Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dokumentärfilm’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en författare jag gillar.


 

Alla vilda

Alla vilda – en dokumentär om Birgitta Stenberg.

I morse hade jag just parkerat mig vid datorn när ett ledsamt tweet dök upp från en av våra större tidningar. Där stod att läsa att författaren Birgitta Stenberg är död. Birgitta Stenberg led av cancer och avled i natt 82 år gammal. Hon var på dagen 30 år äldre än jag. Så nu vet du det. (Jag hör hur Intresseklubben antecknar.)

Som många andra litteraturvetare, bokläsare och HBTQ-människor har jag ett förhållande till Birgitta Stenberg. Även om hennes storhetsperiod kanske var lite före min egen (<== ha ha ha, jag har aldrig haft nån!) gör det henne inte mindre i mina ögon, snarare tvärtom. För det krävdes ett visst mod att leva som bisexuell i en tid när att ha sex med en person av samma kön först var brottsligt (fram till 1944) och därefter en psykisk sjukdom (fram till 1979).

Birgitta Stenberg skrev böcker som jag slukade under min egen komma ut-period. Jag tänker främst på de självbiografiska Kärlek i Europa, Apelsinmannen och de efterföljande böckerna. Den allra sista boken av Birgitta Stenberg som jag läste var Eldar och is, en spännande bok full av överraskningar om Birgitta Stenbergs mormor och mamma.

Nä vet du… Jag tror inte att Birgitta Stenberg har gått bort! Jag tror att hon har gått vidare. Nu sitter hon säkert nånstans på ett moln, blickar ner på oss som är kvar här och funderar på sin nästa roman. Romanen, som kanske ska handla om hur det är att gå vidare..?

Vila i frid från smärtan, Birgitta! I övrigt har jag en bestämd känsla av att du inte har varit nån vilande person!


PS Den här helgen
är det Sigtuna litteraturfestival. DÄR tror jag att Birgitta Stenberg hade platsat perfekt!

PS 2 Här kan du läsa om vad jag skrev när Birgitta Stenberg hade sommarpratat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Barbro Hörberg Foto SvT

Barbro Hörberg. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Mamma fick mig nyfiken på ett TV-program. Det var en dokumentär om Barbro Hörberg, Med ögon känsliga för grönt – Barbro Hörberg. Jag vet inte varför jag blev nyfiken. Kanske för att hennes öde mer än hennes sånger har fängslat mig..?

När jag läser i efterhand om filmen står det att Barbro Hörberg var vispoet. Och visst har jag hört hennes visor. Men jag var liksom… för ung för att uppskatta dem när hon var som mest ”inne”.

Mitt starkaste minne är att Barbro Hörberg adopterade en dotter från Korea. Och så fick hon, Barbro Hörberg, nån sorts cancer och dog inte långt efteråt. Jag tyckte så synd om den stackars lilla flickan!

I filmen får jag höra flera av hennes visor. Berättare är hennes bröder, dottern, väninnor och kollegor från musikbranschen. Jag känner att min bild av Barbro Hörberg har blivit… fylligare. Icke desto mindre tycker jag att det var tragiskt att hon gick bort i bröstcancer, endast 43 år ung, och efterlämnade en dotter…

Toffelbetyget blir högt.  Det här är ett fint och ömsint tecknat porträtt av en spännande och annorlunda person som kunde ha blivit mycket större om hon hade fått leva.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


Rubriken till det här inlägget
är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

Anna Lindh

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I princip är det samma upplägg
som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jamen saker händer ju
– även utanför min sfär! Det är vad jag inser när jag läser på nätet. Häng med på en tur du också! Om du vill, förstås. Annars står du kvar.

 

Hållplats Sverige - jag, Al

En läsvärd bok för unga som släpps snart!

Hållplats Sverige. Nu har du väl inte missat att läsa om boken jag skrev om som ännu inte har kommit ut? Eller? Klicka på länken i det här styckets första rader så kommer du direkt till artikeln!


Vattenfynd guld värt för Kenya.
Guld är ju inte så användbart när man behöver vatten för att överleva. Nu har forskare hittat vatten 300 meter under jorden i norra Kenya. Det handlar om fem underjordiska sjöar med sötvatten. Kenya ovan jord har däremot inget vatten… Skulle göra en hel del för överlevnaden, med andra ord!

 

Tofflan i tidningen

En syn vi inte får se, troligen.

”Urholkad lokaljournalistik är ett hot mot demokratin”. Det skriver Sveriges Radios VD Cilla Benkö på DN Debatt. Och detta är ett ämne väl värt att diskutera! Det är själva granskningen som saknas, menar Cilla Benkö. Och vad händer med presstödet? Förändras villkoren för SvT, Sveriges Radio och UR? Mycket intressant att följa med tanke på Stormogulers uppköp av lokalblaskor både där jag bor just nu och där jag en gång har bott…


Astrid Lindgren-dokumentär nedlagd.
Eh ja… Det var det här med demokrati och granskning, ja. Två dokumentärfilmer om Astrid Lindgren skulle smältas samman till en. Nu läggs ett av projekten ner helt och hållet. Har SvT använt sin position och till exempel blockerat arkivmaterial? Man kan fundera på det. Till julen 2015 planerar SvT att visa dokumentären om Astrid Lindgren som TV-serie.

 

Spindelmannen

Inte bara Spindelmannen som är lite gay i serietidningarna…

Batwoman får inte gifta sig med sin flickvän. Skaparna av Batwoman bryter med sitt bolag sen bolaget vägrar superkvinnan ett lesbiskt bröllop. Helt rätt! Trots att nu Batman lever med sin Wonder Boy Robin i synd…


Postkodlotteriets offensiva metoder.
Den som har läst min blogg vet att jag inte gillar Postkodlotteriet. Jag har varit terroriserad av oönskad direktreklam från dem i flera år, men förra året upphörde det, tack och lov. Jag är inte ensam om att uppfatta deras metoder som aggressiva. Lotteriet sägs sätta press på såväl bolag som föreningar att inte tala negativt om det. Men nu kanske lotteriet har mött nån som rår på det: Konkurrensverket…


Åtal för penis i brevinkastet.
En man stoppade in sitt könsorgan genom en kvinnas brevinkast i juli i somras. Nu åtalas han för sexuellt ofredande – med all rätt, tycker jag. Och är väldigt, väldigt glad att jag inte har nåt brevinkast i dörren!..

 

rulltrappa regnbåge

En annan målad trappa.

Regnbågskupp mot domkyrkan i Härnösand. Det var snyggt gjort med den målade trappan, men tyvärr får kyrkan inte ha några målningar på byggnader eller fastigheter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.


Igår var det tio år sen
Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


I den här dokumentären
skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sängbygge i Himlen och om en ny bok.


I eftermiddags skulle vi så ut till Himlen
för att bygga ihop en säng. En ny sängram till Fästmöns säng, alltså. Ja jisses anoga! Trots att det var en säng som krävde egen montering blev vi inte osams en enda gång. Fast Anna stängde förstås in mig mellan sängbotten och sängram vid ett tillfälle. Och innan jag var beredd släppte hon ner sängbotten på mitt högra långfinger och Kronprinsens knogar så att blodvite uppstod. Ja, den senare kom lagom hem tills det var dags att gör det tyngsta – flytta i botten i den nya ramen.

Den nya sängen är väldigt… hög och… stor… Vi behöver nästan stege för att kliva i och ur den. Här vilar Prinsessan på ärten ut en stund.

Anna på sin nya stora säng

Anna på sin nya stora säng.


Samtidigt tycker jag
att det är skönt med en hög säng. Man blir ju inte precis yngre och det är lättare att komma i och ur när bädden är hög. Även om man nu i början kanske tycker att man behöver stege för ändamålet…

Det blev pizza med de två äldsta och efter vattning och dammsugning for vi så vidare in i solnedgången, in till stan och New Village.

Solnedgång

Solnedgången fångad genom bilens ena sidoruta. OBS! Vi stod stilla för bomfällning vid järnvägen!


En välbehövlig dusch
har jag just tagit samt packat upp dagens post som enbart var rolig. Dels var det Antiktidningen, men så också det recensionsexemplar jag har väntat på. Boken Hållplats Sverige är skriven av min gamla skolpolare Anna ”Sylten” Nilsson, men den har inte kommit ut än. Det ska bli ett rent nöje att läsa denna ungdomsbok. Dock är innehållet mer åt det krigiska, bosniska hållet. Men det är viktigt med allvarliga böcker. Och jag vet ju att Anna ”Sylten” har bott och arbetat i Bosnien, så jag känner på mig att den här berättelsen är både trovärdig och bra.

Hållplats Sverige

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien.


Nu ska jag skriva ihop
ett par jobbansökningar, för det har jag inte hunnit än idag. Men klockan 21 tar jag paus för att titta på ett program om Anna Lindh på TV4. Idag är det ju tio år sen hon knivskars på NK i Stockholm. Fruktansvärt! I morgon visar SvT1 klockan 20 Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh också. Mina tankar går förstås till Annas pojkar som idag är föräldralösa – och det gör ont även om man är ung vuxen.


Livet är kort. Alltför kort är en del människors liv.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Jimi Hendrix.


Igår kväll råkade jag bli sittande
framför en urspännande dokumentär, Jimi Hendrix – Voodoo Child (2010), på SvT1. Fästmön tittade inte utan plockade och nattade.

Jimi Hendrix

Jimi Hendrix, världsbäst på elis! (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det som gör den här filmen så speciell
och bra är att den är baserad på Jimi Hendrix egna anteckningar, brev, vykort, intervjuer etc. I filmen spelar berättarrösten Bootsy Collins Jimi Hendrix.

Vi får höra om Jimis barndom, med den religiösa fadern och den mer lössläppta modern. Mamman, som dog när Jimi var bara tio år. Och farmodern, som hade Cherokeeblod i sig…

Intressant att höra vilka som inspirerade Jimi Hendrix. Till viss del Muddy Waters och Chuck Berry, men också Buddy Holly. Genom att lyssna på radio började Jimi lära sig riffen. Och den religiösa pappan var den som köpte Jimis första elgitarr åt honom. Men innan han ville satsa på en musikkarriär blev han fallskärmsjägare under lite mer än ett år. En skada gjorde att han blev frikallad just före Vietnamkriget.

Den här filmen är ju, som du förstår, inte tyst. Musiken genomsyrar den helt. Det är sååå bra! Den som inte har lyssnat på Jimi Hendrix kan inte påstå att h*n har hört nån spela elgitarr. Det var som om gitarren var en del av Jimi Hendrix kropp.

Missade du filmen? Kika på SvT Play, men bara om du bor i Sverige och inte via mobilen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.


Igår kväll fastnade Fästmön och jag
framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)


Dokumentärfilmens huvudperson
är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentär om Göingeflickorna.


Nä, jag har inte kommit på rubriken
till det här inlägget själv, den är snodd från en kvällsblaska! Idag vet väl knappt nån vilka Spice Girls var. Är det nån som då minns Göingeflickorna från skånska Boalt?

Göingeflickorna

Göingeflickorna.


Systrarna Norén,
som de ursprungligen hette och kallade sig, började sjunga tillsammans kring mitten av 1950-talet. Sonja, Barbro och Agneta turnerade Sverige runt och var riktigt stora, framför allt på 1960-talet. Då var det två, tre framträdanden per dag… Det blev många mil i den gamla Volvo Duetten.

Det stora genombrottet för trion kom 1961 med låten Kära Mor. Och det är bland annat på grund av den låten jag verkligen gillar dessa töser! För Kära Mor blev, precis som vissa andra, döskallemärkt av Sveriges Radio. Skälet var att den ansågs alltför sentimental. Men det handlade också om att man tyckte att det var förskräckligt med en dotter som inte besökte sin mor tillräckligt ofta…

Som tur var spelade Radio Nord låten. Och den blev så populär att Sveriges Radio tvingades häva spelstoppet av den. Den valdes till och med till Årets låt 1961 – och slog då bland andra Evert Taube.

Under 1960-talet blev det till och med en turné i USA. Under 1970-talet försökte tjejerna poppa till sig lite, med kort-kort och sånt, men publiken ville se dem i folkdräkter.

Vid mitten av 1970-talet valde Barbro att hoppa av från gruppen och i stället sjunga med sin man Lars. Sen dess har trion gjort ett par revivals. Det senaste framträdandet tror jag var 2012. Men nu blir det inga fler, för Sonja avled i mars i år. Den här dokumentären är gjord av hennes son Tord till minne av mamman.

Det här är en rörande dokumentärfilm om en tid och en musik- och sångstil som inte längre görs. För Göingeflickorna kunde nämligen sjunga.

Tofflan ger högsta betyg till den här dokumentärfilmen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du dokumentären på TV? Här kan du titta på den!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »