Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dricka te’

Ett hålfritt inlägg.


 

Orkidé o tidskrifter i väntrum

Här satt jag och darrade i väntan på Sara.

Jag tänkte nästan filma mig själv dansandes runt sjungandes

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

och lägga ut här. Men roligt ska inte DU som läser få. För glädjen är mest min och min plånboks: jag hade inga hål i tänderna!!! Men du ska veta att jag var både darrig och nervös när jag stegade in i väntrummet. Det var ett tag sen sist. Och då blev det dyrt, för jag hade tappat en lagning. Visst är jag rädd att det ska göra ont när de grejar i käften, men idag kan jag säga att jag var räddast för vad det skulle kosta.

Min tandläkare Outi och min tandhygienist Sara vid Dômentandlläkarna är de bästa i sin yrkeskategori – för mig. Jag har gått hos dem nästan sen bronsåldern. De är så snälla och försiktiga. Sara är extra förstående vad gäller min tandvårdsrädsla, Outi är extra förstående vad gäller min plånbok. Så jag mer eller mindre krävde att få dem när jag ringde och bokade tid igår. Och det fick jag! Sara kollar alltid först i käften samt röntgar. Därefter kikar Outi. Sist brukar Sara putsa bort lite beläggningar om det behövs. Det var väldigt lite såna, sa hon, trots att jag inte varit där på ett och ett halvt år…

Men… jag har ett par gamla tandborstskador som behöver fixas till i framtiden eftersom det gärna fastnar skräp i dem. Samtidigt sköter jag mina tänder så bra att det inte har blivit några hål. Än så länge… Med tiden kan det ju bli. Jag fick veta vad det kan tänkas kosta mellan tummen och pekfingret – så att jag ska kunna försöka spara pengar till mars 2016 när jag blir kallad nästa gång.

Eftersom det är ganska dyrt att fixa tänder brukar jag inte göra mer än det allra nödvändigaste. Jag har i åtanke bekantingen L, som bytte ut samtliga sina lagningar mot porslin. Det var svindyrt. Två år senare dog han. Hans sambo K var nästan mer tandläkarrädd än jag, men till sist gick även hon och fick tänderna lagade. Det var också svindyrt. Vad tror du hände sen? Tja, förra året dog K också.

Fyrisfloden

Fyrisfloden, lika skitig som alltid, men spegelblank denna septemberförmiddag.

Det var väldigt märkligt att vara på stan en vardag. Det händer ju inte så ofta att jag är det. Men idag åkte jag buss och jag kände att jag ville gå en lite sväng när jag nu ändå var där. Det mesta var sig likt på min väg genom centrum. Floden låg där, lika skitig som alltid, fast ovanligt spegelblank på ytan denna september-förmiddag. Minnena från en annan tid kommer tillbaka. Det är smärtsamt att gå här, smärtsamt att påminnas. Nu var jag emellertid lite glad, så jag stegade upp till min vän Greken på Kafferummet Storken för att fika.

Ovanligt folktomt var det när jag kom uppför trappan, men jag träffade min vän och fick skryta med att jag inte hade några hål i tänderna. Jag ville fira och den snälle mannen lät mig köpa kaffe och gigantisk räkmacka för endast 50 spänn… Vilken vän, va´?! Och ändå har vi varit grannar. Men somliga grannar är ju faktiskt väldigt snälla, medan andra är det motsatta.

Kaffe och räkmacka

Kaffe och gigantisk räkmacka för bara 50 pix.


Jag satte mig vid ett fönsterbord
 för omväxlings skull. Såna platser brukar inte vara lediga, utan upptagna av studenter som dricker te i tre timmar. Utsikten var Stora torget, bussar och… valstugor… Det var riktigt intressant att se politikerna i stugorna agera som värsta inkastarna på en icke svensk restaurang. Och nej, jag slapp förstås inte undan när jag kom ut – både Vänsterpartister och sossar attackerade mig. Jag tackade vänligt men bestämt nej till deras valpropaganda, helt enkelt för att jag har bestämt vilket parti som får min röst på söndag. Nu är jag orubblig!

Valstugor

Valstugor på Stora Torget. Närmast Kafferummet Storken de rödgröna, på andra sida alliansens.


Jag var hemma vid elvatiden
och har ägnat en del tid åt att fixa fram arbetsprover till ett företag där jag har sökt jobb samt svara på mejl från ett annat. Några nya lediga jobb har jag dessvärre inte hittat än idag. Men jag ger mig två poäng för de lika många kontakterna och så hoppas jag hitta åtminstone nåt att söka idag.

Tandkrämstub liten

Jag fick ett ”bokmärke” för att jag var så duktig…

Det blir ingen bokskrivning idag, utan nu ska jag ta en promenad med dammsugaren. Det behövs. Jag behöver bädda rent och skrubba i badrummet och i duschrummet/toan också, men det kanske blir i helgen. I morgon är Fästmön ledig och då tror jag vi ska göra lite annat än städa, bädda rent och skriva bok. Och så ska jag förstås beundra och vara stolt över det fina ”bokmärket” jag fick på tandläkarmottagningen idag för att jag hade skött mina tänder så bra… Jaa, jag är 52, men när jag kliver upp i tandläkarstolen blir jag inte en dag äldre än fem.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 


Jag lutade mig tillbaka
i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Barn med Tourettes syndrom

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)


Barn och barn… Pojkar.
För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över alla dessa märkliga sammanträffanden vi råkar ut för lite till kvinns/mans.


Igår när jag hade handlat klart på ICA Heidan
skuttade jag in i bilen för att slänga iväg ett sms till Fästmön innan jag åkte. (Nej, jag micklar INTE med mobilen på nåt sätt när jag kör bil, jag svarar endast när den ringer och jag har då blåtand inkopplad.) Jag satte på mig solbrillorna och säkerhetsbältet och skulle just hissa upp fönstren när jag hör nån som ropar mitt namn. Min förvåning – och GLÄDJE! – var enorm när jag såg vem det var: H från Eritrea, en tjej jag lärde känna i början av 1980-talet när jag kom till Uppsala för att plugga!!! Egentligen var det så att en gemensam kompis till oss bodde i samma korridor som mig och det var så vi lärde känna varandra.

H var ofta och hälsade på och H var också en av dem jag delade injera med en av alla miljoner gånger. För gästfriheten var stor, trots att plånboken inte var det. Jag älskade verkligen injera! I såserna, tsebhi, var en av de stående ingredienserna den heta kryddan berbere.

injera
Injera äter man med fingrarna. Den här bilden är lånad från bloggen Favoritrecept. Om du klickar på ordet Favoritrecept kommer du till ett inlägg där du får receptet på injera!


H och jag pratade förstås om gångna tider
och om vår gemensamma kompis som så småningom rymde med ”en kusin”. Många av de ord på tigrinja dessa två tjejer lärde mig kom tillbaka i ett nafs! Tänk att sånt man lär sig som ung, språk allra helst, finns kvar nånstans i ens hjärna! Så fantastiskt! Jag kunde till exempel fråga hur hon mådde, benämna vår gemensamma kompis åsna samt tillägga att hon fortfarande har stor rumpa. Kort sagt, jag kan de nödvändiga och användbara orden på tigrinja.

Jag berättade också att jag pratar lite tigrinja på jobbet ibland eftersom ett par av forskarna på institution 1 är eritreaner. (Deras rumpor kommenterar jag dock aldrig.) Jag brukar fråga hur de mår, om de tycker att det är kallt eller varmt, om de ska dricka te och såna saker. Joråsaaatte, en Toffla kan föra sig ibland.

Det var som sagt jätteroligt att träffa H igen, för vi har knappt setts sen våra vägar skildes åt kring mitten av 1980-talet. Då flyttade både jag och vår gemensamma vän och det blev tyvärr så att vi alla tappade kontakten.

Men det som är extra lustigt är att jag såg på Twitter att det är Eritreas nationaldag idag! Vilket märkligt sammanträffande! Idag firar Eritrea självständigheten från Etiopen, som inträffade den 24 maj 1991. Läget i Eritrea idag är nog inte såsom eritreanerna i gemen skulle önska. Bland annat har det inte hållits fria val och bara ett enda parti är tillåtet. Esayas Isaak, bror till fängslade Dawit Isaak, skriver på sajten Free Dawit:

När vi har fått ett folkvalt styre i Eritrea hoppas jag att Nationaldagen åter kan bli en folkfest.

Den dagen önskar jag kommer inom en snar framtid! Det har liksom varit dags ett tag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag kan vi konstatera att det inte går att komma undan. Det är verkligen höst. Regnig oktobermorgon, var det, men inte så kall, runt tio grader. Fästmön är jätteförkyld och hostig. Tyvärr kan hon inte ligga i sängen och dricka te den här veckan utan hon jobbar administrativt. Man kan bara hoppas att hon inte måste ägna sig åt vård och omsorg med närkontakt, för då smittar hon väl ner hela församlingen. Min förkylning tycks ha backat. Om det nu var förkylning och inte allergi. Konstigt. Hälen var OK i morse, men redan efter en kort stund på jobbet börjar den göra ont.

Vätterpromenaden i höstskrud 2009.


Under helgen har jag varit lite orolig,
för det har inte varit officiellt klart med min anställning. Och så länge det inte är det riskerar jag att åka ur systemet. Och då kan jag inte jobba rent praktiskt eftersom jag inte kommer åt mejl, hemsidorna i redigeraläge, diverse administrativa system och annat som behövs för att jag ska kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag kunde emellertid konstatera att jag kom in i datorn och att jag kan läsa mejl och även redigera hemsidor, men sen är det stopp. För övrigt känns det mesta segt idag, så vi får se hur det går med redigerandet också…

Morgonen började med det månatliga stormötet på institution nummer 2. Inte så kul att höra om tänkbara scenarier med nedskärningar. Sånt får mig att dra åt mig öronen och kanske börja speja runt omkring igen. I morgon har jag möte med prefekten där angående diverse jobb, men också om praktikaliteter som nytt kontor. Jag tycker liksom att det är arbetsgivaren som ska ordna sånt och inte den anställda, men inget verkar hända. Det är väl lite så bilden av statlig verksamhet är rent generellt också, det där att saker och ting tar tid, inget sker pronto. Men DET är nåt jag försöker ändra på. Själv försöker jag leverera så snabbt jag bara kan.

På agendan idag står ett antal texter som ska ut på webb och intranät. Jag har tankar och idéer om hur man kan speeda upp det här, för ärligt talat är en viss typ av såna arbetsuppgifter otroligt lätta – och otroligt avbrytande! Var och en som har en sida bör inte bara ha redigeringsrättigheter utan bör också kunna publicera, tycker jag. Det är ändå vuxna och ganska smarta människor det handlar om… Jag tänker ta upp den här frågan i morgon, men jag vet nog redan nu vad svaret blir. Så jag får nog finna mig i att ägna minst halva tiden åt att bara söka efter de sidor folk vill ha publicerade… Det tar lite tid, men är det den hjälpen – det vill säga klicka på publiceraknappen – de vill ha och inget annat, ska de naturligtvis få det.

Hemma i kväll blir det lugna puckar, för vi är inte OK nån av oss, Anna är nog risigast nu. Vi ska nog se sista avsnittet av Line of duty som gick på TV igår, vi såg näst sista avsnittet på eftermiddagen. Jag ska nog duscha och tvätta håret också, orkar aldrig göra det på morgonen. I morse var jag dessutom lite orolig för att Dalkarlarna skulle dyka upp och greja med min krånglande persienn. I morgon kommer de nån gång under dagen för att hämta de gamla fönstren från ballen*. Sen är allting äntligen färdigt, får vi hoppas. (Jag förtränger härmed deras text om fönstren i förråden. Vill det sig illa måste lägenhetsförråden tömmas helt. Var då? undrar jag…)


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

BRA att de åtta nya avsnitten av Downton Abbey börjar klockan 21.30 på SvT1, för då hinner vi hem till TV-soffan när Fästmön jobbar till 21! Igår var det alltså premiär för den andra säsongen – som jag har längtat!


Några av karaktärerna i Downton Abbey.

                                                                                                                                                                     Nu har det gått ett par år sen sist. Året är 1916 och första världskriget rasar. I skyttegravarna i Somme möts arvtagaren Matthew och betjänten Thomas – och dricker te tillsammans medan det skjuts högt och lågt. Förändringens tider, alltså. Dessutom meddelar Matthew att han har förlovat sig – men inte med nån av de ogifta ladies Crawley. Mr Bates och Anna har stora planer för en gemensam framtid. Dessvärre är mr Bates redan gift och frun har inga planer på att släppa honom fri. I stället tvingar hon honom att lämna Downton Abbey för att sätta sprätt på hans morsarv.

Det viner om öronen i starten av denna säsong Downton Abbey. Livet i skyttegravarna är hemskt och ofta kort. En bra skildring av kriget, inte alls så glamoröst som många tror.

Jag gillar Downton Abbey! Det här är brittiska krigsdramer när de är som bäst. Förutom kriget skildras samtidspolitiken, klassamhället, kvinnokampen – och en massa häftiga kostymer och uniformer. Underhållning på högsta nivå!

Read Full Post »