Vecka 33: Bankett och Blankett

Ett inlägg om veckans höjdpunkter och lågvattenmärken, enligt Tofflan, vill säga.

Det är tooorsdag och en del av oss är vakna när detta inlägg publiceras, andra sussar en stund till. Hur som helst här kommer den gångna veckans bra prylar (Bankett) respektive dassiga prylar (Blankett). Det är inte svårare än så här:

Bankett

• Kömpisar! (Dä ä gött å ha, dä!)
• Goda män! (Typ såna som Pe!)
• Drömhus… (Drömma kan man ju kanske. Lite.)
• Min paprika blommar! (Nya frukter komma skall!)
• En loppistur bland fula saker, bilar och gamla hus (En lyckad dag!)

Blankett

• UL:s nya biljettsystem (Krångel innan det ens har börjat, verkar det som…)
• Webbtroll (Att förfölja nån i över tre och ett halvt år är sjukt. Sök hjälp!)
• Inget jobb = fruktansvärt och för jävligt!
• Vem är Christer? (Ja det kan man undra…)
• Inget klarspråk hos myndigheter alls! (Nej, a-kassan Vision, där får ni bakläxa!)
• Förnedring och bortslösad förmiddag (För den lilla människan som besökte Arbetsförnedringen.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet hus i skogen

Ett inlägg om en husdröm. Eller ett drömhus.

Ibland får man tillåta sig att drömma. Du vet, alla de där gångerna jag önskar att de omkringboende vore… lite tystare. Eller att jag själv kunde få låta lite mer än jag gör.

Jag har bott hela mitt vuxna liv i lägenhet. Först i studentlägenheter, sen i en bostadsrätt. I en bostadsrätt kan man göra en hel del förändringar, men inte helt. Lägenheten är ju som den är…

Som barn bodde jag i hus mellan sju års ålder och upp till 18, när jag blev myndig. När Anna och jag träffades bodde hon i hus. Vår gemensamma dröm är kanske att en gång få ett enda boende tillsammans, kanske ett litet hus i skogen.

Till skillnad från mig är Anna händig, men att bygga ett hus från grunden klarar nog ingen av oss. Tänk den som vann på Lotto och kunde lägga vinsten på en totalentreprenad hos till exempel Trivselhus… Jag tycker bara namnet på företaget låter så… gott!

Ett gult hus som jag bodde i en gång.

Tänk att få se sina drömmar gå i uppfyllelse… Tänk att få det där köket jag har sett i mina drömmar…  Tänk att få vara med och planera sitt eget hus…

För min del behöver det inte vara nåt stort hus, det skulle räcka med ett litet hus i skogen. Fast Anna har ju fyra barn och det vore ju roligt om det fanns plats även för dem – av och till.

Öppen planlösning är jag allergisk emot. Jag tycker att det är viktigt att var och en har en dörr att stänga om sig, att var och en har ett ställe som de kan kalla sitt eget. Men ”barnen” börjar ju bli stora nu och med tre unga vuxna står det väl inte på förrän de flyttar hemifrån.

Så ett lagom hus skulle räcka bra. Ett litet hus i skogen. Med dörrar. Och en köksträdgård utanför.

Livet är kort.

Read Full Post »

The Amityville Horror – på 2000-talet

Midsommarafton avslutades som den verkligen borde: i skräckens tecken! Frida och jag bänkade oss framför TV:n, Fästmön också en stund, och såg The Amityville Horror från 2005. Detta var alltså INTE en remake av den gamla filmen (den som på svenska kallades Huset som Gud glömde) utan egentligen en fortsättning av filmen.

I det här huset mördades en familj…

                                                                                                                                              George och Kathy köper sitt drömhus dit de flyttar med Kathys tre barn. Barnens pappa är död och George kommer sakta in i familjen. Men de vet inte först att en hel familj har blivit mördad i huset – av en av familjemedlemmarna… Den nya familjen känner av vissa märkliga saker – dottern Chelsea får en osynlig vän i flickan Jodie – men George är nog den som märker mest. Och han förändras… Till slut står budskapet klart för honom: Fånga dem och mörda dem…

Filmen inleds med orden

Based on a true story

och sägs alltså vara baserad på verkliga händelser. Det finns till och med en hemsida om händelserna… Fast Frida och jag fnyste lite, för såna där saker tar vi med en nypa salt.

Jag tyckte filmen var ganska bra, men vad jag minns var den äldre filmen läskigare. Den här filmen är bara bitvis otäck, mest vid de tillfällen när nån ”döing” hoppar fram och bara ser läskig ut. Och mot slutet påminner den lite för mycket om The Shining. Jag ger filmen medelbetyg, så jag ska väl dela ut lite tofflor här också, så det blir tydligt! Tre tofflor av fem möjliga.

Read Full Post »