Ett inlägg om papperstidningar och digitala tidningar.
Jag har blivit med papperstidning igen. I alla fall får jag Svenska Dagbladet i en månads tid och det gratis tack vare Anders. Egentligen borde jag ha haft TVÅ papperstidningar, för jag nappade också på ett erbjudande om två veckors gratis lokalblaska. Men det är två veckor sen jag skickade in den långa lappen till UNT och jag har fortfarande inte sett nån tidning. Det säger väl en del om hur mån man är om sina (presumtiva) prenumeranter… Inte alls, alltså, i mina ögon.
Men Svenska Dagbladet har kommit varje dag i nån veckas tid utom på juldagen och annandagen. Det är mysigt att glänta på ytterdörren på morgonen, sticka ut handen och rafsa åt sig tidningen ur hållaren utanför dörren. Sen läser jag och det prasslar.
Det går ganska fort att läsa papperstidningen. Jag slås av hur väldigt mycket annonser den innehåller. Jämfört med att läsa tidningen på webben är antalet annonser i papperstidningen ett hav och webben en liten å. Det trodde jag inte, men papperstidningen är full av annonser, det känns som om mer än halva tidningen är annonser. Men så får det ju inte vara. Det ska väl vara minst en viss procent redaktionell text, eller? Jag menar, annars är det ju inte en tidning utan ett annonsblad..?
Jag har tidigare aldrig varit SvD-prenumerant. Jag tycker att det saknas mycket kulturmaterial i den. Lisa Irenius får en hel del att ta tag i när hon tillträder som kulturchef på Svenska Dagbladet den 7 januari… Och nyheterna i papperstidningen är gårdagens och gamla. Det går inte att ha lika aktuella nyheter i tryckt pappersform som på webben. Det var till exempel på webben jag läste i morse att det inte blir nåt extraval. Och det blev inte offentligt förrän i morse.
Men det är nåt visst med en papperstidning, det är det. Och jag ska fortsätta njuta av Svenska Dagbladet i ytterligare cirka tre veckor. Månntro UNT hittar till tidningshållaren utanför min dörr under den tiden också?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 