Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘engagerad’

Vi är inne i en riktig läsperiod just nu, Fästmön och jag. Jag köpte ju var sin hög böcker åt oss på Bokus (en del var på bokrean, annat inte). Anna började på den andra boken i sin hög igår.

Anna läser
Anna läser under filten.

 


Själv har jag inte börjat
på min hög ännu, för jag har faktiskt julklappsböcker kvar att läsa och nån till som jag har köpt på antikvariat. Den jag läser nu är just en julklappsbok, från Jerry. För mig är Sofie Sarenbrandt en helt ny bekantskap. Jag har läst nästan hälften av boken och är väl inte så där jätteimponerad, ärligt talat. Eller vad sägs om följande exempel, ett citat ur boken:

[…] Plötsligt tyckte Nils att han hörde ett ljud men han brydde sig inte om det. […]

Eh??? Om personen i boken inte brydde sig om det, varför skriva om ljudet överhuvudtaget då? För det är inte så att ljudet kommer tillbaka eller har nån som helst funktion senare i kapitlet… Jag fattar inget, men läser på ändå. För jag vill ju ändå veta vem den skyldig* är.

bok och hand
Så här suddigt är det när jag läser utan mina läsglasögon. Därför läser jag med de nya brillorna.


Men nu är det tisdag
och jag är på femte våningen för att jobba. Som vanligt har vi stormöte strax före klockan 10. Därefter ska jag ha en ny liten one-to-one-kurs i vårt webbverktyg, denna gång med vår IT-samordnare. Jag hoppas att IT-teknikerna löser gårdagens problem under dagen, det verkar som det handlar om låsta mappar. Synnerligen irriterande när man lägger ner tid och energi på att skapa nånting nytt – och så syns bara texterna, inte en enda bild, för användarna…

Johan skickade ett sms i morse om ett ledigt kommunikatörsjobb. Jag kollade upp det lite snabbt – bara för att inse att det står mitt namn på det. Eller… det lät väldigt intressesant och skulle passa mig perfekt för jag har de meriter som efterfrågas, som

[…] högskoleutbildad kommunikatör, eller med motsvarande erfarenhet, och har erfarenhet av kommunikationsarbete gärna inom offentlig sektor. […] arbetat med förändringsarbete […] Mycket god förmånga att uttrycka dig både i tal och skrift. […] van att skriva för både webb och tryck. […] erfarenhet och kunskap om olika webbpubliceringsverktyg. […] självgående och drivande […] lätt för att bygga relationer och skapa nätverk. […] lätt för att få förståelse för medarbetarnas behov av information […] prestigelös […] god människokännedom, lyhördhet, personlig mognad och integritet. […] engagerad […]

Nån som tycker att jag saknar nåt av detta? Jag behöver hjälp, frågan är ärligt ställd. Möjligen kan det där med god människokännedom diskuteras (jag har ju gjort ett par riktiga missar i såväl kärlek som vänskap och en rejäl dundermiss i arbetslivet vad gäller en chef) liksom personlig mognad. Jag är ju rätt barnslig, särskilt när det gäller kiss- och bajshumor. Men på pappret  är jag… mogen.

Fjärta Pruttarström
Min typ av humor.


Nej, nu ska jag ta min piska och min morot
och cirkulera lite, för nu börjar folk anlända hit. Och jag måste kolla hur det går för dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter en bra arbetsvecka är jag nöjd. Verkligen nöjd! Jag får fått en del kortfristiga besked som köper mig en del tid. Jag har jobbat hårt. Kan jag vara annat än nöjd?

Baksidan av jobbet
Baksidan av jobbet.


Jag komponerade en rap igår
och den är jag också nöjd med – särskilt som jag har noterat att många citerade har läst den. Då fyllde den sin funktion. Jag vet inte hur många som tittade på get-versionen av Whitney i slutet. Den som missade att göra det missade nåt verkligt… annorlunda…

Fästmön har ju varit hemma och snorat större delen av veckan. Igår kände hon sig för första gången lite piggare, så hon lagade god mat (chicken tikka masala med naan) och bakade en äpplepaj. Jag älskar verkligen hemlagad mat, det är så sällan jag får njuta av det.

Äpplepaj m glass o kaffeGårdagens dessert. Mums!


Vi skuttade i säng tidigt igår kväll
– och då var det svårt att ligga kvar i morse. Strax efter klockan sex messade jag till Anna, som satt i köket, och frågade om jag fick komma upp. Skjutsade sen Anna till jobbet (hon började klockan sju). Naturligtvis kunde jag inte sova mer sen när jag kom hem. Jag plockade fram ett par rena handskar och satte igång med att feja.

städhandskar
Städförmiddag i Toffelhemmet.


Hela förmiddagen ägnade jag åt att städa
här hemma. Nu är det renskrubbat i badrummet och i duschrummet och jag har dammat och dammsugit.

Stack iväg till Stormarknaden mitt på dan och kom därifrån med två matkassar och en BH. Träffade MÅ från min förra arbetsplats, men det var nära att jag missade! Och så var jag då hos optikern. Det är en mindre rolig historia. Jag har ju två synfel och de går inte att korrigera så att jag blir nöjd. Därför fortsätter jag med samma styrka på linser och brillor och införskaffar ett par läsglasögon. Det går inte att operera mer än ett synfel, så det känns ju som ganska bortkastade pengar om jag nu skulle välja att satsa 35 000 – 40 000 på ögonoperation. Jag får klartecken att fortsätta köra bil – ett tag till.

Mamma fick ett telefonsamtal när jag kom hem (hon hade förstås ringt fast jag sa att jag skulle ut på ärenden idag). Hämtade sen hem Anna. Vi har tagit en lördagsöl med lite nötter och jag har ringt efter hemkörning av middagen – pizza från Pizzeria Anna!

I kväll blir det Melodifestivalens andra chans. Lite nyfiken är jag på vilken skit vilka låtar som går vidare, men i år har det varit riktigt bottennapp musikaliskt sett, tycker jag. Därför har jag inte brytt mig om tävlingen och inte heller bloggat om den nästan nånting. Som vanligt rekommenderar jag därför i stället att du läser hos Jerry, dels för att han är mer engagerad än jag, dels för att han skriver initierat om det hela.

Himlen utanför var nyss alldeles röd, nu är den svart. Och snart plingar pizzamannen på dörren. Jag är ganska nöjd med min lördag. Det är i alla fall rent hemma – och i morgon kan jag slappa hela dan, om jag vill.


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I dokumentären
får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)


Eller dåliga formuleringar
och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.


Eller att man slår sig för bröstet
och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…


Men nu ska jag inte vara sån.
Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Det har åter varit en hektisk dag på jobbet. Jag fattar inte, det är som om nån har tryckt på nån sorts turboknapp i förra veckan, för sen dess har det varit sån fart! Men jag klagar inte, jag gillar att ha mycket att göra. Och så tränar jag på att säga nej på bra sätt. De flesta accepterar och är vänliga – vilket får till följd att jag ändå gör det de önskar. Fast kanske inte pronto utan mañana. Det funkar faktiskt! Jag blir bemött med respekt på den här arbetsplatsen och då bemöter jag också andra med respekt – utan att mesa.

Ingen mes, men respekt!


Den här kvällen skulle jag städa,
hade jag bestämt. Hur roligt känns det när Fästmön messar en bild på sin omtalade banankaka och undrar om jag kommer till Himlen och fikar? Men jag är ju så plikttrogen – även mot mig själv – så jag städade FÖRST och åkte ut till Himlen och pussades och åt kaka SEN.

Riktig go-fika blev det hos Anna och barnen med kaffe, chokladboll och banankaka.


Passade på att ta med mig
ett par säckar till mitt kallförråd från Anna. Hon har noll och intet förrådsutrymme – ett av barnen har ju lägenhetsförrådet som rum. Mitt kallförråd är nästan tomt, så det kan svälja en hel del prylar som inte är känsliga mot fukt och kyla. Det är dit jag ska bära mina balle-möbler* i helgen, till exempel. Tyvärr ligger kallförrådet ett par hus bort från min lägenhet, men ett par gånger orkar jag nog på i helgen.

Jag är jättetrött just nu och jag har ont, både i hälen och i magen. Förstod nästan att det skulle komma ett bakslag med hälen, så jag är väl inte alltför besviken. Det är ju i vart fall inget permanent tillstånd, utan det går över, lovade Nål-Janne igår.

Magen är det värre med och läkarbesöket närmar sig. Jag mejlade ut en fråga på jobbet om nån kunde tänka sig att transportera mig dit tur och retur från jobbet. Tänk vilka snälla människor det finns – det var tre stycken som bums hörde av sig och lovade ställa upp! Helst av allt hade jag kanske velat att Anna följde med och höll handen, men Anna är engagerad på ett annat evenemang, angående en annan familjemedlem exakt samma tid. Jag får försöka vara vuxlig och klara mig ändå. Jag är ändå så tacksam för att jag får hjälp med transporten!

Från och med nu ska jag fokusera mer på mig själv och rikta mina krafter mot Den Onde Alien som tagit min kropp i besittning i stället för att vara omtänksam mot andra. Tyvärr, det jag har nu räcker bara för mig själv. Och då får somliga kalla mig självfixerad och egoist om de vill – det stämmer ju alldeles på pricken! Det kanske somliga också skulle vara om de befann sig i mina jeans, så att säga. Nej, det är inget att vara avundsjuk på. Men jag vet att jag ska fixa det här. Jag har varit med om värre saker, jag har varit tusen gånger räddare – och se, jag har överlevt!


*balle-möbler = balkongmöbler


Livet är kort. Ja, jo, det kommer man ju inte ifrån…

Read Full Post »

Alldeles nyss såg jag en artikel i lokalblaskan om Radio Fyris – en radiokanal som nyligen startat TV-sändningar. Jag blev nyfiken och surfade in på Radio Fyris hemsida för att kolla mer!

Radio Fyris har utökats med TV Fyris. (Skärmdump av delar av Radio Fyris hemsida.)


På hemsidan läser jag att Radio Fyris
är en del av Fyris Dagliga Verksamhet, alltså en arbetsplats för människor som får LSS-stöd. Idag har FDV ungefär 100 deltagare. Och några av dem arbetar nu alltså på Radio Fyris.

Radio Fyris har en fin vision:

Radion vill verka som en språngbräda ut i närningslivet. Radion är en plats för möten mellan människor med eller utan funktionshinder. Bara genom att mötas kan vi på allvar bryta ned de förutfattade meningar som finns kring funktionshinder, oavsett om de är fysiska eller intellektuella. Vi är trots allt alla människor och mer lika varandra än man först kanske tror.

Eftersom jag själv har jobbat med och för människor med funktionshinder blir jag lite extra nyfiken och engagerad. Bland annat var jag i många år redaktör för en taltidning som i tidernas begynnelse hette Fyrisbandet och ett TV-program på teckenspråk, Upptecknat, sänt via TV Uppsala. Jag tycker att Radio Fyris låter riktigt spännande och bra och ser fram emot många TV-sändningar via webben som jag inte missar (jag missade premiären igår eftersom jag var på jobbet. Går det inte att ha streamade sändningar på hemsidan? Så lycka till, alla ni som jobbar på Radio och TV Fyris! 

Förutom hemsidan, som innehåller en massa intressant, kan du följa Radio Fyris på Twitter, @radiofyris

Read Full Post »

Idag på förmiddagen var det avstämning för min del på jobbet. En sorts regelbundna möten där jag berättar vad som hänt och vad jag har gjort sen sist. Det fungerar alldeles utmärkt att ha det på det sättet för mig. Jag har fått ett uppdrag och inom det har jag frihet att utföra de uppgifter som behövs för att uppdraget ska genomföras. Enkelt och klart – utan att chefen leker kompis!

Avstämning behöver inte vara så här svår…


Jag jobbar så bra
på det här sättet, därför att det ger mig möjlighet att ta ut svängarna en hel del. Och eftersom jag dessutom blivit väldigt väl bemött av alla på institutionen blir det en sporre att ge nånting tillbaka. Jag har intervjuat dem alla – alla utom tre. Det handlar om bortåt 50 intervjuer. Det låter mycket, men oj vad dessa dialoger har varit guld värda!

Intervjuerna har även legat till grund för den kommunikationsplan jag överlämnade idag. Prefekten och den administrativa chefen ska nu titta på den och eventuellt blir det en del justeringar innan den översänds till ledningsgruppen. Dragningen för den gruppen skjuts emellertid på framtiden för att alla ska hinna titta på dokumentet.

Det här är i princip institutionens motto! 


För min del är arbetsmiljön
och klimatet på institutionen såväl inspirerande som trivsamt. Jag tycker att det är högt i tak och jag tycker att de människor som jobbar här är väldigt kloka, men också väldigt öppensinniga. Man får vara konstig och kufisk, bara man har kompetens också…

Högt i tak.


Om ett tag ska jag delvis börja jobba
på en annan institution i tre månader. Det blir fördelningen 20 procent på nuvarande, 80 på den nya. En ny utmaning väntar och jag är full av tillförsikt och entusiasm – även om jag är säker på att det inte kan bli riktigt lika bra som det har varit här. Eller kan det???

Det känns tryggt att ha kvar 20 procent här. En del av dessa, ungefär hälften, ska jag eventuellt lägga på webben eftersom vi idag diskuterade att jag kanske ska bli webbansvarig. Nuvarande webbansvarig ska nämligen snart ha barn och blir borta från arbetet ett tag. Och om webbansvarig försvinner, finns risken att våra fina statistiksiffror sjunker. Vi ligger ju i topp bland institutionerna vad gäller besöksantalet till vår externwebb och på sjätte plats totalt på hela universitet. Jag tänker inte ta på mig detta och säga att det är tack vare mig, men jag vill tro lite grann att jag har piskat inspirerat dem som jobbar med vår webb och vårt intranät här på institutionen att ta nya tag. Alla inblandade har varit och är så engagerade att jag blir glad ända in i själen!

Här kan du kika på våra externa webbsidor och läsa vad som händer runt omkring mig på jobbet. Våra intranätsidor kommer du inte åt och det är dem jag har jobbat mest med att bygga den senaste månaden.

När jag kom från firandet av Anna var det roligt att få ringa lilla mamma och berätta en del av allt detta jag har skrivit om här. Jag vill så gärna att hennes hjärta ska få ro och att hon ska få lite mer tro på att hennes dotter är på väg uppåt igen.

Read Full Post »

Den… eh… tomma dagen..? Nej, halva den försvann i ett nafs! Jag bestämde mig för att gå på ett intressant möte. Sen gjorde jag som jag brukar göra, pratade för mycket och höll på att ta över showen. Måste träna på att lägga band på mig. Men det är så svårt när jag blir engagerad! I vart fall fick jag både beröm och belöning i form av kanellängdsbit och en Marianne-karamell.

Tog en fika innan jag ställde mig att jobba med en sökordslista och en sändlista. Däremellan hade jag mejlkontakt med en konsult angående en utbildning som jag planerar att anordna för institutionen. Bara det att den inte blir av förrän i maj – och då har ju jag slutat här. 😦 Tuffa puckar, men vem vet, jag kanske dyker upp ändå bara för att jag är intresserad.

Lunchen blev sen idag. Tänkte nästan ta bilen och åka iväg nånstans, men det fick bli skrivbordsfrallor från Syltan i stället. Trodde jag. På vägen dit träffade jag ett trevligt gäng som jag slog följe med. Det blev därför inte alls nån skrivbordslunch!

På vägen tillbaka träffade jag fru Chef2 och föll i extas över hennes mössa. Titta, visst är den väl läcker?! En äkta Davy Crockett-mössa med svans och allt! Vad han som gett namn till mössan är för en figur kan du läsa här! 

Läcker va?


Jag inser att jag har min pappas gener,
för jag vill gärna dra i svansen. Pappa var likadan. Kvinnor och tjejer förbannade honom många gånger, för så snart han såg någon med hästsvans eller flätor var han framme och drog i dem. Idag skulle säkert anarkafeministerna anklaga pappa för grov sexism, men faktum är att det mer än en naturlig reflex. Jag kände också av den idag! Hade fru Chef2 haft den på huvudet vete tusan om jag hade kunnat behärska mig. Observera dock att jag avhåller mig från att rycka i vissa svansar såsom råttsvansar. Dem låter jag helst bli.

Nästa stopp på vägen ut från Syltan blev Lisbeth och M, två före detta kollegor som jag gillar stenhårt. Jag lovade att snart komma på besök, bland annat för att se på L på deras grannfakultets nya rum, men också för att fika. Förstås. Blev så glad för Lisbeth noterade att jag hade en blå tröja på mig, min nya, och inte en svart!

Två frallor och kaffe blev det till lunch. Det kan tyckas lite, men Fästmön gjorde broccolisoppa igår och det finns kvar av den. Det blir finfin middag för en Toffla i kväll! Kanske köper nåt grovt bröd till också, jag måste ju ändå stanna vid ICA Heidan och handla andra förnödenheter.

Nu är det dags att göra nytta för månadspengen. Vem vet, jag kanske köper en röd tröja för nästa lön..? Eller en grön..? Men aldrig en gul, för gult är, som bekant fult. Lika fult som turkost. Fast turkost är ju inte en färg utan en skitful nyans… 😦

Read Full Post »

När man föds med en dialekt – ja, för det gjorde jag! – är det svårt att lära om. Och när man så småningom hamnar i Uppsala förvånas man över att det inte finns nån egentlig Uppsaladialekt. Bara en massa andra.

Idag på lunchen smektes mina öron av min barndoms tongångar, östgötskan. Jag har så svårt att hålla mig från att burdust fråga

Kommer inte du från [ortens namn]?

För en gång östgöte, alltid östgöte. Och man kan exakt fastställa minsta byhåla en östgöte kommer från!

Jag har bott här sen hösten 1982. Det är typ 30 år i år. Ändå har jag massor kvar av min dialekt. Särskilt när jag blir upprörd eller engagerad i nånting. Då liksom väller den fram. I grund och botten tycker jag att östgötskan är ganska ful. Jag har nog försökt slipa av den, men faktum är att det är näst intill omöjligt. Är det inte ööö:na som hööörs igenom så är det satsmelodin.

I Östergötland döööar man folk. 


Här är intressant att lyssna på folk,
för här kommer människor inte bara från andra delar av Sverige utan också från andra länder. Min sydengelska accent från 1980-talets första år finns faktiskt kvar. Det är lite häftigt. Men nåt som är mer häftigt är hissen här på jobbet. Den pratar… småländska…

Read Full Post »

Det var väldigt tröttigt igår kväll. Både Fästmön och jag jobbade långa dar. Jag hade visserligen en del ljus- och vilopunkter mitt under dan, men Anna satt i möte hela eftermiddagen. Ett möte som drog ut på tiden. Eftersom Clark Kent blev törstig* var jag tvungen att stanna till vid Preem  för lite bensin. Anna skulle sluta klockan 16.30, men när jag landade utanför hennes jobb 16.40 syntes hon inte till. Tur att jag hade intressant sällskap av Olof Palme.

Men så kom hon äntligen ut, min älskling, och vi åkte hem till New Village. Jag slog på stort och lagade middag – makaroner och stekt kycklingkorv. Trots att jag hade ätit en helt OK lunch var jag rejält hungrig. Men det hade kanske att göra med att jag äntligen påbörjade själva författandet av planen igår. Jag känner mig ivrig och engagerad, men måste behärska mig lite – alla intervjuer är ju inte på långt när klara. Idag har jag ingen intervju inbokad, men i morgon har jag två. Och ytterligare några nästa vecka.

Tillbaka till gårdagskvällen. Jag behöver verkligen duscha och tvätta håret. Jätteskönt! Vi satt sen en stund vid var sin dator innan jag grep mig an kvällens stora projekt, det jag bävade för: ställa in kanalerna på alla tre apparaterna. Jag hade ju liksom bara börjat på tisdagskvällen, men då insåg jag att jag var alldeles för trött. Till och med hårddisken kändes full då.

Hårddisken kändes full… 


Sagt och gjort.
Jag satte mig på golvet, först i vardagsrummet, sen i sovrummet. Platt-TV:n var klar, men DVD:n och tjock-TV:n återstod. Tjock-TV:n ville inte hitta Kanal 9, en av de kanaler som KomBort ComHem hade flyttat på. Troligen av det skälet att den låg för nära TV8, den andra kanalen som ComHem hade flyttat. Tänk om man hade kunnat lägga ut en kanalplan för de analoga kanalerna på sin hemsida eller kanske bättre, eftersom de kan skilja från ställe till ställe, gett en kanalplan till bostadsrättsföreningen att lägga ut. Föreningens sida över TV-kanaler är för övrigt inte uppdaterad sen 1975 på länge, ser det ut som. Dessutom vimlar det av stavfel. Det borde man kunna justera enkelt. Nåja, en god kvinna reder sig själv. Och till slut fick jag ordning på alla tre apparaterna. Dessutom ställde jag in kanalerna i samma ordning på alla tre, en ordning som jag försökte göra så logisk som möjligt. SvT1  på kanal 1, SvT2 på kanal 2, TV3  på kanal 3, TV4 på kanal 4, Kanal 5 på kanal 5, TV6 på …. Jamen nu fattar du väl? Det tog ungefär en och en halv timma. Sen var det dags att sova.

Självklart är jag nöjd att jag inte gav upp när det gällde kanalfixeriet, men det tog irriterande lång tid och irritationen blev ju inte mildare av att det inte fanns nån information nånstans att hämta. ComHem hade endast lagt ett brev i min postbox där de skrev att de skulle flytta på TV8  och Kanal 9. Men inte vart… Nu är det gjort i alla fall och skam den som ger sig!

Idag får jag nog sällskap på rummet av MB, som är administrativ chef. MB är här uppe på institutionen en dag i veckan och då delar vi rum. Vi får se hur det går, jag är ju van att ha egen ”kupé” nu…

Jag ser mycket fram emot dagens lunch med ”Lisbeth” men även mot i morgon när jag får besök av en kollega som har stöttat mig mycket – och som jag vet har talat väl om mig inom ”företaget”, vilket troligen ledde till det här jobbet. Och kanske till andra… För även om det finns behov behöver institutioner och liknande ibland bli medvetna om det. Just den här institutionen är ung och framåt och är en av dem som verkligen har insett att kommunikation är viktigt, men tid är en bristvara.

 

*Clark Kent blev törstig = bilen måste tankas

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »