Ett inlägg om en bok.
Den som läser vad jag skriver om böcker här tror säkert att jag antingen ger alldeles för höga omdömen – eller faktiskt bara läser bra böcker. Därför skadar det ju inte om det kommer en… mindre bra bok emellanåt. Hur som helst tackar jag vännen Agneta, för James Herberts Det magiska huset följde med mig hem från henne i en papperskasse.
Mike och Midge bor i storstaden London, men drömmer om ett hus på landet. Och en dag träffar de rätt – huset Gramarye ligger dessutom nästan mitt i skogen. Det är ett märkligt hus med bland annat ett underligt, runt rum. Paret låter renovera huset och flyttar så småningom in. Det dröjer inte länge innan det börjar hända konstiga saker – allt ifrån fågeln med den brutna vingen och ekorren till fladdermössen på vinden och Midges tavla. Men vilka är egentligen synergisterna? En ”vanlig” religiös sekt, eller?
Jag ska erkänna det med en gång: jag valde den här boken efter omslaget. Jag tyckte att det såg lagom läskigt och skräckfyllt ut, med en märkligt gammalt hus och en skrikande kvinna. (Sen visade det sig att kvinnan i boken, Midge, var långt ifrån nån rädd liten tjej. Om det var nån som var harig så var det Mike, han som kallar Midge sin ”pussilurvunge”… Maj gadd!) Det lustiga var att författaren själv brukade designa sina omslag. Och författaren sägs, på ena skyddsomslagets flik, vara Englands svar på Stephen King. Nåja… där kan jag väl inte riktigt hålla med. Men James Herbert var bestsäljare och han gick bort så sent som förra året, inte ens 70 år fyllda.
Den här boken skulle ha kunnat vara en bra skräckroman. Potentialen finns. Men författaren klarar inte riktigt av att bygga upp den stämning som detta kräver. Slutet känns det mest som ett hafsverk.
Nja, Toffelomdömet blir väldigt lågt. Väldigt…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 