Slut som artist, trött på folk och laddad inför ESC 2015

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.

---

 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 

Jag älskar böcker mer än folk just nu. Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?

I kväll ska jag ägna mig åt nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.

PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i november

Månpockets månatliga nyhetsbrev damp ner i inboxen igår kväll. Som vanligt var det fullt av spännande pocketböcker som släpps i november. Här har jag gjort ett personligt urval bland dessa:

Tre starka kvinnor av Marie NDiaye
Juristen Norah reser från sitt hem i Paris för att återförenas med sin egocentriske och maktfullkomlige far i Senegal, men möts av en nedbruten man som desperat behöver hennes hjälp. Fanta lämnar Dakar och sitt jobb som lärare och flyttar med sin son och man till Frankrike efter att maken blivit avstängd från sitt arbete. Den unga änkan Khady har efter sin mans död helt slutit sig inom sig själv. När familjen avvisar henne påbörjar hon en lång och plågsam resa över havet för att ta sig till Europa.

Skit i mössan av Åsa Erlandson
Hälften av värmen går ut genom huvudet! Gravida ska äta för två! Barn är ett skilsmässodike -hälften av alla separationer sker under barnets första år! Rätt eller fel? Sant eller falskt?
Dagens föräldrar rullar runt i en torktumlare av påståenden, larmrapporter, fakta och missförstånd. Träffsäkert och med mycket humor berättar journalisten Åsa Erlandson och illustratören Eva Thimgren om de 59 vanligaste myterna kring barn och föräldrar – några har valsat runt i 100 år, andra är nyfödda på internet.

Anckarström och kungamordet av Ernst Brunner
När Johan Jacob Anckarström halshöggs strax sydost om Skanstull i Stockholm en dag i april 1792 tog Sverige en ny vändning. Inom kort var gustavianerna bortstötta ur de ledande skikten, och snart bortglömda. Kungahuset Holstein-Gottorp var inom ett par årtionden utdött och ersattes av ätten Bernadotte. Långsamt demokratiserades Sverige, men samtidigt började Gustavs dagar alltmer framstå som en dröm i rosenrött i det allmänna medvetandet. En dröm med en svartmuskig skurk i kulisserna. Kungamördaren.

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
En ung man återvänder till Gotland där han vuxit upp. Han ska begrava sin mamma som tagit livet av sig. Det sista hon gjorde var att mot sin vilja sälja den älskade familjegården på Fårö till en fastlänning.
Tillsammans med en manodepressiv flicka och en döende rättshaverist inleder han ett korståg för att återerövra det som en gång var. För att förena minnena med nuet.

Med slutna ögon av Gianrico Carofiglio
Försvarsadvokaten Guido Guerrieri får besök av en god vän. I sällskap har vännen en okänd kvinna, klädd i en sliten svart skinnjacka och urblekta jeans. Hon visar sig heta syster Claudia och förestå ett hem för misshandlade kvinnor. Ett av offren heter Martina. Hon har flytt från sin pojkvän som utsatt henne för grova övergrepp och förföljelse. Men ingen vågar ställa upp och vittna till Martinas fördel och den ena advokaten efter den andra vägrar att ta sig an hennes fall. Pojkvännen är en känd läkare och dessutom son till chefsdomaren i staden, en mäktig man som ingen vill stöta sig med.

Read Full Post »

När mardrömmen blev sann

En stark kille, på väg att bli framgångsrik inom musikbranschen, bryts sakta men säkert ner. Kvinnan han blir förälskad i misshandlar honom. Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann tar upp nåt så ovanligt som mansmisshandel – av en kvinna. Jag fick boken i julklapp av vännen Jerry. Tack!

En ovanlig och viktig bok!

                                                                                                                                                       Glenn Forrestgate arbetar som skivbolagsdirektör och hans grupp börjar få gramgångar. Men när han träffar Melina får han uppleva sin värsta mardröm. Hon är lynnig och egocentrisk – och väldigt sjuk. Dessutom misshandlar hon sin pojkvän. Sakta bryts Glenns självförtroende ner. Resan tillbaka till livet går emellertid – via en psykvård som fortfarande på 2000-talet har stora brister – med Glenn ombord. Bara det att han lever med skyddad identitet idag. Mansfrid i Sverige? Glöm det!

Redan i början av boken börjar jag undra. Vad är det för 24-årig kille som anser sig lurad av en tjej till att bli pappa? Jag menar, vet inte 24-åriga killar hur barn blir till och hur man skyddar sig för att det INTE ska bli barn? Och sen, när Glenn träffar Melinda och hon börjar bete sig otroligt märkligt och nyckfullt och till sist börjar slå honom – varför drar han inte? Och varför är det den kvinnliga vårdarens fel att de båda börjar flirta? Såna här frågor ställe vi allt som oftast till kvinnor i motsvarande situation. Men är det så att vi förväntar oss att det ska vara annorlunda för en man, att han ska vara på nåt sätt starkare?

Även om detta inte är nåt litterärt mästerverk – vilket författaren själv erkänner i slutet – är det en otroligt viktig bok. Viktig därför att den tar upp våld i en relation där misshandlaren är kvinnan. Lite blåögd kan jag nog tycka att Glenn är och jag tycker att han lite för ofta skyller på kvinnorna i sitt liv – de är de onda, de har onda avsikter. Men… orsakerna till att man stannar i en destruktiv relation kan vara oändliga – och inga. De kan vara stensäkra – och falla lika lätt som korthus. Bara den som själv har varit där vet vilket helvete det är – och varför man stannar ändå. Att bli misshandlad av en kvinna är dessutom skämmigt, förstås, och ett skäl till att man inte anmäler eller drar. Skälen kan, som sagt vara, oändliga. Tro mig, för jag vet.

Den här boken får högt betyg trots en del språkliga fel. Men den berättar en viktig historia. Läs den!

Read Full Post »