Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »

Åtta timmar Jackie Kennedy

Jag har ju tidigare skrivit här på bloggen om min fascination för familjen Kennedy. Det finns inget direkt skäl till detta, jag är bara intresserad helt enkelt. Gissningsvis har det att göra med alla jobbiga dödsfall – mord eller olyckor eller dödlig sjukdom – i låga åldrar i denna familj som annars borde vara så lycklig med alla sina pengar och sin makt… Ja, pengar och makt är verkligen inte allt…

Läser i kväll på Dagens Nyheters hemsida att det finns åtta timmars inspelad intervju med Jackie Kennedy, gjorda 1964, bara några månader efter att maken John mördats. Intervjun är inte bara lång, den är öppenhjärtig också. Annars var ju familjens medlemmar kända för att inte visa känslor utåt.

Jackie och Jack, Jacqueline och John F, Kennedy. Bilden är lånad från DN:s hemsida. 

                                                                                                                                                          Intervjun är gjord av en medarbetare i Vita Huset. Jackie fick honom att lova att inte släppa intervjun fri för allmänheten förrän långt efter hennes död. Nu är det 17 år sen hon dog. Nu har dottern Caroline ställt samman informationen från den inspelade intervjun i den nyutkomna boken Jacquline Kennedy: Historic Conversations on Life With John F. Kennedy.

Dottern Caroline har sammanställt information från en åtta timmar lång intervju med mamman, gjord av en medarbetare i Vita huset.

                                                                                                                                                                  I intervjun berättar Jackie om både vardagliga ting och stora händelser. Hon berättar om makens lustighet att byta om till pyjamas för sin trekvartslånga lunchtupplur, om hans kyla gentemot vicepresidenten Lyndon B Johnson och att Martin Luther King uppträdde berusad på presidentens begravning.

Låter som en spännande intervju och en spännande bok, tycker jag!

Läs mer om intervjun och boken hos Svenska Dagbladet!

Read Full Post »

Andreas Lundstedt – ”the show must go on…”

The show must go on… Lite så reagerar Andreas Lundstedt när han tar emot beskedet att han är HIV-smittad. Sitter med sin mobil i handen, fattar inget. Går sen in och kör ett steppass som instruktör för en grupp. Detta och mycket annat pratade Andreas Lundstedt om när han sommarpratade i P1.

Andreas Lundstedt. Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.

                                                                                                                                                       Alla känslor som far igenom en när man får besked om att man bär på en dödlig sjukdom… Det är sånt man som frisk inte behöver fundera över. Här får vi dem, rakt ut, direkt i början av programmet. Nästa inslag handlar om Andreas Lundstedts första framträdande – som femåring i Knivsta. Kontraster, ja onekligen, men helt och fullt Andreas Lundstedt.

Skolåren beskrivs med en humoristisk touch. Ändå noterar lyssnarna att Andreas Lundstedt med all säkerhet var mobbad. Det börjar i ettan och med en mössa med brodyr. Dansen och showandet blev en viktig del av pojkens liv – ett sätt att överleva redan då, misstänker jag.

Vackert, allvarligt och humoristiskt berättar Andreas Lundstedt om det första kärleksmötet vid ”bögringen” på Stockholms central. Och om att komma ut. Om kärlekssorgen. Och sen om att komma ut igen – denna gång för att berätta att han blivit HIV-smittad.

Medryckande berättar Andreas Lundstedt också om sitt möte med Alexander Bard och bildandet – och splittringen – av Alcazar – ett band som nästan döptes till Tsunami…

Och så i slutet, oväntat, om jag inte hade vetat om det, friar Andreas Lundstedt. Härligt!

Read Full Post »