Geniförklarad, ljummen starköl

Ett förundrat inlägg.

 

Albert och jag…

Idag är det fredag. GAH, sååå skööööönt! Ja, jag trodde aldrig att jag skulle välkomna fredagar så som jag gör nu, men det gör jag. Jag är helt enkelt trött. Sunt trött efter en hektisk arbetsvecka med varierande arbetsuppgifter. Det är det senare jag gillar med mitt nuvarande jobb, att det liksom inte alltid är en och samma grej jag gör. Men om jag fick välja skulle jag önska förre tekniska problem och support och mer skrivande. Fast nu får jag ju inte välja. Men idag (och nu gör jag ett tillägg i detta tidsinställda inlägg) utnämnde jag mig själv till ett tekniskt geni idag sedan jag hittat en lösning på ett till synes obegripligt behörighetsproblem. Får jag vara mycket nöjd med mig själv en liten stund?

Hemma är det strömlöst idag under tre timmar. Det betyder att jag kommer hem till blinkande apparater som måste ställas om tidsmässigt för att de ska fungera normalt. Hur det går med Storebror vågar jag inte tänka på… Om Storebror dör blir det problem för mig av varierande slag – allt från att jobba med bilder till att betala räkningar.

Fästmön får hem hela bandet i kväll, troligen. Hon blir då inte bara tamburmajorska utan regelrätt packåsna. Då är det tur att hon har vuxna barn som kan dra sitt strå till stacken – eller bära strået, som ju inte är nåt strå utan kanske en tung väska eller matkasse. Själv joinar jag familjen under morgondagen, om nu inte det illvilliga viruset finns kvar hos dem.

För min del blir det lugna puckar i kväll – förutom att jag lär skena omkring och ställa om alla apparater. Det blir prästostbågar till middag och ljummen starköl. Bågarna ska först inköpas och ölen är ljummen eftersom kylskåpet ju är strömfritt tre timmar. Krukväxterna ska få vatten, men det står ju redan ljummet i vattenkannan. Nu är det bara att hoppas på att det inte händer några olyckor på E4:an idag igen, så att jag måste ta omvägen hem. Visserligen en vacker väg, men ändå. Jag är fredagstrött! Igår var det emellertid helt rätt val att ta gamla vägen, för runt 17-tiden skedde ytterligare en olycka här i krokarna – en köolycka.

Ljummen starköl..?

På Sigtunahöjden byter de teman då och då under året. Jag skrattade njutningsfullt när jag läste deras pressmeddelande som inleds med rubriken Vilket vin är du idag? Nästa vecka går de för övrigt in i temat Norges fjordar och världens dryck. Det låter spännande, tycker jag, som personligen alltså känner mig som en ljummen starköl idag – med ett drag av geni! – dårå…

Livet är kort.

Read Full Post »

Barnen är i Himlen och jag river och rafsar hemma. Typ.

Den Mest Älskade, två av barnen med packning samt ett antal matkassar är nu i Himlen. Vi hann precis handla mat för några dagar och åka hem med den innan Clark Kent* fick köra fort till skolan för att hämta Elias, därefter till Morgonen för att hämta Frida. Linns väska vägde som vanligt bly och jag frågade Frida om hon möjligen vikt ihop sin storasyster och placerat henne i nämnda väska. Jag tror inte hon uppskattade mitt skämt.

På ICA Solen fick jag i alla fall glädjas åt att man blivit så klok att man har ”importerat” honung från Östergyllen! Det är värt att hyllas! Fast på tal om hylla… Honungshyllan behöver rengöras, hörrni…

Honung från Östergyllen – men på en skitig hylla. Fy…

                                                                                                                                                       Sen blev jag mindre glad när vi kom hem till Himlen. Där behövde det nämligen också städas. Jag blev riktigt besviken på Slaktar-Pojken. Innanför ytterdörren stod det flera soppåsar som luktade som om de stått där i minst en vecka. Soppåsar går liksom inte ut till soprummet av sig självt, det krävs en människa till det. Det luktade INTE gott, kan jag meddela. Köket såg ut som ett smärre katastrofområde. Jag tycker INTE att det är OK att underlåta att hålla basalt snyggt omkring sig när man är 20 år. Men det värsta av allt var väl den missade tiden på Arbetsförmedlingen i morse och den dåliga ursäkten om väckning per sms klockan fyra i morse. Och??? Hur många gånger har inte Anna och jag blivit väckta av sms både tidigt och sent men ÄNDÅ varit tvungna att ta oss iväg till våra jobb eller andra viktiga möten?! Nej, riktigt dåligt är detta. Riktigt dåligt. Egentligen är det ju så att försörjningsplikten har upphört. Det gör den redan vid 18 års ålder om man inte studerar. Studerar man på gymnasium kvarstår försörjningsplikten till 21 års ålder. Nu är Anna en snäll mamma, men hon kan inte försörja vuxna barn hur länge som helst. Inte när det finns tre barn till i familjen som fortfarande går i skolan. Deltidslönen räcker liksom inte till. Det tycker jag att man ska tänka på väldigt noga. Man bör nog åtminstone försöka lyfta ett finger eller två – och då menar jag inte FU-fingret – och dra ett annat strå till stacken än det ekonomiska om man inte kan bidra med pengar. Det bör man ta sig en allvarligt funderare över. Tycker jag. Och jag har visst med det här att göra, för Anna är min fästmö och detta är en företeelse som jag vet tär på henne, inte bara ekonomiskt, även om hon aldrig beklagar sig. Så tänk till och sluta kom med dåliga ursäkter som att det ska komma papper med posten eller att kompisar väcker med sms. Det är pinsamt.

På vägen hem hamnade jag bakom två traktorer, medan jag hade en fartglad yngre person i en Volvo, med en Wunderbaum med amerikanska flaggan på hängandes i backspegeln, bakom mig. Det gjorde inte mitt humör bättre att liksom nästan få in en Volvo i min bakvagn.

Här hemma har jag nu rivit och rafsat. Först har jag kört igång en maskin tvätt. Soppåsarna är ihopplockade och knutna och jag ska strax gå ut med dem. Vidare inför morgondagen är skorna putsade och vårjackan hänger på vädring. Kläder är framtagna och dagen till är blir det premiär för turstrumporna som jag fick av den snälla, and not so spinster, S. Med dessa på fötterna kan det väl inte gå annat än bra, eller???

Turstrumporna har premiär i morgon.

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lille stålmansbil

Read Full Post »