Ett barn blev… 25…

Ett firande inlägg.

---

 

25-åringen.

En fattar det inte. Alltså att ens bonusbarn fyller… 25… Som bonusmorsa är en ju evigt ung och mamman ser ju ut som en tonåring fortfarande. Det är visst bara ungarna som blir äldre. I kväll åkte jag till Himlen för att fira vår äldste, Johan.

Det blev ett stillsamt firande med några av de närmaste. Födelsedagsbarnet är inte så mycket för ståhej kring sin person. Men att han är en fin ung man är jag den första att skriva under på. Skapliga presenter i både flytande och fast form levererades. Den bästa presenten hoppas jag innerligt att Johan får i morgon. Jag håller mina tummar hårt, hårt.

Annas goda fikabröd.

Anna hade stressat hem från jobbet och jag anlände sist av gästerna. Jag jobbade lite längre och behövde ta en macka och tanka innan Clark Kent* och jag fortsatte norrut. Som tur är har jag inte noterat nåt läckage idag och det är jag så tacksam för!

Gott kaffe och smaskigt fikabröd bjöds vi på. Jag passade på att lassa assietten full, för jag försöker att bara äta fikabröd en gång i veckan. Vanligen blir det på fredagar när det serveras go-fika på eftermiddagen på jobbet. Men i morgon serveras äckel-fika, det vill säga semla, och semlor äter inte jag – precis som jag inte äter morötter. Dessutom är Annas goda kakor godare rent generellt – även om fredagsfikat på jobbet inte är dåligt (diplomati).

Nån Antikrunda blev det inte i afton för min del – Johan är viktigare. Men i morgon bänkar jag mig i bästefåtöljen och värderar till programmet som jag spelade in på DVD-hårddisken. Fast först ska jag arbeta, luncha med NK** och försöka att inte tappa bort mitt nya passerkort…

Mor och son… Eh nej, jag menar Johans mor och hennes barnbarn. Lucifer och Anna gillar i varje fall varandra.

*Clark Kent = min lille bilman
**NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nätverkande på LinkedIn

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 

Regnet kom äntligen igår kväll. Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Jag.

En bra grej är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

• En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
• En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
• En har inte svarat alls
• En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 

Livet är kort.

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet: Ilona Szatmari Waldau

Nej, Tofflan has not gone political blog, but… Idag har hon haft celebert besök av en av Uppsala kommuns politiker, oppositionskommunalrådet Ilona Szatmari Waldau. Det var sju år sen vi sågs sist, så man kan inte säga att vi är best buddies. Däremot är Ilona Szatmari Waldau en politiker vars blogg och debattartiklar jag gärna läser. Hon steg också många pinnhåll i min aktning när hon i vintras levde en natt som hemlös – när nästan alla andra som skulle pröva på detta tillsammans med henne bangade.

Ilona Szatmari Waldau på väg in på ett av mina kontor. Visst ser det ut som om hon skulle kunna jobba här, kanske forska på nån mystisk alg eller mussla eller kanske försurning..?

Dessutom välkomnar jag de flesta lokala politiker att besöka min fina arbetsplats. Jag är nämligen stolt över den och det hus jag jobbar i. Det är för övrigt bra och viktigt att politiker kommer ut i verkligheten och ser hur vi jobbar, tycker jag. Men det är minst lika bra och viktigt för oss att få visa upp vår verksamhet och vårt universitet.

Vi valsade inte omkring på området direkt, utan jag gav en liten guidad tur i huset. Jag berättade om de institutioner som finns här och om laboratorierna. Här var ganska tomt och öde idag och en av forskarna gav oss ett tänkbart skäl:

Det är fredag…

Men det är även så att många barn har påsklov och då måste föräldrarna också ha det. Dessutom var det disputation på en av mina institutioner idag.

Vi beundrade (?) konsten och hängde över räcket för att se på ryggradssoffan. Jag visade båda mina kontor – jag jobbar ju på två institutioner – och vi satt ner en stund i kontoret på institution 2 där jag berättade vad jag jobbar med just nu, främst intern kommunikation där det finns många delar där det finns utrymme för förbättring och förändring.

Efter min föreläsning (jag tyckte att jag babblade non stop) traskade vi ut i vårsolen bort till Thaistället för att äta lunch. Som vanligt blåste det nordliga vindar, men aprilsolen värmde gott.

Aprilsolen värmde gott.

Det blev en trevlig lunch full av intressanta samtalsämnen som politik, förstås, men också språk, personkult (!), profilering, arbetsgivare, sjukdomar och annat. Jag kände att jag träffade en mycket kunnig person som varken privat eller offentligt väjer för att säga sin åsikt – även om det måste vara med en viss diplomati ibland (det ligger ju i partipolitikens natur).

Nåt officiellt politikerbesök var detta inte, men det var likväl både viktigt och trevligt och nånting jag rekommenderar att testa för den som har möjlighet! Bjud in en politiker till ditt jobb, alltså! Jag lovar dig en annorlunda upplevelse! Och grädde på mitt mos – Ilona Szatmari Waldau äter inte mjölkprodukter – blev upptäckten av denna solros, dock inte uppskjuten av nån aprilsol utan en mer konstgjord sol och värme:

En solros har skjutit upp i ett av våra växthus!

Jag hoppas att cykelturen in till stan gick utan problem med nåt löst grus och att valet av eftermiddagens arbetsuppgift blev att skriva en debattartikel, inte läsa tjocka handlingar. Tack för besöket!

Nån mer politiker som vågar sig på ett besök på min fina arbetsplats innan jag slutar här???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite verkstad, lite mod, lite klent

Dagen har passerat snabbt. Morgonens möte andades uppgivenhet från min sida. Nära att ge upp-känsla och nära till tårarna. Jag hatar att vara så svag! Men kanske berodde det på nattens cirka tre timmars sömn. Lite för lite, liksom. Jag är fullt medveten om att jag går på reserven – idag, i alla fall. Annars har värmen gett mig energi och jag har haft nånting liknande tillförsikt. Tills för ett par dar sen.

Värmen har gett mig energi.

                                                                                                                                                                Idag har det emellertid varit konstigt väder. Varmt och klibbigt ena stunden, för att sen fullkomligt vräka ner. Jag tillbringade några timmar mitt på dan med att telefonera med Fästmön samt jobba med mitt CV. Troligen blir jag kvar i stan till torsdag eftermiddag. Och CV:t har jag redan haft nytta av – har just, på anmodan, mejlat det till en intressant arbetsplats!

Mådde illa och kände mig yr och kallsvettig, men jag tog ändå några skurartag i badrummet och duschrummet/-toan. Bara för att känna att jag gör nåt med kroppen också – men även för att tänka! Behövde inhandla nåt till middag, så jag hasade över till Tokerian på eftermiddagen. Där höll jag på att springa på herr Deskmedul och hans arga fru, men jag lyckades väja i tid.

På gården träffade jag en dotter och jag var modig nog att fråga om läget. Jag har egentligen inga problem med att ställa de svåra frågorna! Det är en egenskap jag faktiskt gillar hos mig själv! Läget var inte så gravt som man skulle kunna tro, enligt dottern, men det kan ändå bli en del förändringar framöver av praktiska skäl. Så är det när man blir gammal. Jag bad henne framföra en hälsning!

Illamåendet ville inte gå över på eftermiddagen, så jag la mig ovanpå sängen och läste en stund. Slumrade till i hela 20 minuter och vaknade något piggare. Har just klämt i mig ett par kycklingchorizos med bröd. Magen reagerar direkt, tyvärr. Undras om jag har åkt på nån mindre välkommen bakterie…

Mamma ringde alldeles nyss. Hon hade satt in 2 500 kronor till mig idag – vilken snäll mamma, va?! Dessutom hade hon haft en trevlig eftermiddag tillsammans med en före detta granne som blev änka i höstas. Mamma lät riktigt glad – ja, inte åt att grannen blivit änka, men åt att få komma hemifrån. Jag tror att det är det hon behöver – stimulans och nån att prata med i vardagen om vanliga saker. Jag blev glad för hennes skull!

Nu laddar jag för dagens andra möte som är framskjutet något. Jag tror det krävs ett stort mått diplomati och smidighet, egenskaper som väl jag inte är så känd för… Men ämnet intresserar och engagerar mig och jag vill få ordning på torpet, så att säga. Förhoppningsvis kan det bli det genom modet att samverka, att nätverka för att nå målen.

Genom modet att nätverka kan man kanske nå målen.

                                                                                                                              Sammanfattningsvis: en inte helt bortkastad och misslyckad dag som jag trodde från början!

Read Full Post »