Smygläsare av VISSAS journaler ska avslöjas

Häromdan var det ett herrans liv kring det faktum att vårdanställda troligen läst journaler för en patient de inte haft i sin vård. Och nu ska ansvarig försöka komma åt såna smygläsare. Fast som vanligt är det gräddfiler som gäller: bevakningen ska inte öka kring oss vanliga patienter utan kring kändisar och politiker och kompisar i vården. I alla fall om jag tolkar lokalblaskans artikel rätt/läser artikeln mellan raderna.

Alla ska inte leka doktor.

Det är ungefär 10 000 pers som skulle kunna läsa din eller min journal här i Uppsala län. Jag har inget spännande i mina sjukjournaler. Men det känns inte så kul jävligt obehagligt när snokande grannar och gamla X går in och läser, till exempel. Såna man inte vill ha nån som helst kontakt med, typ. De begår faktiskt en brottslig handling om det nu är så att de inte har varit eller är inblandade i vården av dig. Brott som kan ge både böter och fängelse.

Man blir faktiskt rätt förbannad. För det är inte bara kändisar och politiker som drabbas. Enligt ansvarig verksamhet är det nämligen allra vanligast att smygläsarna är nån man känner:

[…] Ett tiotal vårdanställda här har genom åren polisanmälts för olovligt intrång, i samtliga fall har det funnits en privat relation. Som undersköterskan som loggade in för att kolla upp ex-sambons sjukhusvistelse eller läkaren som läste sin dotters BUP-journal. När någon blivit misstänkt och sedan polisanmäld har det varit efter det att den utsatte själv, alltså patienten, begärt att få se logglistan.[…]

Ett tiotal låter lite, tycker jag. Att två av tjyvläsarna har fått lämna sina jobb låter däremot rättvist. Detta är nämligen helt klart tjänstefel, anser jag. Folk som inte har med ens vård att göra ska inte ägna sig åt att leka doktor och läsa ens journal.

Men hur kommer man åt smygläsarna? Hittills har det bara gjorts stickprov, vilket kanske är ett av skälen till att man bara har hittat ett tiotal. Nu ska man göra på två sätt:

1. Dels kan varje patient läsa logglistan till sin egen journal – om man har anmält att man vill ha tillgång till sin journal på internet, vill säga. Då kan man se om nån obehörig varit inne och läst.
2. Dels ska ansvarig verksamhet göra riktade kontroller. Varje enhet inom vården ska identifiera patienter som kan löpa större risk än andra att drabbas av smyglästa journaler, det vill säga kändisar och politiker samt vänner och bekanta till dem som jobbar på enheten. Dessa patienters journalloggar ska granskas i efterhand av verksamhetschef.

Tja, ansvarig verksamhet förnekar sig inte – som vanligt – utan skapar gräddfiler – som vanligt. (Vem minns inte gräddfilen som kontorsanställda och politiker fick till influensavaccin? Ingen av grupperna var nån sorts riskgrupp, som jag kunde bedöma, men ingen skämdes utan alla gick gladeligen och fick en spik i armen, medan vanliga dödliga köade flera kvarter för att få detsamma.) Det är kändisar och politiker och vänner och bekanta till vårdpersonal som ska gynnas. Men även om jag inte har nåt att dölja vill jag inte att vem som helst ska läsa min journal. Det kan ju också vara så att smygläsaren läser på uppdrag av min nyfikna granne eller mitt gamla X.

Nej, för gräddfiler när det gäller bevakning av journaler delar jag ut en svart bak. För det här bevisar att organisationen ifråga gör skillnad på skit och pannkaka. Igen.

En svart bak för gräddfiler inom vården IGEN genom att bara granska VISSA patienters journalloggar.

Livet är kort.

Read Full Post »

På liv och död

Det här är ingen bok som man bara läser ut och lägger ifrån sig utan att tänka efter lite.

Så klumpigt och tafatt uttryckte jag mig alldeles nyss om På liv och död. Historien om Micke Dubois, skriven av  Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk, men boken tar upp ett ständigt aktuellt och viktigt ämne: självmord.

En bok man inte bara lägger ifrån sig efter läsning.

                                                                                                                                                                 I slutet av 2005 tog komikern Micke Dubois, känd som Svullo, sitt liv. Han var bara 46 år och lämnade tre små barn efter sig. Den här boken är skriven av Gitte Nilsson tillsammans med journalisten och kommunikationschefen Niklas Bodell om Micke Dubois. Gitte Nilsson var sambo med Micke Dubois i ungefär tio år. De två var ganska nyseparerade när Micke Dubois tog livet av sig. Medicinerna han ätit en tid tycktes göra att han mådde ännu sämre i sin depression. Gitte Nilsson försökte få hjälp åt honom i vården utan större framgång. Efter en kort inskrivning kom han hem igen och mådde så dåligt att han till sist inte orkade längre utan tog livet av sig den 30 november.

Det här är fruktansvärt. Självmord är fruktansvärt. Mer fruktansvärt när det är en ganska ung människa som tar livet av sig. En människa som uppenbarligen inte fick hjälp, trots ex-sambons försök. Men det handlar om att patienten måste komma frivilligt till sjukvården, uppenbarligen. Hur lätt är det när man är så sjuk att man inte har sjukdomsinsikt?

Nåt litterärt mästerverk är inte den här boken och det irriterar mig lite med tanke på att Niklas Bodell ändå har jobbat som journalist och numera kommunikationschef. Det vimlar av språkfel och grammatiska fel och det stör min läsning, sorry. Ändå ger jag den här boken ett högt betyg för att den vågar ta upp ämnet självmord och för att det är så modigt av Gitte Nilsson.

Read Full Post »