Att tala är silver, men att tiga är uppenbarligen guld

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.

I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »

Fullproppad och matkladdig

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.

Efter mötet satt vi kvar en stund ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »

Djupdykningar

Alltså…

Orka!

Jag har varit på helspänn ett tag inför förmiddagens lilla utflykt och jag var skittrött när jag åkte hem från jobbet. Eftersom mamma ringer så gott som varje dag, passade jag på att ringa henne – från bilen. Ja, jag veeet! Men jag har blåtand, alltid något. Vi pratade hela vägen hem och det var riktigt trevligt trots att jag var trött och fick höra det senaste om diskbänksbelysningen, ventilationsarbetena och maten. Men idag var mamma snäll och då blir jag snäll. Och glad. Men sen blev jag lite ledsen igen över en dålig nyhet. Djupdykning.

Hemma i New Village blev det första jag gjorde en djupdykning ner i tvättmaskinen. Nu pallar jag inte att tvätta mer än en maskin i kväll, så nästa kör jag i morgon.

Så hittade jag en lapp om fönsterbytet. Nu på tisdag kommer de hit och ska mäta fönster och man anmodas att ta bort prydnadssaker och krukväxter från alla fönster. Alla. För min del handlar det om 42 krukväxter. Var ska jag ställa alla dem, liksom??? Nej jag menade inte prydnadssakerna utan krukväxterna, pucko! Dessutom blir jag sen hem på måndag kväll när detta måste göras eftersom jag ska till frissan och få håret finfint fixat. Djupdykning. Och funderingar på när i h-e jag ska hinna slänga om till sommardäck. Vi åker ju på torsdag…

Sen skulle jag äta nåt och dök ner i brödburken. Köket serverade en ostsmörgås och en smörgås med kalkon och mimosasallad samt en Christer Lindarw* till kvällsvard. Sällskapet var min bok på gång, en riktigt rysligt spännande historia!!!

Många djupdykningar i kväll.

Tvätten blev klar och hängdes upp, men innan dess hade jag duschat och tvättat håret. Provade Fästmöns Niveas duscholja idag. Den doftade gott och var väl inte lika uttorkande som vanliga duschcrèmer, men inte speciellt fet heller. Nej, inget för mig.

Kvällens höjdpunkt hittills har varit telefonsamtalet med min Storasyster. Det är så skönt att kunna prata om ”allt” med henne! Utom vad som står i de låsta inlägg som bara jag själv har lösenord till. Det är otroligt skönt att kunna skriva helt fritt i dessa inlägg. Det är befriande, kort sagt! Men Storasyster, som jag egentligen inte alls är släkt med, är också befriande att prata med. Vi kommer ju alltid fram till samma sak:

Vi är sniggast och klokast och bäst, helt enkelt.

Och sen skrattar vi åt mina stora elefantöron, gigantiska kran och båtar till fötter samt hennes potatisnäsa och en och annan autostrada (som inte har med oss att göra, märk väl!) med mera. Vi är inte nådiga!

Klockan 21 ska jag åka med Annas grejor till hennes jobb och plocka upp henne själv för vidare färd till Himlen. Jag återkommer väl till New Village precis till läggdags. Djupdykning i bingen, alltså.

Eh… ja just det! Sa jag att jag klämde en finne på näsan också? Den GIGANTISKA näsan.

*en Christer Lindarw = ett glas mjölk

Read Full Post »