Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diskussioner’

Tidigare i morse läste jag en artikel i en lokal blaska som man verkligen kan läsa ironiskt. Dessutom var den införd på ekonomisidan, under sidans rubrik På jobbet. Som du ser skojade jag till det redan i rubriken till det här inlägget och fick till en ironisk tvist.

Hur som helst, Charlotte Simonson, som har skrivit artikeln, kan ju inte hjälpa att hon jobbar där hon jobbar, men hon har ställt samman åtta sätt att döda kreativiteten på en arbetsplats. Och tänk, det är som att studera en handbok för vissa före detta chefer! Notera att jag skrev före detta. Ja ja mens! Lagen om karma.

Här kommer de åtta sätten. Exemplen vid varje sätt är dock mina:

  1. Gör arbetsgruppen homogen. Alltså alla i arbetsgruppen ska vara likadana. Blanda inte in nån ny kompetens i gruppen. Ett exempel: alla är kvinnor runt 35 – 40 år med småbarn.
  2. Ta inga risker. Om det dyker upp en ny idé – räkna på vad den kan kosta. Nya idéer kan vara alldeles för osäkra och kostsamma. Ett exempel: säg nej till allt från den som vill utveckla arbete, arbetssätt, arbetsuppgifter etc.
  3. Ge ingen uppmuntran. Beröm och uppskattning kan få folk att våga testa nya saker, men här ska vi göra som vi alltid har gjort. Ett exempel: ge folk tråkiga och tjocka böcker i present, som jobbet betalar, förstås. Då har de nåt att sysselsätta sig med i stället för att komma med nya idéer. Eller säg möjligen: ”Jag tror på dig!” och dra sen undan mattan för vederbörande.
  4. Tolerera inga misslyckanden. Misslyckanden ska fördömas. På så sätt minskar självförtroende och mod hos medarbetaren som annars riskerar att lära sig av misstaget. Förminska, skäll ut och bestraffa! Ett exempel: tolerera bara misstag bland dem som är homogena i gruppen. Den som sticker ut, till exempel en homosexuell, ska givetvis förminskas för sexualitet har ju med jobbet att göra.
  5. Förbjud kafferaster. Sitt vid datorn hela arbetsdagen och ta inga pauser. Pauser ger tanken fritt utrymme och det kan ge upphov till kreativitet. Diskussioner, miljöombyte, en promenad och liknande riskerar också ett öka kreativiteten. Ett exempel: låt den homogena gruppen fika i trekvart när det inte är fikarast i stället så att andra avdelningar/motsvarande reagerar. Den homogena gruppen ägnar stor del av den fikarasten åt att prata barn och snacka skit om den som inte tar fikarast när det inte är… fikarast. Men låt sen den homogena gruppen slippa lunch så att gruppmedlemmarna kan gå hem från arbetet klockan 14.
  6. Ta kreativitet för given. Kreativitet ska vara statiskt och nåt som bara vissa har. En del menar att den går att träna upp. Ett exempel: nej, nej, nej! Kväv redan i lindan såna tankar och sänd ner den som uttrycker sånt här i källaren för att rensa förråd!
  7. Omge dig med lakejer. Omge dig med ja-sägare. Då minskar du risken för kreativa tankar och utveckling. Ett exempel: anställ dina kompisar.
  8. Känn ingen tillit. Visa inget förtroende för de anställda. På så vis tystnar eventuella förslag. Ett exempel: detaljstyr kompetent personal, strunta i att styra inkompetent personal. Den senare lägger i alla fall ändå ut alla jobb på externa företag.

Nu blev du tyst, va?!

Read Full Post »

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.


Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »

Ibland skulle jag vilja ha en sån där fejk-gammal skylt man hänger på ytterdörren. En skylt där det står

Gone fishing

på och så en bild på en slashas med ett spö i handen. Med detta vill jag inte säga att jag är varken nån slashas eller särskilt intresserad av att fiska. Men jag är, så att säga, ute och fiskar lite, telefonledes. Bara det att NÅN (fastighetsskötare) bestämde sig för att klippa gräset här utanför och då är det stört omöjligt att telefonera, trots stängda vädringsfönster. Därför skulle jag vilja hänga upp den där skylten, ta ett spö och bara dra ut på en liten… paus. En TYST paus…


Det får bli en handskriven post-it-lapp i stället!

                                                                                                                                                            Eftersom dagens planering nu blev lite sabbad rubbad tänkte jag skutta över till lilla Apoteket Hjärtat som nyligen öppnat i samma lokaler som Tokerian. Mina ”glömske-piller”, som jag kallar vitaminerna jag äter mot mina livslånga brister av B12 och folsyra håller på att ta slut. Och jag har liksom GLÖMT att gå till apoteket i god tid… Kanske måste öka dosen… 😆

Liiite uppspelt är jag i skrivande stund. Även om jag inte kan avslöja nåt kanske mitt fiskande kan ge nåt positivt resultat. Men det måste till möten och diskussioner och arbetsutskott först. Om allt går vägen kanske, kanske jag får nåt utmanande och kul att göra under ett par månader i höst. Vem vet… Det är tyvärr inte nåt som ger några pengar, men det är nåt som skulle ge mig en stunds väldigt vettig sysselsättning.

I kväll är det skolavslutning och jag ska tuffa ut till Förorten och hämta Elias och hans mamma vid 17-tiden. Hoppas nu att åskan och det kraftiga regnet vädergubben hotade med igår kväll inte når hit till oss på ostkusten, för det vore ju rätt typat att få första skolavslutningen sabbat av oväder. Elias skola har nämligen ingen aula, så avslutningsevenemanget sker på bollplanen på skolgården. Vid regn samlas endast eleverna i gymnastiksalen, där mammorna och papporna och Tofflorna inte får plats.

 

Read Full Post »

Det här med färger är nåt som de flesta av oss har synpunkter på. Det kan till och med leda till stora diskussioner och vänskapsband kan prövas hårt… Tofflan undrade, i veckan som gick, vilken färg som är DIN favoritfärg. Och frågan engagerade många. De 40 svaren fördelade sig så här:

17,5 procent (sju personer) svarade: Röd

17,5 procent (sju personer) svarade: Turkos (måste ha blivit nåt fel, här…)

17,5 procent (sju personer) svarade: Svart

17,5 procent (sju personer) svarade: Lila

12,5 procent (fem personer) svarade: Blå

10 procent (fyra personer) svarade: Grön

5 procent (två personer) svarade: Gul

2,5 procent (en person) tycker att jag är ett pucko och svarade: En annan färg som du inte har som alternativ, Tofflanpucko!

Ingen svarade orange (konstigt…), brun, vit, rosa, beige

Stort TACK till dig som deltog med ett klick! Jag hoppas att du fortsätter att klicka men på den NYA frågan i högerspalten!

Read Full Post »

Det var faktiskt vännen Jerry som först sa smeknamnet på veckans ”lyftare”. Han kallade honom Rubinen och JA! Micael är verkligen en ädelsten bland bloggarna jag följer!


Micael är verkligen en rubin!

                                                                                                                                               Micael jobbar på en ort i ett yrke där han träffar ungdomar som inte direkt har fötts med silverskedar i munnen. Och trots att han själv har en vad jag förstår tämligen kronisk sjukdom och flera andra åkommor är jag alldeles övertygad om att han orkar att möta och bemöta dessa unga med den allra största respekt. Jag minns ett inlägg han skrev på sin förra blogg om en kille som så uppenbarligen sökte kontakt att han började prata om Micaels skägg! Micael var vid det tillfället ganska dålig, men ändå tog han av sin tid och ork och gav en stund till denna uppmärksamhetssökande unge man.

Som med andra riktiga vänner delar vi inte alltid åsikter, men i diskussioner är Micael alltid respektfull trots att han kan vässa till sin ton. Genom det han skriver noterar man ett lysande intellekt och en klokhet och självinsikt och en ödmjukhet som människor besitter! Läs till exempel vad han skriver om Lärande och om Pride

Read Full Post »

« Newer Posts