”You look great…”

Det är inte mycket man pallar så här på fredagskvällen. Men jag stod faktiskt inte ut med mina dammiga golv. Kom ju på att jag har en alldeles underbar tingest i mitt städskåp – en swiffer! Jorå, även Tofflan kunde förr i tiden gå på TV-reklam. Det här städredskapet är emellertid toppen mot damm – själva tingesten är lätt, man kommer åt på såna där jobbiga ställen som under och bakom soffan och framför allt: den är tyst!

En swiffer.

Jag köpte min swiffer för ganska många år sen och jag vet inte om den fortfarande finns att få tag på ute i handeln. Men bra är den och underskattad av mig! Nu har jag emellertid återfunnit i gömmorna och nu ska den få tjänstgöra ända tills trasorna tar slut. För frågan är ju om det finns nya trasor att köpa…

Ett annat favoritstädredskap jag har är den mindre dammsugaren som jag fick av mamma. Den älskar jag! Om swiffern fixar de dammiga golven, fixar dammsugaren de smuliga golven.

Ett favoritredskap.

Men… och det är nu snart jag kommer till poängen med det här inlägget… Så här på fredagskvällen är man ibland så trött att man bara vill grina. Då plockar jag fram en Snickers och…

Nej det gör jag INTE! Jag tog mig i kragen och gick ut med sopor. Som belöning skulle jag hämta in ett par starköl för att ställa på kylning. Det var då jag insåg att jag verkligen inte är städmanisk – trots att jag försöker ge sken av det. Ölplattan står nämligen i förrådet. Och i förrådet är det så fullt att det bara finns en ruta om typ 30 cm² att stå på. Resten är belamrat. Från golv till tak, till och med på väggarna.

Nu ska du faktiskt inte få se eländet, men däremot denna påse som grannen, som jag delar förrådsrum med, har ställt utanför sitt förråd. Jag fick mig ett gott, internt skratt när jag såg texten, för mitt förråd ser allt annat än GREAT ut…

”You look great…” OBS! Det är grannens påse och grejor runt om som faktiskt står på gemensamt utrymme i förrådsrummet. Men med tanke på att de är fyra och jag en tycker jag att det faktiskt är OK om de tar det utrymmet… 

Kanske borde jag ställa mig på nån bakluckeloppis nånstans nån gång och försöka kränga en del saker. Mycket är det nämligen inte fel på. Jag har till exempel

• gamla vinterjackor (för små/trasiga dragkedjor)
• ett par mattor (fel färger för mitt hem)
• uppslagsverk (från 1800 kallt)
• blomkrukor (till förbannelse…)
• en massa ungdomsböcker, typ Kitty, Tvillingdeckarna, Fem med mera (och till och med mammas gamla Kulla-Gulla och pappas Bill-böcker…)
• delar från ett par tidigare perkolatorer (reservdelar!)
• en gammal dator (jag orkar inte bära ut den till kärlet för elektronikskrot)
• pärmar från studietiden (massor av bra papper om krukskärvor från Kreta och Gustaf Fröding, för att ge dig ett hum om bredden)
• leksaker (som jag av nåt skäl skaffat mig som vuxen – förutom den gamla Televinkendockan från 1960-talet)
• bordtennisracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)
• badmintonracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)’
• lovikkavantar (jepp, hemstickade, som mammakusinen B:s mamma har stickat. Tyvärr är det hål i samtliga…)

… med mera. Ja jisses… Bakluckeloppis var det. Och ”you look great”… Handlar inte om mitt förråd, inte…

Livet är kort.

Read Full Post »

Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

Sånt som är trasigt och sånt som är helt

Kvällens inlägg ska handla om sånt som är trasigt och sånt som är helt. Att min självkänsla och mitt självförtroende åter har fått ett stort hål i sig kanske du förstår. Det är liksom inte nåt att göra nåt åt. Bara låta det vara. Det blir inte bättre. För var dag som går blir hålet större och jag blir trasigare och trasigare.

Men mina tänder är inte trasiga, tack och lov! Jag hade en tid hos tandhygienisten i kväll efter jobbet. Det var en ny bekantskap, denna kvinnliga ”hygga”, men hon var lika snäll som Sara som jag blev så glad att återse! Sara passar så bra hos Dômentandläkarna och jag är glad att hon har återvänt till arbetsplatsen. Mest glad blev jag väl ändå åt att ha noll hål. Jag har en tand med sprickor i lagningen som borde åtgärdas, men det får helt enkelt vänta, jag har inte ekonomi för det. Annars fick jag beröm för hur jag sköter mina tänder och som ”vuxenbokmärke” fick jag en tub tandkräm! Fakturan slutade på närmare tusenlappen, men så är beläggningar borttagna och tänderna putsade och polerade och röntgade och kliniskt undersökta. Härligt!

Inga trasiga tänder i min käft!

                                                                                                                                                                 Medan jag var på Drottninggatan i stan passade jag på att hoppa in till min vän Kurden och säga hej. Vi sågs i somras senast. Förr i tiden sågs vi minst en gång i veckan… Ja, han har sin affär i närheten av min förra arbetsplats. Men i kväll vågade jag mig dit i skydd av mörkret. Inte för att jag skäms eller så, jag vill bara inte möta mina före detta kollegor. Fegpottorna, vill säga. De som inte stod upp för mig mot DLF*. Come to think of it, not many did. Inte officiellt, bara när ingen hörde. What good did that do? None whatsoever.

Hemma i New Village blev det ett hastigt stopp på Tokerian innan jag landade innanför ytterdörren. Skulle sätta in ett papper i min Viktiga-papper-pärm när jag upptäckte att elektroniken spelade mig ett spratt igen. Den här gången var det inte datorskärmen utan datormusen. What next, liksom? Tja, datorn itself, förstås… Det var bara att riva ur min trådlösa mus och kasta den i kärlet för elektronikskrot i soprummet, för den var så uråldrig att man inte kan byta batteri i den. Som tur var hittade jag en fungerade sladdråtta i min hylla. Men MORR så trist! 

Middag orkade jag inte laga i kväll, så jag åkte och köpte var sin Aromapizza. Det har jag inte alls råd med, men det skiter jag i. Om jag ska dö ska jag dö som ett smällfettigt lik så det så.

Tog en dusch och naturligtvis ringde mamma under tiden, så jag fick ringa upp efteråt. Plockade rätt på torr tvätt, vattnade krukväxterna och upptäckte nästa trasiga pryl: min strumpa. Det är nåt riktigt vulgärt över hål i strumporna! Undras om det har synts hela dan, eller… 😳

Min 41-42:or-stortå tittar ut genom ett vulgärt hål.

                                                                                                                                                                Nää, det blev till att trösta sig igen med nåt ätbart, denna gång en makron som Fästmön inhandlat på stan när hon beställde brillor idag. Första gången jag testar en sån och den var god! Såg trist och torr ut, var seg, söt och smarrig.

Nu hänger vi i TV-soffan respektive TV-fåtöljen och glor på Desperate housewives. Och efter det ska vi se gårdagens inspelade avsnitt av Den som dräper. Vi är skittrötta båda två, men lider av söndertrasade sömnvanor för tillfället. Då får man sitta uppe fast man borde gå och lägga sig. Det går så bra så!

                                                                                                                                                          *DLF = Den Lille Fjanten, en skara obehagliga personer som fanns i mitt liv en gång i tiden. Tyvärr.

Read Full Post »

Så många snälla…

Tänk så många snälla människor jag känner, trots allt! Jag menar, trots att jag så ofta känner mig kantig och är rädd för att människor vill mig illa eller ont!

Idag på eftermiddagen ringde först Fästmöns snälla mamma och önskade mig lycka till inför torsdag. Och så undrade hon försynt om jag kunde stanna till hemma hos henne och ta med några kassar frukt och grönt till Himlen. Klart jag gjorde det! Det var äpplen, bönor, potatis och rödbetor. Smaskens!

Just när jag höll på att avsluta samtalet ringde mobilen. Det var min handledare och vi gick igenom en del praktikaliteter. Det känns så bra och roligt och spännande nu – men samtidigt väldigt, väldigt pirrigt!!!

Så sprang jag för att åka och hämta grönskspåsarna. Träffade L på vägen och hon hade plockat en hel kasse med svamp på lunchen. Jag sa att jag hoppades att familjen lever i morgon också. L fnös. Men skrattade!

Dök in i postboxen. Till skillnad från de flesta dar låg där inga fönsterkuvert utan ett stort, vitt paket! Jag slet med mig det i bilen och åkte. Medan jag väntade på att Anna skulle komma ut från jobbet öppnade jag paketet. Det var från den übersnälla Nurse Rached och innehöll tre fina böcker samt ett lycka till-kort! Tack snälla!!!

Tre spännande böcker låg i ett vitt paket från Nurse Rached!

                                                                                                                                                      Kvällen har varit ganska lugn här i Himlen – förutom ett hejdundrande åskväder och ett antal monsunregn. Lully Gardeny eller vad hon nu kallas – kärt barn har ju många namn! – och jag åkte till sopstationen med elektronikskrot. Det var en gammal dator i bitar och Linns psyko-TV, den som enligt Frida låter som

en piercing i huvudet

TV:n hade ett fruktansvärt irriterande genomträngande, pipande ljud. Annars var det inget fel på den. Men en sån TV kan man ju bara inte ha och Linn fick en annan begagnad av en kompis för ett tag sen. Detta huvudpiercande åbäke stod bara i hennes rum och tog upp plats. Tilläggas ska, att Linns rum är så himla snyggt inrett nu att jag funderar på att flytta in själv där! Passar på nästa gång hon är hos sin pappa, tror jag!

Efter sopstationen släppte jag av Linn i en container vid solariet och fortsatte hem. I samma veva började det regna. Det regnade och regnade och regnade. Och jag satt i bilen på parkeringen och väntade och väntade och väntade…

Det regnade och jag väntade…

                                                                                                                                                         Regnet bara öste ner och jag bara… satt i bilen. Fanns inget just att göra mer än att glo på regnet…

Det var bara regn hos mig…

                                                                                                                                                            Dumt nog hade jag tagit in bokpaketet från Nurse Rached så jag hade liksom inget att göra. Men jag tog i alla fall en bild på det här fina bilmärket! 😀

Sniggt!

                                                                                                                                                            Efter en kvart eller så började regnet avta och jag kunde springa… nåja, gå in. Strax därpå kom åskan, så datorn har varit avstängd tills klockan för en stund sen. Lamporna i Himlen blinkade och det var osäkert ett tag om vi skulle få nåt kvällskaffe eller om strömmen skulle gå… Men det blev både dator och kaffe, tack och lov!

Regntunga skyar! 

Read Full Post »