Den röda vargen

Ett inlägg om en film.

Söndagkväll = Annika Bengtzon-kväll. I afton hade jag sällskap av Fästmön när jag tittade på Den röda vargen (2012).

Denna gång åker journalisten Annika Bengtzon på Kvällspressen upp till Luleå där en journalistkollega blivit mördad. En ung kille såg hur mannen blev påkörd – och påbackad. När Annika släpper detta i en artikel på tidningen mördas även den unge killen. Och så ytterligare en person, en centerpartist i Östhammar. Alla har de efterlevande fått Mao-citat i brev efter morden.

Men hur hänger allt ihop? Tja, Per Ragnar smyger omkring och ser läskig ut. Vad han har i sammanhanget att göra avslöjas inte i första taget – han är ju bara läskig.

Filmen är som vanligt baserad på en bok med samma titel som filmen av Liza Marklund. Och som vanligt är boken bättre, även om det faktiskt blir lite spännande i filmen i kväll. Men mest blir det rörigt. Ännu en timme in i filmen fattar jag nästan ingenting. Det hela är nästan lika förvirrat som Annika Bengtzons privatliv…

Toffelbetyget blir medel. Och då är jag snäll.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vändande liv och att uppskatta det lilla

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

Mår sämst innan det bryter ut.

Det har blivit skitkallt igen. Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…

Livet är kort.

Read Full Post »

En sista egen hälsning ny affärsidé

Läste just nåt riktigt sjukt i Dagens Nyheter på nätet. Visste du att det finns företag som erbjuder dig att skicka en sista hälsning via Fejan eller till och med fortsätta twittra när du är död? Jo, du läste rätt!

När jag har hängt av mig dräkten vill jag nog… vara död, liksom…

Företagen har utgått från alla människor som lämnar efter sig brev till sina närstående. Brev, som får öppnas först efter ens frånfälle. Därför har det gjorts en app (!) som heter LivesOn som lanseras i mars. Appen ser till att du fortsätter leva vidare på Twitter trots att du är död. Appen har koll på dina surfvanor och den retweetar sånt som du skulle har retweetat själv om du vore i livet. Den postar också länkar som du skulle ha gillat. När man registrerar sig hos LivesOn får man samtidigt utse nån sorts exekutor. Denn* har kontroll över kontot och är också den som sätter bollen i rullning, så att säga, när du själv har rullat över på rygg.

DeadSocial är ett annat företag som gör att du kan posta meddelanden efter din död. Grundaren menar att man på så vis kan skapa nåt av värde för de efterlevande… Eh, ursäkta mig, men… vad hände med Goda Minnen, till exempel?

Nej, det här tycker jag är en rätt sjuk affärsidé. Vad tycker du???

Livet är kort. Men när jag är död, är jag död. Och tyst.

Read Full Post »

Journalist hittade Kerstin Thorvalls sista önskan

En av våra kvällsblaskor basunerar ut på löpsedeln att man hittat författaren Kerstin Thorvalls sista önskan i ett kuvert, bland diverse handlingar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det var en journalist på Svenska Dagbladet, Karin Thunberg, som fann svaret när hon gjorde research.

Karin Thunberg hittade ett brunt kuvert den andra dagen hon satt på KB. På kuvertet stod textat att det var

Till barnen när jag är död

Kuvertet var inte öppnat och efter en viss vånda öppnar inte heller Karin Thunberg det. Klokt och omtänksamt lämnade hon det till de efterlevande.

Karin Thunberg försöker få grepp om Kerstin Thorvall, som nu varit död i ungefär ett år. Sönerna hade lämnat in allt material de hade hittat hos sin mamma, men ingen fann det här kuvertet förrän nu.

Kerstin Thorvall levde ett spännande liv, kontroversiellt många gånger. Ett yrkesliv som inleddes som modetecknare, fortsatte med romanförfattande. Ett liv som mamma, mansslukerska och långt in i ålderdomen debattör. Ensam. Och in i döden en sista hemlighet, ett slutet kuvert med en önskan. Skriven på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1983. Ett brev om kärlek till barnen och texten hon vill ha på sin gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Vilken otroligt spännande människa! *antecknar på måste-läsa-lappen* Och jag kan ju inte låta bli att undra vad Karin Thunberg skriver framöver, mer än artikeln med länk ovan…

Read Full Post »