Ett inlägg om utomhus och inombords.
Kylan har trängt sig in. Hur jag än gör hittar den mina innersta vrår. Att gråta hjälper inte. Det gör bara ont när tårarna fryser på kinderna. Jag suger i mig värmen från min älskade och från dem som vill mig väl. Men jag är så rädd att jag ska ta deras krafter också. Bli en energislukare. Bättre då att dra sig undan lite, hålla sig på sin kant.
Natten var fylld av märkliga drömmar. I en av dem var Anna och jag på min förra arbetsplats. Jag skulle sluta och hade massor att avsluta; Anna var där för att hjälpa till. Men jag blev så ledsen när jag inte hittade alla dem jag ville säga hej då till. Faktum är att jag blev så ledsen att jag hoppade upp ur sängen och ställde mig på golvet – och grät. Även i sömnen.
Det var skönt att få sova lite längre idag också. Mitt personliga batteri visar på low och jag gör vad som helst för att ladda det. Äter till och med grönsaker. Men just mackan på bilden nedan är Annas frukostmacka!
Macka med mycket tomat…
Ljus och sol och frisk luft är också bra för att ladda batterierna och få mer energi. Vi gick ut i den halvfrusna oktobersöndagen.
Eklöven har antagit en orange ton.
Det är ännu vackert ute. Det är fortfarande liv. Men frosten äter sig in i buskar, gräs och löv.
Frostnupna gröna små blad.
Om det är nånting vi alla måste så är det att dö. Döden kan vara en befriare, den kan vara vacker.
Det är dött. Men vackert.
Vi gick till kolonilotterna. Nån hade eldat där. Inte en människa fanns där. Frosten låg som ett vitt täcke.
Frosten låg som ett vitt täcke.
Till och med vattnet i pölarna hade stillat sig.
Stillat vatten.
Vi gick mot kvarnen, men det går inte längre att gå fram till bron och fallet. Husen är uthyrda. Närmaste ladan, dock, har blivit hunddagis. En alldeles lysande idé! Verkligen fin natur för hundarna! Så du som finns på Fejan, hoppa in och gilla Hunderbart Dagis!
Hunderbart Dagis.
På väg tillbaka mötte jag en före detta kollega, upptagen med nån banderoll. Jag fanns inte för honom, han fanns inte för mig. Jag bara noterade.
Marken var full av fallna löv, fallna hjältar. De har fullgjort sitt uppdrag, nu behövs de inte mer.
De behövs inte mer.
Kaffe och äppelkaka efter över fyra kilometers trampade satt fint! Lite inköp av mat och så hem till stan för min del. Här är som igår.
Björken är kvar.
I morgon har jag städdag. På tisdag ska jag på en mässa, inte för att jag vill, bara för att jag borde. Om jag inte har frusit helt och hållet till is innan dess. Det finns en viss risk. För varje kallt ord fryser en kubikmilliliter av jag. Snart känner jag ingenting, för det går undan.
Livet är kort. Vi måste alla leva ett tag innan vi kan dö.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 