Ett inlägg om ett TV-program.
Ibland glimtar det till och blir riktigt bra program på Sveriges Television. Serien Min sanning är en sån typ av program. I alla fall passar de mig: det är ett lugnt samtal mellan intervjuare och intervjuperson. Inga snabba klipp, inga hastiga kamerarörelser. Bara två människor som pratar. I kväll sa Gunilla Bergström ett sanningens ord.
Intervjuaren Anna Hedenmo och intervjupersonen Gunilla Bergström. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Största delen av programmet ägnades förstås åt Alfons Åberg, som Gunilla Bergström är litterär mamma till. Det var liksom inte tänkt att det skulle bli en massa böcker som översattes till flera språk och även filmades. Men så blev det. Genomsnittsbarnet Alfons – som ibland är fnulande liten unge, ibland djup filosof. Detta trots att Gunilla Bergström inte är, vad jag uppfattade nån ”barnmänniska”.
Två egna barn fick hon i alla fall. Det ena var en flicka med en hjärnskada. Men en lycklig liten flicka. Gunilla Bergström själv, däremot, försökte redan som tolvåring ta livet av sig – med magnecyl. Det lyckades naturligtvis inte, hon fick bara en jäkla skallebank. Depression och bipolaritet blev emellertid ingredienser i hennes liv. Ibland kan jag tänka mig att den maniska sidan i bipolariteten varit oerhört användbar i samband med att Gunilla Bergström tecknade eller skrev böcker…
Ett oerhört intressant och givande program – trots att jag ju inte egentligen läser barnböcker eller ens har läst Alfons Åberg. Missade du det kan du alltid kika på SvT Play här!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 