Det sista jag gjorde i Förorten var att åka till min favoritaffär ICA Solen och handla med Fästmön. Det första jag gjorde i New Village, var så gott som att gå till Tokerian och handla. Men jag packade upp först, förstås.
Det är emellertid lite svårt att packa upp i mitt hem just nu. Eller… det är svårt att göra nånting här. Saker står på fel plats, saker står ovanpå saker de annars inte skulle umgås med och så, som grädde på moset, denna jädra plast. Så därför var det inte så svårt att rymma över till Tokerian ett tag.
Jag ville prova hur det var att gå, för just idag är hälen inte så ond. Det gick ganska bra och gjorde inte alltför ont. Tyvärr har jag fått ont uppe på vaden också och jag gissar att det är ett muskelfäste – eller också den där bindvävsinflammationen som Nål-Janne pratade om i torsdags. Anyway, jag överlevde promenaden! Beklagar, belackare, men ni får stå ut med mig ett tag till!
Det fanns lite att pyssla med här hemma, lite plast att drapera och en och annan digital termometer att rädd till eftervärlden. (Det som sitter i vägen och inte har tagits bort = kastas, menar Dalkarlarna. Misstänker starkt att de har nåt ihop med Clas Ohlson, han är ju dalkarl han också, ursprungligen, i alla fall…).
Satte mig vid datorn och skrev lite på ett par skrivuppdrag. Det gäller att ligga lite före – som alltid när det gäller mig. Jag gillar när jag kan impa på folk genom att leverera FÖRE utsatt tid! Måste vara synnerligen irriterande för somliga slök*kar… Ingen nämnd, ingen glömd…
Det började dra sig mot middagsdags och då uppstod ett litet problem. Var i hela Plastinge ska måltider intas? Köksbordet är visserligen bara plastat och bebott av majoriteten av kökets femtontal krukväxter, men där finns ingen taklampa. Och nu är det ju höst och mörkt om kvällarne. Så det fick bli upplägg på tallrik vid diskbänken för vidare färd in till vardagsrummet.
Middag å Restaurang Plastinge.
Det var en märklig känsla att äta middag på vardagsrumsbordet, ett glasbord noga insvept i en skitful duk från 1990 kallt samt plast. Och sen att ha ytterligare ett bord, matsalsbordet*, ovanpå, liksom. På matsalsbordet hade jag dryck och tillbehör, medan tallrik, bestick och senare även boken åkte snäppet ner till glasbordet. För läsa måste man ju när man dinerar ensam. Och läsa lite till ska jag strax, för nåt annat finns det just inte att ta sig för i Plastinge – jag har ju redan gjort allt som måste göras.
Särskilt muntert är här inte heller. Inte som igår kväll i Himlen, när man tämligen sent på kvällen fick LUSTIGA foton sig tillsänd å mms. Foton på Fryntlige Herrn anno 2012, till exempel. ÅÅÅ, vad jag skulle vilja lägga ut just den bilden på en blogg nära dig, men då kan jag tala om att jag inte lär leva länge till alls.
Min största förhoppning inför kvällen är, modest nog, att jag ska hitta till sängen vid läggdags… Må Gud stå mig bi!
*matsalsbordet är egentligen Chuckys förra köksbord, omgjort från bok till mörk ek av fyra händiga händer…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 