Äh, jag vet inte vad/vem det är som låter så att jag väcks varje morgon. Knappast barren som rasar från gröngölingen* i vardagsrummet. Ett sisyfosarbete, kära läsare, detta att dammsuga upp barr varje dag. Annars, vad gäller den ofrivilliga väckningen, kan jag meddela att jag har svårt att urskilja om det är sång eller gråt/trots. Allt låter liksom lika illa.
Idag på förmiddagen ska jag inte suga upp enbart granbarr, utan alla dammråttor och smulor som har tagit över lägenheten. Notera att jag skriver ”lägenheten” och inte ”Mitt Hem”. Det är ett första steg för mig att skilja mig emotionellt från stället där jag har bott i 16 och ett halvt år.
(Vänta lite, jag fick en nysattack och hann inte med att få upp näsduken, så jag måste torka av skärmen lite…)
Hade behövt en sån här varningsskylt…
Igår såg jag En Riktigt… Tjock Person och den njutning det beredde mig var att jag kunde känna mig smal en stund. Tills jag letade fram vågen och frejdigt steg upp på den. HUGA! Jag undrar därför om det inte var min egen spegelbild jag såg i fönstret, helt enkelt. Eftersom den inte nickade igenkännande eller på annat sätt hälsade misstänker jag starkt att Fettot, det var helt enkelt jag.
Naturligtvis hinner jag inte akut-/snabbanta tills Fästmön kommer hit – vilket jag hoppas blir redan i kväll. Annars blir hon så extra ensam hemma i Himlen eftersom Slaktar-Pojken ska till sin pappa idag och ut på galej i morgon. Anna har ju legat däckad och inte haft nå vidare aptit, så en viss viktnedgång torde vara enda vinsten av detta.
Mamma ska skjutsas till min frissa i eftermiddag och få sitt hår fixat. Det känns bra att överlämna henne i Monas kompetenta händer! 😀 Under tiden kanske jag gör några ärenden, det vill säga tar en nypa luft.
Jag läser en väldigt bra bok just nu, Elisabet Höglunds ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. När jag är klar serverar jag en recension här, förstås. Men jag vill redan nu säga att det är tufft att läsa om framför allt den mobbning Elisabet Höglund har blivit utsatt för – både som barn och som vuxen. Och jag vet inte vilken av mobbningarna som är värst. Att mobbas när man är ung präglar en för resten av livet. Samtidigt, att mobbas som vuxen, av vuxna som borde veta bättre, det är fruktansvärt. Därför går det inte så fort att läsa en sån här bok. Man orkar inte, helt enkelt. Men NU ska jag läsa en stund innandet är dags att kliva upp och gräva fram dammsugaren!
*gröngölingen = julgranen