Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dimma’

I morse kom Månpockets månatliga nyhetsbrev nersinglande i inboxen. Eftersom jag inte är på nån bokmässa får jag och vem som vill nöja oss med att läsa om Stormogulens pocketböcker. Här kommer MITT urval av titlar som kommer ut i Månpocket under oktober:

En osynlig av Pontus Ljunghill
Den här debutdeckaren är både en spänningsroman och en stämningsfull Stockholmsskildring. Den handlar om hur ett fall kan bli personligt, äta sig in och inte släppa taget. Men det handlar också om en stad som såg väldigt annorlunda ut för bara ett halvt sekel sedan, innan Klarakvarteren revs och Sergels torg byggdes. Det här är första boken i en serie spänningsromaner som utspelar sig i Stockholm under första delen av 1900-talet.

Jonnas bok av Katerina Janouch
I den andra delen i Katerina Janouch serie om tre tjejkompisars sexdebut får vi träffa Jonna, vars liv trasslar till sig på ett oväntat sätt. För vem har sagt att sex och kärlek är okomplicerat? Jonna ger inte så mycket för romantik. Hon tror inte på några lyckliga slut: ”Utåt ser jag ut som en helt vanlig tonårstjej, men inuti är jag annorlunda. Man kanske kan kalla mig kärleksskadad, helt enkelt.”

Allt är i rörelse av Ulf Lundell
Ensam bor han i huset vid havet. Joar ”Red” Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta. Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok. Men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna – även den sista.

Denna dödens kropp av Elizabeth George
En ung kvinnas kropp hittas knivhuggen på en av Londons ödsligaste kyrkogårdar. Mordet får kommissarie Thomas Lynley att ta sitt förnuft till fånga och återgå i tjänst efter sin långa och känslosamma bortavaro i samband med mordet på hustrun Helen.

 

Foxfire av Joyce Carol Oates
Det är 1950-talets USA. En grupp 13-åriga tjejer i en mindre stad startar en tjejliga och kallar sig Foxfire – för att slå tillbaka mot fattigdomen de omges av, och hämnas orättvisor och förödmjukelser de utsätts för. Tjejerna är unga och utsatta redan genom att de alla kommer från hem där familjerna är trasiga av alkoholism och hustrumisshandel. I gruppen finner tjejerna sin enda tillhörighet och identitet.

Evig natt av Michelle Paver
Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är långt ifrån den smutsiga dimman i London.

Uppvaknandet av P.C. Cast och Kristin Cast
Vad krävs för att skydda Nattens hus, och vad ska en desperat tjej göra för att skydda sitt hjärta från att vara brustet för evigt? Zoey har återvänt, nästan helt återställd till sin plats som översteprästinna på Nattens hus. Hennes vänner är glada över att hon är tillbaka, men efter att ha förlorat Heath är det tveksamt om Zoey någonsin kommer bli densamma. Zoeys bästa vän, Stevie, Rae, har också problem: Hon känner alltmer för Refaim, en fågelmänniska! Men han är hennes farliga hemlighet, en hemlighet som isolerar henne från skolan, de röda eleverna, och till och med hennes bästa vänner.

De utvalda: Tankeläsaren av Kristin Cashore
Tankeläsaren är en otrolig succé som har sålts till 28 länder. Recensionerna har varit fantastiskt positiva, den har placerat sig på New York Times berömda bestsellerlista och har belönats med ett flertal barn- och ungdomsbokspriser och – inte minst – fått tusentals hängivna läsare över hela världen.

Livet är kort. Läs en bok ibland.

Read Full Post »

Det bara regnade, från morgon till kväll. Det blev en lång dag, men också en bra dag.

Vid lunch gav vi oss iväg till vackra Hammarskog på kringelikrokiga vägar. Trist att vädret var så dåligt, även om vi nu främst skulle jobba inomhus.

Intåg.


Vi inledde med
en grön lunch – för alla.

Grönt till lunch.


Passade på att pudra näsan
och upptäckt att det fanns väldigt många luckor överallt…

En lucka i golvet…

…och en lucka i väggen…


Undrar om dessa tapeter
är från 1600-talet som byggnaden, eller? Hur som helst, väldigt grilliga…

Grilliga tapeter.


Idag fick jag bestämma.
Jag delade in kollegorna i grupper, försåg dem med arbetsuppgifter och sparkade igång dem. Sen jobbades det som 17! Själv gled jag omkring och ”störde” då och då. La mig i. Svarade på frågor. Redde ut. Tipsade. Ledde fram. Och så fotade jag.

Ljusbärare.


Man kan säga
att jag kanske var ljusbäraren idag, men medarbetarna gjorde jobbet! Och vilket bra jobb, sen!

Eftermiddagskaffe med hembakat bröd satt fint.

Sockerpåfyllning.


Och i samband med kaksmasket
blev det prisutdelning. Ett sammanträdesrum på jobbet skulle namnges och det namnförslag som fått flest röster var kollegan H:s och mitt – fast var och en hade vi lämnat samma förslag! Vi fick var sin biobiljett och började naturligtvis diskutera vilken film vilka filmer vi ska se. (Vi skojade om att vi skulle gå tillsammans! Jag föreslog den nya Palmefilmen.)

Kaffepaus – med jobbdiskussioner.


Diskussionerna fortsatte under kaffet.
Vad är det vi ska kommunicera? Vilka är våra mål? Har vi nåt övergripande syfte med kommunikationen kring just detta projekt? Hur når vi ut? Vilka kanaler ska vi använda? Vad är skillnaden mellan mål och syfte? Men vågar vi använda sociala medier? Varför finns informationen på så många olika ställen? Jag har inte fått nån information, säger en del. Visioner. Ska vi bjuda in media? Vågar vi stå för resultaten? Finns det resurser??? Mycket på tapeten var det…

Visioner…


Klockan 16 skulle tankarna redovisas.
Alla grupper hade arbetat bra, men lite olika. Presentationerna drog över tiden, men det fick de. Bensträckarövningen blev nämligen senarelagd på grund av en olycka. (Jag vet inte vad som hade hänt… Olustigt!)

Vi skenade runt gruppvis med en padda per grupp och letade kontroller och svarade på frågor. Min grupp kom näst sist, men vi var bara tre varav en dessutom halt (jag). Och regnet bara öste ner… Det är verkligen höst nu…

Höstlig dekoration inomhus.


Det var många som uttryckte
att de var nöjda med dagen, att den hade gett mycket, att det var bra övningar och att det var roligt att få jobba i grupp och med människor man kanske vanligtvis inte jobbar med. Det tar jag till mig. Jag kan ju inte vara säker på att alla var lika positiva, men jag kände att alla jobbade och bidrog på bästa sätt. Alla verkade trivas och det var helt fantastiskt att se all aktivitet idag. Jag har haft en kanondag!

En trerättersmiddag avslutade dagen. Det var små portioner och inte så där vidare värst smakrikt. På slingriga vägar, med regnet ösande ner och dimman som kompanjon snirklade vi oss in till stan, in i bostadsområden jag knappt besökt och ut igen.

Utsikt från herrgårdstrappan.


Nästan prick 21
var jag hemma och nu är jag trött och har ont i huvudet. I morgon tänker ge mig sovmorgon till halv sju. Det är en ny arbetsdag då, men veckans sista för min del. På fredag har jag semester så att jag kan ställa iordning det kaos som råder här hemma.


Livet är kort. Men tack för fina kollegor!

Read Full Post »

Det är redan den 5 september. Dagarna flyger förbi. Nyss ondgjorde sig en del över att september hade anlänt och därmed hösten. Inte jag. Jag älskar hösten. Fast jag inser att jag inte längre har lika mycket tid att vara ute i naturen och fota. Dessutom dras jag ju med en ond häl som handikappar mig något. Förhoppningsvis får jag lite hjälp med hälen nästa vecka.

Jag tror att den är här nu, hösten.


Så i stället för att vara ute och fota i höst
funderar jag på att göra en ny fotobok som skulle heta nåt i stil med ”Året på Jobbet”. Här runt omkring finns många vackra platser och ting att fota – en del roliga också. Nere vid dammen, där jag först arbetade när jag kom hit för ett år sen, händer det att det är dimmigt på höstmorgnarna. Naturen blir nästan… trolsk!

Dimmigt…


Men idag är det inte dimmigt
utan soligt igen. Det tycks vara varannandagsväder här. Och omväxling förnöjer väl. Om jag får välja, föredrar jag nog dagar utan ösregn, trots allt.

Igår kväll rullade Dalkarlarna in på gårdens framsida hemma med sin container och sin lift. Den senare förstörde totalt ena hörnet av gräsmattan. Fönsterbytet börjar närma sig – och sker mitt när jag har några riktigt tuffa dagar på jobbet. Fattas bara att jag får operationstid direkt efter så att jag får leva i ett kaos av omflyttade möbler och renoveringsdamm… Och så en massa främmande folk som springer in och ut i min lägenhet. Nej, jag är inte förtjust, men alla säger att det blir så bra

sen!

Sen! Vadå sen? Det är ju hela tiden nånting… Ja jag vet att jag låter grinig, men jag har fått nej på två jobb hos Uppsala kommun. Förra svängen när jag sökte ett liknande jobb kom jag åtminstone på intervju. Undras på vilket sätt jag gjorde bort mig eller varför jag sållades bort den här gången. Jag har ytterligare några ansökningar ute och planerar att skriva ihop en. Men det är väl så att det är väldigt svårt att få till nånting bra i ansökningsväg, när man trivs där man redan jobbar. Varför jag söker nya jobb? Om du har missat det har jag en tidsbegränsad anställning som har förlängts med mellan två och tre månader i taget. Det är lite tufft att leva så, för en dag kan det ju bara ta slut. Och jag har ju liksom ingen make/maka med lön att fall tillbaka på som en del har. Fästmön har fullt sjå att klara av sitt, så jag kan inte belasta henne.

Att bli arbetssökande igen skulle vara förödande för mig! Jag vill verkligen jobba – till skillnad från en del. När jag läser vilka hitte-på-jobb som finns inom Fas 3, eller vad det nu heter, blir jag både ledsen och förbannad. En del människor vill faktiskt ha nåt vettigt att göra om dagarna, inte gå till nån lekstuga! Sen finns det andra som har massor av åkommor och krämpor som ska tvingas ut i arbetslivet fast de vissa dar knappt kan stå på benen. Var ligger rättvisan i allt detta??? Nej, som sagt, jag blir både ledsen och förbannad. Det finns ingen rim och reson.

Rättvist tycker jag inte heller att det var igår när vi kollade lite grann på Kristallen. Där delades det ut diverse TV-priser. Naturligtvis fick Filip & Fredrik pris, liksom Gina-Vad-Hon-Nu-Heter, båda ”fenomenen” upphöjda till skyarna.

För vadå?

undrar jag. Filip & Fredrik var lite roliga en gång i tiden, nu kan jag inte se på dem mer än två minuter i taget. Sen tappar jag fokus och undrar vilka multipla diagnoser de har. Och vad det är som är så bra med dem. Det är till exempel inte roligt att se dem fulla på TV. Det har aldrig varit roligt. Vad som är roligt när det gäller Gina-Vad-Hon-Nu-Heter undrar jag också. Vad är det hon gör som är så bra? Jag förstår så mycket som att hon ska vara rolig, men jag skrattar aldrig. Den enda som var väl värd sitt pris var Ingvar Oldsberg, tycker jag. Han har en bredd som TV-man och har gjort det mesta.

Idag är jag visst grinigare än grinigast! Det blir man när det känns som om livet rinner ur en. Tur att jag ska iväg på förmiddagen och över lunchen på ett evenemang arrangerat med anledning av husets ettårsdag. Då får jag lite annat att tänka på än mina egna krämpor.

Till sist, ett grattis till ett annat födelsedagsbarn, (blogg)vännen Inna som fyller några fler år än ett idag! Hoppa in på hennes blogg och gratta henne här! 

Och… ja, just det… Jag blev inte först färdig i morse heller, trots att jag steg upp redan 5.45. Anna vann!


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens I rörelse är en dikt av Urban Andersson, svensk poet och litteraturkritiker:

Det var en av dessa dagar
då just ingenting blev synligt

Lite dimma
en skogsrand
skymningen som kom

och gråten
du aldrig släppte fram


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.


Att få svart på vitt
att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.


Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu.
Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »

Torsdag. Slutet på veckan. Tänk, mina dagar bara flyger fram! Och för inte så länge sen, mindre än ett år sen, faktiskt, gick de så långsamt. Jag trodde dagarna var oändliga. Det fanns så mycket tid. Tid till vad? Tid till att grubbla och må dåligt och känna sig allt mer värdelös för var dag som gick. Tid att sjunka ner i djupa svarta hål. Joru, Fästmön har fått kämpa hårt för att hålla mig över ytan.

Över ytan…


Jag glömmer inte.
Jag glömmer aldrig. Den här tiden bär jag med mig för alltid. Men jag har också lärt mig under livsresans gång – nu talar Den Visa, snart halvsekelgamla! – att minnen och sår bleknar. Både fina minnen och minnen man nästan skulle göra vad som helst för att radera. Tyvärr har jag också lärt mig att misstro människor. Med mitt förnuft vet jag att alla inte vill mig ont. Men jag kan aldrig lita på nån till 100 procent igen. Inte efter Odjurets svek. Inte efter den dan dimman framför mina ögon lyftes och jag mötte Odjurets kalla blick. Odjuret, som går där ute och lever ett gott och fritt liv.

Det liv jag har idag är ett annat liv än jag hade då. Det är på många sätt ett bättre liv, på några sätt ett sämre liv. Erfarenheterna av Sveket är dyrköpta och har satt djupa spår. Men jag är också starkare, jag har kämpat mig hit! Och även om jag inte har nått mina främsta mål än idag, känner jag att jag är på god väg.

Inte bara veckan utan arbetsveckan drar mot sitt slut. Jag har en intervju idag och några inbokade i veckan. Morgondagen har jag reserverat för att finslipa min kommunikationsplan. Vidare bygger jag sidor på vårt intranät. Jag klantade till det riktigt igår, men lyckades lösa det hela och nu flyter det på. Omvärldsbevakningen, emellertid, verkar inte alls flyta på och jag vet inte hur vi ska lösa det när tekniken inte… vill.

I eftermiddag ska jag på ett seminarium om destinationsmarknadsföring. Jag behöver lite input, känner jag. Funderar på att ta en macka på stan till lunch. Ensam. Jag behöver tänka lite. Och svära över lingonen som trillade in i morse för andra gången den här månaden. When will it ever end..?

Read Full Post »

Dagen idag är en typisk novembergrå dag, med små regndroppar i luften. Fru Chef2 har fastnat utomlands eftersom planen vägrar flyga hem till Sverige i dimma. Aj aj! Själv har jag halkat uppför och nerför backen till ett morgonmöte som blev lite extended idag: redaktionsmöte, trycksaksdiskussion inklusive inbokning av en halvtimmas prattid samt ett givande samtal med presschefen angående högt (mediaträning och pressvisning) och lågt (medias urvattning och dåliga chefer – dock inte på vår nuvarande arbetsplats!).

Veckan i övrigt är dagtid full av aktiviteter av lika varierande slag som de ärenden jag hade i morse. Sammanträden, teater och assistansarbete inför en konferens. Ja, här finns inga anställda assistenter och sekreterare utan när det behövs måste man spotta i sina egna nävar och kavla upp ärmarna alldeles själv.

Privat pågår annars diskussioner inför en familjehögtid i början av december. Det kan bli lite fix och trix redan i veckan.

Sist, men inte minst… Och nu blir han säkert arg… Men… Stort GRATTIS till Jerry som fyller år idag! Du är blott en gosse jämfört med Tant Tofflan!


Allt ljus på dagens födelsedagspojke.

Read Full Post »

Jag har skrivit några gånger om alla olyckor som sker på min väg till och från arbetet. Och inte kunnat låta bli att koppla ihop det med allt mobilpratande jag noterar i bilar runt omkring mig. Ett annat fenomen har slagit mig så här i novembermörkret: dåliga billysen!

På väg till och från arbetet ser jag minst tre bilar varje resa som har dåliga lysen på sina bilar. Med dåliga menar jag snudd på ”enögda”, det vill säga ett framlyse är på väg att sluta fungera. På bilar blir det ofta så att en dålig lampa i ena framlyset gör att den andra lampan lyser starkare. Och bländar mötande trafik.

Jag tycker att det är så lätt att kontrollera sina lysen på bilen när man kliver i och ur vid garaget. (Nej, jag har liksom inte nån fjärrkontroll till garageporten utan jag får kliva ur och stänga respektive öppna.) Om jag skulle upptäcka en dålig lampa skulle jag åka och byta den direkt. Varför vänta? Novembermörkret är kompakt och dessutom är det ofta dimma. Då är det bara dumt att chansa, för dåliga lysen innebär att man varken syns bra eller ser vägen framför sig bra!


Upplyst!

                                                                                                                                                                   I morse noterade jag, när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju, en morgonjoggare. Men det var knappt! För h*n hade ingen reflexväxt och inga reflexer på sig. Däremot trodde h*n uppenbarligen att h*n hade nio liv, för h*n korsade en gata utan att se sig om efter eventuell passerande trafik… 

Och nu till det som gör mig än mer fundersam! Folk verkar inte ett dugg mörkrädda ute i trafiken, trots att de borde vara det där, tycker jag. Men se hemma…

Jag har nu uppnått en ålder när jag sällan kan sova en hel natt utan att springa på toa (hade jag varit man kunde jag ha skyllt på prostatan, nu skyller jag bara på åldern). Jag noterar då varje gång att man i vissa lägenheter har tänt dygnet runt. Inte bara nån liten lampa, utan många! Men herreminje, är folk mörkrädda hemma, eller vadå??? I morse när vi traskade iväg till garaget lyste fortfarande samma lampor, så det var liksom inte nån som var uppe sent i natt, bara. Inte heller var det nån enstaka lägenhet utan ganska många… Vad hände med alla miljömuppar som tänkte på detta med att spara energi???

Sammanfattning: Folk verkar inte mörkrädda i trafiken utan far fram enögda eller utan reflexer. Men hemma om nätterna har man massor av lampor tända. Jag själv kollar mina billysen dagligen och kör endast enögd för att köpa en ny glödlampa till bilen. Och på natten när jag sover ska det vara becksvart!

Hur är det med dig? Är du mörkrädd i trafiken och/eller hemma???

Read Full Post »

Det är ett märkligt datum idag. Och vad jag förstår är det många som gifter sig idag – lite för datumets skull. Visst hade det varit häftigt att få 111111 ingraverat i ringen, men jag tycker att man ska gifta sig av kärlek…

November är annars en ganska trist månad. Det är ofta grått, mörkt och dimmigt. Jag tror att det var lite därför Fästmön och jag valde november som förlovningsmånad, för att få nåt som lyser upp, nåt att fira. I tisdags, på vår förlovningsdag, blev det kaffe och Dajmtårta ute i Himlen. Till helgen ska vi eventuellt fira med ett biobesök. Vi gick ju på bio tillsamman för första gången i höstas. Det kändes nästan som en liten dejt och det var ganska pirrigt. Filmen vi såg då var mest seriös, men också lite rolig. Den film vi tänker oss att se på lördag är Tintin, i med engelskt tal och i 3D.


Hmm… Är inte Tintin lite gay här..?

                                                                                                                                                                 På söndag är det Fars dag. Vi som inte längre har våra fäder kvar i livet kan känna oss lite ledsna och sakna en sån dag – i alla fall gör jag det (jag kan ju inte tala för andra). Jag tänker tända ett ljus vid pappas porträtt, precis som jag gjorde på hans födelsedag i oktober. Senare på eftermiddagen ska jag följa med Anna till hennes pappa. Jag får liksom låna lite grann, kan man säga.

Fredag är det också idag. Ett härligt bord uppdukat med smörgåsar och gott pålägg fanns i fikarummet på förmiddagen. Det smakade extra bra eftersom jag endast tog en skål med yoghurt och müsli i morse. Jag vaknade nämligen med huvudvärk idag igen. När jag har huvudvärk så där ofta hänger vanligen ett illamående med. Så var det i morse. Nu har det lagt sig något, liksom huvudvärken. Det kanske är lite spänning?

Jag kände mig stark och vuxlig, som Anna har lärt med att säga, för i morse tog jag mod till mig och tog initiativ till en pratstund med en person som var otrevlig mot mig igår. Det gjorde gott. Personen hade inte ens insett att h*n hade haft en otrevlig ton. Problemet var inte jag utan frustration över den egna arbetssituationen. Det känns skönt och bra att ha rett ut det hela. Och som sagt, jag kände mig väldigt vuxlig!

Idag på förmiddagen tror jag den tredje eller den fjärde och sista intervjun hölls. Kanske inte så konstigt att jag har huvudvärk av spänningen… Jag minns en av cheferna på mitt förra jobb. H*n brukade ofta säga:

Jag har väderspänningar i huvudet!

Ehum… ärligt talat tillhörde h*n kategorin skitstövlar, så det var ju ett ganska passande uttryck h*n använde. (väderspänningar = gaser i magen)

I kväll kommer Anna-älsklingen. Hon lär få gå på ett knastrande golv, för jag orkade inte städa igår kväll. Min kraft räckte enbart till badrummet och duschrummet/toan. Dammvippning och dammsugning får anstå till lördag förmiddag när Anna jobbar och jag är ensam hemma.

För övrigt hade vi kunnat gå på Uppsala Pride, som vad jag såg i lokalblaskan i morse, pågår under helgen. Men tyvärr noterade jag inte evenemanget förrän idag (märkligt, evenemanget har en presschef som var kortintervjuad i en bilaga till tidningen också och dessutom bloggar man på WordPress!) och åter igen undrar jag hur det har marknadsförts. I lokalblaskan lyfts dessutom enbart en klubb fram, men vad jag förstår när jag läser bloggen har Uppsala Pride som tema i år ”familjen”. Det körs alkoholfritt och hålls på Drabanten i centrala Uppsala. Vem vet, vi kanske tofflar in..?


Kanske ska lufta de fina sockarna jag fick av Monica den norska? Detta är självklart en passande fotbeklädnad på Pride!

Read Full Post »

Tidigt till jobbet. Skulle datorn, som blivit uppgraderad och lite tillfixad under morgondagen, funka? Svar: NEJ! Hela dan har det tagit, nästan, att få den i användbart skick. Medan jag väntar på att få hjälp att hitta de rätta drivrutinerna till bildskärmen försöker jag få till ett inlägg. Och föra över lite bilder från morgonen. Jag ser det som jobb. Pausjobb.


Att försöka uppgradera en dators system kan vara som att jobba lite i dimma när det gäller att få saker och ting att fungera som de ska. Därför illustreras detta inlägg med morgonens dimbilder.

                                                                                                                                                                       Jag ska få lite tillbehör till datorn i eftermiddag också. Känns skönt att få nya grejor – och grejor som funkar framför allt. Den stackars IT-personen har haft mig i örat typ fyra gånger idag. Inga korta stunder heller. Men jag har fått god fjärrhjälp och vi löste det mesta, förutom detta med skärmen. Vilken födelsedag! Tja, inte min, men M från IT som har fixat och trixat åt mig!


Man såg inte många meter framför sig idag.

                                                                                                                                                                           Jag traskade iväg till morgonmötet med stora jobbkameran runt halsen för att få lite experthjälp. Ändå blev det med den lilla tejpade mobilkameran jag fångade dimman och träden.


Ett underligt runt träd ligger vid dammens ena kortsida.

                                                                                                                                                                                       På min väg till morgonmötena upptäcker jag så gott som alltid nya saker. Här en häftig stenbro!


Visst är bron häftig?

                                                                                                                                                                            Och i buskarna låg Rosa och vältrade sig. Eller hade nån dumpat henne där?


Dumpad eller bara vältrande sig? Rosa låg i buskarna.

                                                                                                                                                                         Medan vi grejade med min dator, IT-M via fjärrstyrning och jag vid skrivbordet, tappade vi kontakten med Internet. Senare förstod jag vad som hade hänt: nån hade grävt av en kabel! Här är bildbeviset:


En avgrävd kabel och en grävmaskin lämnad i panik?

                                                                                                                                                                                           Idag ska jag hämta mitt bokpaket på ICA Heidan. Äntligen! Sen blir det en tur ut till Himlen med ett antal matkassar till Fästmön och barnen. De tre yngsta kommer nämligen hem i morgon, men då kommer inte jag ut. Jag laddar för en kulinarisk upplevelse hos Sysslingen som har flera titlar på sitt visitkort, bland annat fil dr, romanförfattare, dramatiker, arkeolog – och mästerkock, enligt Sysslingsyster. Nu är det upp till bevis!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »