Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘det onda’

Jag sitter mitt i natten och funderar över mindfulness. Jag skulle vilja skriva nåt klokt, intressant och insatt om detta, men känner för lite till det. Det är ett av dessa uttryck/fenomen som jag får en känsla av är rätt inne just nu. Och då blir Tofflan skeptisk!

Samtidigt känner jag spontant att mindfulness verkar klokt. Begreppet i sig betyder, direktöversatt, medveten närvaro. Att vara uppmärksam, sinnesnärvarande. Att leva mer i nuet. Ursprunget är från zenbuddhismen. Genom meditation bli bättre rustad att möta negativa stunder i vardagen. För det är i nuet vi lever – det förflutna är ju redan över och framtiden har inte skett än…


Framtiden för den här blomman blev ett äpple.

                                                                                                                                                                    Hur och för vad använda mindfulness? Antingen i terapi eller som självhjälp. För stresshantering, emotionell balans, ökad självinsikt och för att stärka positivt tänkande. Men också mot sömnproblem och smärta.

Jag önskar att jag hade hittat detta när jag gick in i min kris. Nu känns det som om det är lite… för sent. Jag hade kunnat använda delar av mindfulness som verktyg för att komma vidare, att inte låta det onda ta över mig. Det har alltid varit svårt för mig att leva i nuet. Jag är en sann planerare och om min tillvaro raseras så som den gjort uppstår självklart en kris.


Jag föll. Jag blev nedsågad.

                                                                                                                                                            Kommer man igenom en kris och ut på andra sidan sägs det att man blir en starkare människa. Det vill jag tro. Jag vill tro ÄNNU MER än tidigare att ingen sätter sig på mig igen utan att möta motstånd, till exempel. Jag vill fortsätta tro att människor är goda, men har samtidigt lärt mig att vara mer reserverad och att ta mer tid på mig innan jag bestämmer mig för om en person är pålitlig eller om den när som helst hugger mig i ryggen. Det är en skada jag har fått, inser jag, men samtidigt är jag så pass gammal att jag inte längre kan vara lika blåögd som jag en gång var…


Att bygga upp på nytt…

                                                                                                                                                               Det förflutna är verkligen passerat. Det går inte att göra nåt åt. Det är som det är. Människor har visat sina rätt jag – så även jag själv. Jag har förlorat så kallade vänner och bekanta under resans gång. En del som jag känt i över 20 år. Det har inte varit smärtfritt, kan jag meddela. Men jag har överlevt och jag har funnit en ny trygghet i mig själv – och också hittat nya vänner! Jag vill dock ha till protokollet att jag inte är utan skuld.


Sant om vänskap, eller hur? Kan man inte själv vara en vän får man inte heller några vänner.

                                                                                                                                                          Framtiden… Jag har givetvis mål, men jag vet ju inte vad som sker. Jag vågar inte gå in i mig själv och se. Det får jag inte heller göra, den… förmågan (?) är jag endast tillåten att använda när jag ska hjälpa andra. Men som sagt. Mål har jag. Delmål och slutmål. Och det vore väl själva F*N om jag inte når några av dem nu när jag är så bestämd på att vägen leder uppåt igen!


Om jag vågar öppna grinden kanske vägen leder uppåt – trots att entrén ser så risig ut…

Read Full Post »

Vaknade vid åttatiden av att en person vars fan club jag definitivt inte tillhör levde rövare och kastade saker i golvet. Därefter stamp med lilla foten och diverse andra ljud. Men jag överlever. Jag somnade ju före klockan två i natt, så…

Pratade med kära Fästmön innan jag slöt mina ögon i natt. Vi diskuterade ett akut problem och jag kom med ett förslag till lösning som är mera tillfällig än permanent. Vi får se hur hon gör. Jag vill inte lägga mig i för mycket.

Jag känner mig halvDAAAN, som man uttrycker det i Metropolen Byhålan när man känner sig lite risig. Det är som om halsontet och förkylningen inte riktigt vill bryta fram – och det är baske mig plågsammare med taggtråd i halsen och nysningar i attacker (för att i nästa stund känna sig rätt OK) än att vara riktigt och totalt genomförkyld.


När en Toffla känner sig halvDAAAN är hon egentligen rätt risig.

                                                                                                                                                         På tal om Metropolen Byhålan har jag nu på morgonen utbytt lite intressanta tankar och idéer kring densamma. Vore kul om de kunde sjösättas under sommaren kanske.

Annars ser jag lite fram emot mammas reaktion när hon får sin namnsdagsgåva den 2 januari (ja hon heter faktiskt Svea, men har aldrig kallats för det – Svea var min mormor, liksom). Gåvan är ju en fotobok med några av mina bilder från Metropolen Byhålan. Om den gör succé kanske jag marknadsför den och säljer den här via bloggen – till självkostnadspris, förstås (liten upplaga = högt pris, dessvärre).


Den här bilden ingår i boken, bland annat.

                                                                                                                                                         Så har jag idag på morgonen fått tid och plats för kusin M:s begravning och jag ska kontakta kusin B i Hägersten som var intresserad av att delta. Tänkte vi kunde gå tillsammans och representera släkten. Övriga är ju lite spridda över landet och min mamma får nog inte riksfärdtjänst igen för att komma upp. Fast sen tror jag inte hon orkar med begravningar, man gör inte det när man kommer upp i åldrarna. Den sista begravning mamma deltog i var min pappas för fyra och ett halvt år sen, snart. Jag har i stället representerat oss på ett par stycken begravningar och varje gång blir jag påmind om vårt avsked av pappa. Det är så sorgligt, så sorgligt. Jag har emellertid noterat att mamma inte pratar lika mycket om pappa längre. Gissar att tiden har tagit över en hel del av smärtan och saknaden. Jag önskar ibland att tiden kunde äta upp allt som gör ont i mig, men det krävs mer av just tid för att få allt det onda att försvinna.

Read Full Post »

« Newer Posts