Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘evig’

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den stumma flickanJulen 2010 fick jag i julklapp av Jerry den första delen en i vad som skulle bli en serie av författarna Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Boken hette Det fördolda och det lustiga var att den visades som TV-serie i mellandagarna, om jag inte minns fel. (I rollen som Sebastian Bergman hade man satt Rolf Lassgård, nu för mig inte enbart en släkting via mammakusinen B utan också den evige Sebastian Bergman.) För det var onekligen nåt bekant med boken när jag började läsa den i januari-februari 2011. Men det var en bra bok, den var spännande, även om det kändes lite märkligt att ha sett TV-serien först. Julen 2014 fick jag Den stumma flickan, den fjärde boken i serien, av samma givare som 2010. Tack Jerry!

Den här gången hittas en familj – mamma, pappa och två barn – mördade i ett litet samhälle. Ganska snart misstänker man en person, men när denne själv hittas skjuten måste polisen ta upp jakten igen. Riksmord kallas in och med det gänget även kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Från sjuksängen deltar ytterligare en medlem i Riksmord och det är hon som kommer på att det finns ett vittne. Snart börjar både polisens och mördarens jakt på en liten flicka.

Det här är en riktigt spännande polisroman. Visserligen märker man att det är två författare som har skrivit den, men förutom detta har den ”allt”. Jag försöker som vanligt lista ut mördarens identitet och får för en kvart känna mig stolt – till dess att sanningen avslöjas… lite mer… Precis så ska en deckare som får högsta Toffelomdöme vara!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en utställning. Och en konsthall som är så ny att den inte har öppnat än. Dessutom: Varning för selfies!


Idag har jag varit
på en pressvisning en ny konsthall. Ja, konsthallen är faktiskt så ny att den inte har öppnat än. Den invigs i morgon. Premiärutställare är Maria Miesenberger som visar sin utställning Rörelse/Reflektion.

Utställningen består av fyra delar, kan man säga. Jag fick ju förmånen idag att lyssna på konstnären när hon berättade om sina verk. En del är ett gäng bronsskulpturer som är väldigt häftiga. Enligt konstnären är en bonusson och en systerdotter modeller till de androgyna figurerna. En annan del är glasskulpturer av vissa organ. En ingrediens i glaset är uran, vilket gör dessa verk nästan eviga. En tredje del av utställningen består av skulpturer i rostfritt stål där betraktaren kan spegla sig. Fjärde och sista delen består av fotografier.

Som bonus har Maria Miesenberger tillsammans med Johan Killgren byggt ett upplevelserum med speglar och ljus. Här kan man testa olika saker, bland annat se sig själv som tjock eller smal. Jag valde förstås en smalspegel.

I smalspegeln

Tofflan i smalspegeln.


Vidare finns allt
ifrån ljusspel, kalejdoskop, prismor till en konfrontationsspegel och möjligheten att spegla sig själv i nån annans ansikte. Men också att skåda upp – eller ner – i evigheten… Urhäftigt!

Tittar i evighetsspegeln

Tofflan tittar i evighetsspegeln.


Konstnärliga verk
får man inte fota hur som helst. Dessutom är det här en riktigt spännande utställning. Därför föreslår jag dig att ta en tur till Konsthall Märsta i Märsta centrum i morgon, lördag klockan 11. Invigningen pågår hela eftermiddagen med olika evenemang för hela familjen. Och har du inte möjlighet då, så är konsthallen öppen alla dagar utom söndagar. Som pricken över i:et är det fri entré.


Livet är kort. Ibland är det rätt häftigt också att reflektera…

Read Full Post »

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.


Jag brukar somna snabbt.
Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

  1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
  2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
  3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
  4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
  5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
  6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
  7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 


Livet är kort.

Read Full Post »