Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘erkänna’

Ett mysigt inlägg.


 

Ja! Jag erkänner. Jag har gått på reklamen om Air Wick Black Edition Multicolour Candle. Det är väldigt vackert, mysigt och stämningshöjande, men doftar inte för mycket juläpplen och kanel, bara lagom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett lagat inlägg.


 

Ibland överraskar jag både mig själv och andra. Idag bestämde jag mig för att laga en torskrätt. En torskrätt som jag inte har gjort på några år, erkände jag för Fästmön.

Eh… nej inte på typ sju, i alla fall…

svarade Anna.

För det är så länge vi har varit ihop. Och lite till… En tid, under vilken jag inte har lagat Toffeltorsk.

Jag är verkligen INTE nån bra kock, men receptet var nedskrivet med prydlig hand runt 1980nånting. Och gick skiten maten att äta då, går den att äta nu.

Dessutom, eftersom den innehåller väldigt mycket fett kanske den passar en och annan som håller en viss diet som jag inte är heeelt övertygad om passar och är bra för alla. Men en del. Därför bjuckar jag på receptet, gentil som jag är:

Toffeltorsk i ugn

Lägg torskfilé i en ugnsfast form. Krydda med vitpeppar och pressad citron. (Jag tog lite citronpeppar också på eget bevåg.) Lägg över två burkar champinjon-crème. Och nej. Det ser INTE gott ut… Men vänta bara. Det blir värre…

Champinjoncrème på torsk

Champinjoncrème på torsk ser ut som… använd fantasin. 


Vispa tre deciliter vispgrädde. 
Slå i två burkar svart rom i grädden och rör runt. Klicka över firren och champinjoncrèmen i formen. Och sen in med det i ugnen i 175 – 200 grader i 20 – 30 minuter.

Torsk med champinjoncrème grädde o svart rom i ugnen

Torsk med champinjoncrème, grädde och svart rom i ugnen. Det ser läskigare ut…


Koka potatis eller ris 
till (om du inte följer nån viss kolhydratfattig diet) och gör en sallad. Allt brukar bli klart på högst en halvtimme, som sagt och då ser det så här vidrigt ut:

Torsk med champinjoncrème grädde o svart rom färdig

Torsk med champinjoncrème, grädde och svart rom färdig. Den här maten ser inte ätlig ut.


Men faktum är att vi åt upp! 
Det smakade ganska mycket salt, men också rätt mycket champinjoner och gott, tro det eller ej. Fast nästa gång tror jag att jag stoppar ner lite mer fisk i formen, faktiskt. ”Såsen” borde räcka gott och väl för dubbla mängden torsk.

En portion torsk med tillbehör och en öl

En portion torsk med tillbehör och en öl till mig, Anna fick ett glas vitt till sin mat.


Och ja. Vi överlevde.
Vi lever i alla fall än så länge…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Leverpastejmackor och mjölk

Belöningen!

Nu har jag lagt ner pennan (eg. slutat hamra på tangentbordet) för det jag har skrivit på under några månader. Det kan bli en tillfällig nedläggning, men det kan också bli den sista vad gäller vissa ord – och en, vid det här laget, ganska stor pappershög. Från och med nu gäller med all säkerhet tystnad från min sida kring den specifika pappershögen. Jag ber dig respektera det och inte utsätta mig för frågor. Det kommer nämligen att bli skitsvårt, men jag måste stänga min muntliga dragkedja. Här. Nu.

Belöningen för utfört arbete – och dagens sökta jobb – blev ett par knäckemackor med leverpastej och gurka och två glas mjölk. Jag slarvar så förbaskat med näringsintaget och måste äta gris, som jag inte äter i vanliga fall. Illamåendet har dansat rumba i min mage, men förhoppningsvis håller mackorna och mjölken det i schack nu.

Alfred Nobel

Affe himself.

Nåt Nobelpris för det jag har skrivit förväntar jag mig inte. Men på torsdag klockan 13 delas årets pris i litteratur ut. Som vanligt hoppas jag på Joyce Carol Oates, men Haruki Murakami är också en tänkvärd kandidat. Nytt för i år är att man måste vara journalist, representera bokbranschen eller vara samarbetspartner med Svenska Akademien för att få delta i Börssalen när tillkännagivandet görs. Ett sånt deltagande måste också föranmälas. Det har varit lite rabalder kring detta, men jag kan tänka mig att det handlar om såväl säkerhet som fysiskt utrymme. Hur som helst, jag tycker förstås att det är lika spännande som alltid och ska försöka följa tillkännagivandet via nån livesändande tidning. Men jag skulle kunna anmäla mitt intresse och gå dit, jag har ju faktiskt Svenska Journalistförbundets presskort…

Tofflan på tv

Nåt spännande på TV?

Den skarpsynte ser på bilden av mina mackor att jag läser TV-tidningen. I högra hörnet skymtar en penna. Ja, jag erkänner: det är en av mina egenheter att köpa TV-tidningen varje vecka, läsa och markera vilka program jag ska se eller spela in. De kommande dagarna har jag markerat Downton Abbey, som har säsongspremiär i SvT1 klockan 21.30 på lördag (totalt blir det åtta delar) och Veckans brott, också säsongspremiär och SvT 1 men på tisdag klockan 21 (tio avsnitt). På lördag tror jag att en viss Pinne sitter klistrad framför burken och på tisdag gör definitivt jag det – jag bara älskar kombon LeffeCamilla Kvartoft! I söndags somnade jag ifrån Poirot, så jag fick aldrig veta vem mördaren var. Den här söndagen ska jag eventuellt i stället titta på Fjällbackamorden: Strandridaren, som går på SvT1 mellan 21 och 22.30 – kanske bättre tid för kvällströtta mig. Filmen ska för övrigt inte ha visats på SvT tidigare.

Men nu ska jag läsa lite tidningar på nätet innan jag åker och hämtar hem min överjobbande Fästmö klockan 16. Jag har ringt och bokat tid för bilservice och hjulbyte i mitten av november. Till dess måste jag spara ihop 5 000 kronor. Jag får helt enkelt öppna Katastroflådan och hoppas på tur.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett icke fejkat inlägg.


 

Idag läste jag i Dagens Nyheter om holländska studenten Zilla van den Born. Zilla van den Born har fått stor uppmärksamhet för att hon har fejkat en drömresa. Men inte nog med det: hon la ut fejkade bilder från resan på Fejan.

Under fem veckor låtsades Zilla van den Born vara i Asien. Det hela var en del av ett arbete i skolan. Det mest uppseendeväckande var kanske dock att hon lyckades lura ”alla” – till och med sina föräldrar. För att förstärka bilderna skickade hon hem souvenirer. Det egna sovrummet pimpades till ett asiatiskt hotellrum så att hon kunde skypa med mamma och pappa. Den ende som visste om det hela var hennes sambo, för annars hade nog projektet varit omöjligt att genomföra rent praktiskt.

En hel del människor blev förstås rätt förbannade när bluffen upptäcktes. Men sen gick kanske en och annan talgdank upp. För syftet med Zilla van den Borns fejkresa var egentligen lite ädelt: hon ville lyfta fram det faktum att det är så lätt att manipulera bilder som sen visas upp i sociala eller andra medier. Hon säger bland annat:

[…] Alla vet att foton på modeller är bearbetade i Photoshop men vi glömmer ofta att även vi som privatpersoner manipulerar verkligheten i våra liv. Det gör vi mestadels i sociala medier, bland annat genom att filtrera vad vi väljer att visa och genom att lägga på filter i Instagram som gör bilderna vackrare […]

Detta är förstås svårt att låta bli att hålla med om. Jag själv bearbetar alltid mina bilder i Photoshop om jag ska använda bilderna på bloggen. Oftast handlar det om att jag beskär mina bilder. Ibland försöker jag förbättra kvaliteten genom att justera färger och kontraster, till exempel om en bild är väldigt mörk.

rosa tunga

Min rosa tunga, naturligtvis en beskuren bild. Men färgen på tungan är INTE pålagd i efterhand i Photoshop.


Nu är det emellertid
inte bara bilder man kan fejka i sociala medier. Jag tycker att väldigt många verkar lyfta fram sina fina och perfekta liv, ofta med gott stöd, förstås, av bilder från resor och andra upplevelser. För min egen del erkänner jag att jag nog berättar lite för mycket om mitt imperfekta liv. Jag ger för många och för nära glimtar från mitt privatliv. Fast detta är ju en personlig blogg, så… Samtidigt vill jag starkt poängtera att jag naturligtvis inte skriver och berättar om allt. Långt därifrån! Det blir ju ett urval, ett urval som jag själv gör. Och det i sig ger ju dig som läser bara en del av sanningen. Eller… en del av min sanning…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlämnande inlägg.


 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Lönnlöv på trottoaren

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.


Jag tror i alla fall
 att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Burspråk

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Romaner

Idag tittade jag bara på romaner.


Det är inte bra för mig att fly.
 Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

 Pe med mobil och wienerbröd

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Macka med kalkon och Philadelphiaost

Nyttig och god macka.


Vi babblade i två timmar, nästan.
Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott bakom trädet

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om trevliga återseenden.


 

Av nån händelse hamnade jag på en tidigare buss än vad som var tänkt. Jag hade en kvart på mig att spendera i stan före min lunchdejt. Det var ingen tvekan om vart jag styrde stegen: The English Shop! Ja alltså den på Dragarbrunnsgatan i Uppsala och ingen annanstans. Där fanns massor av fina saker, roliga saker och godsaker förbjudna saker. Och jag hade inte varit där sen den 13 november förra året, upplyste Swarm mig om.

Bland de fina sakerna hamnar dessa elefantburkar med tepåsar, tyvärr lite för dyra för min ekonomi just nu för att köpas till en som gillar elefanter

Teburkar som elefanter

Te för elefanter?


Sen fanns det… roliga saker. 
Eller hur man nu ska kategorisera ett kakbakarset med solbrända rumpor…

Kakbakarset Hot Summer rumpa

Nån som vill äta en solbränd rumpkaka?


Och det förbjudna…
För mig, vill säga, det fanns det gott om… MASSOR av sötsaker, godis, kakor, sylter, marmelader. Jag letade förstås efter Walnut whip. Tänkte unna mig nåt litet sött och gott till helgen, nämligen, men jag gick nästan bet. Nästan. En vänlig butiksmedarbetare hittade Walnut Whip i fyndkorgen, för endast fem spänn styck (kort datum). De brukar kosta det tredubbla… Så det blev två såna… Och lite till, som följde med hem. Notera dock att inget har provsmakats än och att saker och ting ska få ligga till sig till kommande helgER!

Godsaker från The English Shop

Godsaker från The English Shop att mumsa på kommande helgER.

Fredrik

Fredrik brer macka. Det som ser ut som en liten gul fez på hans huvud är en lampskärmsjävel som lyckades komma med på bilden.

Min lunchdejt stod och väntade på mig. Vi kom fram till att vi inte hade umgåtts sen en konferens i Stockholm i början av 2000-talet. För i höstas stack jag bara in huvudet i Fredriks arbetsrum och sa hej en passant i samband med en anställningsintervju. En gång i tiden var jag för övrigt kund hos Fredrik. Fredrik jobbar som utvecklare vid ett av de mest framgångsrika företagen i Uppsala. Jag och min dåvarande arbetsplats var en av företagets första kunder, tror jag. På denna min gamla arbetsplats har man lyckats (?!) montera ner allt det jag byggde upp under ett decennium. Men en sak är kvar och det är tekniken som Fredrik har utvecklat. Det glädjer mig enormt att företaget har varit så framgångsrikt att det nu finns lokalkontor på flera ställen i världen!

Vi gick och käkade persiskt. För mig var det premiär på Kadbano, en restaurang i stan som jag vanligen passerar när jag är inne i centrum. Priset för lunchen var en aning högt för min kassa, men såna är stadspriserna. Nu var det rikligt med mat och även vacker mat. Jag beskrev den för Fredrik som ungefär

[…] både sommarsol och solnedgång

Det fanns ett fint salladsbord där man också kunde välja tre sorters bröd och fräscha, sockerfria drycker samt kaffe, te och kaka på maten. JA JAG TOG EN LITEN KAKA. JAG ERKÄNNER! (Jag har ingen karaktär att motstå såna frestelser.)

Kyckling på persiskt vis

Kyckling på persiskt vis – sommarsol och solnedgång i ett. De svarta plupparna kan vara… chokladkulor. In my mind…


Trots att vi inte hade umgåtts ORDENTLIGT
på typ tio år hade vi massor att prata om! Vi uppdaterade varandra om såväl privata händelser i livet som yrkesmässiga. Och så snackade vi bilar, böcker, filmer, kost, sömn och lite annat. Men det tänker jag förstås inte avslöja några detaljer av här.

Det lär inte dröja ytterligare ett decennium innan vi ses. Jag är urusel på att hålla kontakt med gamla, goda vänner, men jag skyller på den senaste tidens turbulens. Och pendlingen. Man blir helt asocial av pendling.

Och på tal om pendling… Det är dags att söka dagens tredje jobb innan jag åker och hämtar Anna. Hon ska storhandla idag efter jobbet. Inte nån favoritsysselsättning, men i morgon älskar hon garanterat att det gjordes idag. I morgon kväll samlas nämligen troligen alla fyra ”barnen” hemma hos sin mamma. Tänk, det blir sista helgen hemma för Storasyster innan hon far upp till norr för att bo och plugga i tre år… Vilket spännande äventyr hon har framför sig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg.


 

En klick kaviar

Man ska inte överdosera – inte ens kaviar.

Bara för att man är arbetssökande får man inte straffa sig själv med att tillbringa dagarna i tristess. Nä, det gäller att ta sig uppåt. Och att komma ut. Hitta delmål, göra snälla saker, belöna sig när man har gjort nåt bra. Men hela tillvaron går ut på att hitta ett nytt jobb. Ögon och öron är ständigt öppna för möjligheter och det gör i alla fall mig lite trött. Jag kliver upp vid sjutiden på morgonen, lägger mig runt klockan 23, läser och sover sen runt sex timmar. För det mesta räcker det. Man ska inte överdosera!

Idag har det varit en ovanligt bra dag för att vara tisdag. Till exempel har intervjutid bokats, jag har kommit ikapp med jobbsökeriet och jag har fått anställningsbeviset som a-kassan har tjatat om. Det sista har jag lagt i ett kuvert tillsammans med ett… ampert brev. Men brevet tänker jag inte posta förrän i morgon, jag har så himla ont av hälsporren i högerfoten idag. Jag hoppas verkligen att de blir nöjda nu. Om du bara visste hur mycket jobb och tid som har lagts ner på detta rätt löjliga krav på ett bevis för hittills i år nio timmars arbete. Har de alltför lite att göra på a-kassan? Nä, det kan jag vill inte tänka mig. De har väl fullt sjå att ifrågasätta varenda krona en sån som jag får. Jag, som har varit medlem hela mitt yrkesverksamma liv och betalat in, varje jävla månad, i tron om att jag ska få ersättning när jag väl behöver det…

Roligare har det varit att diskutera en kommande musikrecension på en blogg nära dig. Jag tror bestämt att det är en begåvad persons alster jag ska recensera om ett par veckor. Spännande!

Smörgås

Grovt bröd med en massa frön – och ost, kalkonsalami, tomat och gurka.

Mindre roligt är det här med att försöka gå ner. I vikt. Alltså, när man gärna vill ha nåt gott till eftermiddagskaffet och helst av allt lite choklad eller annat godis på kvällen… Hur kul är det då med grovt, bruntråkigt bröd med en massa frön? Faktum är att det inte var alltför bedrövligt utan riktigt saftigt och gott till kaffet nu i eftermiddag! Med ost, kalkonsalami, tomat och gurka på måste till och med jag erkänna att nyttigt inte behöver vara äckligt…

Tillbaka till det roliga! Nån som ska ta sig uppåt landet för att studera har fått boende idag fram till årsskiftet. Det glädjer mig att det är löst nu eftersom studierna ska inledas den 1 september. Sen får vi hoppas att kursen är bra och givande och att boendefrågan löser sig lite mer permanent.

I morgon ska äntligen träffen med Kommunalrådet bli av! Jag är spänd och nyfiken, för det har hintats en del. Sen är Kommunalrådet en vansinnigt intressant och rolig person att umgås med också, vilket inte gör saken sämre. Det gäller att ta sig ut i verkligheten ibland – både för såna som mig och för politiker.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag är det och dags att redovisa den Tofflianska veckans hiss (Pride) respektive diss (Prejudice). Det blir så här, det:

Pride


Prejudice

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sarajevo 1000 dagarDen 5 april,
det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »