en bok, där har jag svårt att göra avkall. Är det nåt jag skulle unna mig även när tiderna blir riktigt hårda, så är det varken mat eller kläder utan böcker. Och de ska vara av papper. Jag vill känna och dofta!

Hur gör du??? Lånar du böcker på biblioteket???

Read Full Post »

Har städat och fejat både inne i hemmet och Clark Kent*. Han är så himla ren och fin nu – eller nja, så där… På hemvägen blev han nerstänkt, men jag försökte gnussa bort de värsta stänken med trassel. Inuti är han polerad och dammsugen, glänser som en gud.

Jag borde vara glad, men jag sitter här och är ledsen. En fet räkning hittade jag i postboxen och i mejlboxen två feta nej på jobb jag har sökt. Tydligen räckte inte min examen med litteraturvetenskap som huvudämne samt över 20 års erfarenhet av arbete med information och marknadsföring för nätbokhandeln som hade skrivit fel mejladress i annonsen dit man skulle skicka sin ansökan, by the way… Kan inte låta bli att undra vad det är för en Übermensch de tänker anställa… Nu lär det dröja innan jag handlar där igen, för övrigt. Jag har ju fortfarande ingen lön att handla för.


Bara att bita i det sura äpplet…

                                                                                                                                                             Nej fy, nu skulle jag  behöva nåt som tog bort alla tårar, men det är bara att bita i det sura äpplet, grina en stund och ta nya tag. Det sistnämnda känns rätt svårt just nu. Jag försöker i alla fall vara glad åt min rena bil och mitt städade hem.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min rena bil-man!

Read Full Post »

Åter igen har hon gjort det! Skrivit en helt lysande och rolig krönika i UppsalaTidningen. Hon? Maria Thuré, förstås!

Den här gången handlar det om studenterna, dessa… existenser som i mångt och mycket bland annat tycker sig stå över lagen. Framför allt de cykelburna… Otaliga är de gånger jag har varit på vippen att köra på dem när de kommer cyklande – på enkelriktad gata, i fel riktning, dårå.

Och inte är det många av dem som tillhör nån sorts nykterhetsloge, heller. Det ska man tro på när Maria Thuré skriver, för det är sant. Det VET jag. Jag har nämligen sett dem ringla och ragla utanför dessa fina gamla byggnader som kallas nationer. Själv gjorde jag min första djupundersökning av min nation, Östgöta, när jag som cirka 35-åring var där på gayfest och vimsade runt i de oändliga källargångerna… Då var inte jag heller särskilt nykter, men att jag lyckats ta mig in som student måste ju ändå ha berott på min otroliga talang som…skådespelare??? Ja ja, inte särskilt moget, jag vet.

Maria Thuré kallar studenter för nördar och liknar kåren vid en viss församling i Knutby (eller den SKULLE kunna vara ”Knutbysekten”, som hon kallar den, om de hade sprungit omkring i sina fula overaller i… Knutby) och så kan det vara. Läser man slutklämmen i hennes underbara krönika, är man benägen att instämma:

Tänk bara vilken betydelse de har för vårt näringsliv. Nördarna bara slänger pengar runt sig. De är ju så kapitalstarka. Sedan det faktum att de flesta studenter drar hem efter examen och betalar skatt till hemkommunen skiter vi fullständigt i för det är ju så mysigt att våra trottoarer ockuperas av galna cyklister.

Underbart, Maria Thuré! Hail Mary! Sluta inte skriva krönikor!!!

Read Full Post »

Varför åker alla människor till Kreta i år? Bara i den egna bekantskapskretsen handlar det om ett tiotal personer. Vad är det som lockar? För här hemma är det ju strålande sol och kanonväder – och vill man så gärna träffa grannarna i den grekiska övärlden???


Kreta – en satellitbild, lånad från Explore Crete.

                                                                                                                                                        Statistik visar att just Kreta ligger på tredje plats bland sommarens populäraste resmål hos Fritidsresor. Även Apollos bokningar har ökat mycket, med över 20 procent.

Förra året var resenandet svagt. Kanske var folk oroliga för hur den ekonomiska krisen skulle slå. Men i år är nästan alla sommarresor hos resebolagen bokade – och många resor bokades väldigt tidigt, redan kring jul och nyår. Hade möjligen den långa och kalla vintern ett finger med i spelet???

Men Kreta då? Varför just välja den otroligt turistiga ön i den grekiska arkipelagen? Inte kan det bara handla om sol, bad och alkohol? Det kan man ju ägna sig åt här. Själv skulle jag kunna tänka mig att resa dit för att kolla in resterna av den minoiska kulturen och springa på museer och sånt. I en av grundkurserna i min examen ingick nämligen att identifiera krukskärvor och det har alltid fascinerat mig sen dess! Men ”alla andra”? Inte 17 är väl de intresserade av trasiga krukor? Nån som vet???

Read Full Post »

« Newer Posts