Nostalgi, längtan, Wordfeud, vaniljsås med mera

Det blev rätt sent i natt. Jag satt ju och dreglade framför TV:n Sista natten med gänget. Njöt av musiken, bilarna och nostalgin. Det glädjer mig att åtminstone Vita Damen och FEM delar min passion för filmen och tidsepoken. Det finns hopp!

Bilar, bilar, bilar…

Idag visar tjejen med kjolen i köket den 28 december. Året går mot sitt slut. Men jag har sett fram emot den här dagen, för i kväll kommer Fästmön! Vi har ju bara setts som hastigast de dagar hon kom och gav mig sprutor. Före dess var vi på sjukhuset och det var ju inte några roliga stunder.

Från i kväll får Anna och jag några dagar!

Jag har längtat såå och känt mig så ensam. Trodde ensamheten skulle gå bra och på sätt och vis har den gjort det. När man inte mår så bra är det skönt att kunna lägga sig när man vill utan att behöva ta hänsyn till andra. Men det klart att jag har längtat efter och saknat min älskling! Anna är dessutom så lugn och trygg att ha i närheten att hon inte nämnvärt hade ”stört” mig. Fast det hade väl inte varit så roligt för henne att vara hos en trött sjukling och inte heller att fira jul utan barnen. Det förstår jag fullt!

Tänkte jag skulle försöka tvätta den där fulla maskinen i badrummet och försöka orka torka av handfat och toalett. Nån större städning pallar jag inte än. Jag blir ju trött bara jag reser mig upp för att gå till toa…

Alldeles nyss har jag spelat ett parti Wordfeud med Gunilla. Och trots att jag ledde förlorade jag! Jag lärde mig alltså The Hard Way att inte trycka på Resign när jag inte kan lägga utan Pass… Nåja, det var ett långt och lustigt parti. Mitt första ord gav 144 poäng – och så många poäng har jag aldrig fått! Men sen hämtade Gunilla in mycket!

Första och enda gången jag har fått så många poäng…

Nu har vi ett nytt parti igång, Gunilla och jag, men vill du lira med mig – jag kan ha flera partier igång samtidigt – heter jag Tofflanrules på Wordfeud!

I morse läste jag en riktigt bra ledare i lokalblaskan! Den var signerad Maria Ripenberg och hon har inte direkt imponerat mig tidigare. Men nu slog hon till! Med vaniljsås som smakade riktigt fränt! Jag tycker att du ska läsa den och fundera över det här med böcker, media och det fria ordet. Och har du inte läst Ray Bradburys Fahrenheit 451 tycker jag att du ska göra det. Fahrenheit 451 är det gradantal då papper börjar brinna, för den oinformerade. Till exempel bibliotekarien på Uppsala Stadsbibliotek som inte hade hört talas om boken. Skrämmande! Varför anställde de inte mig där när de hade chansen? Hmpfff…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyhetstorkan lyfter fram goda skribenter!

Det är fantastiskt! Det finns så många dåliga skribenter här och var, men när det är sommar och nyhetstorka inser till och med vissa tidningar att man kan släppa fram goda skribenter. Lokalblaskan är en av dem.

I morse läste jag en alldeles lysande insändare, signerad Rikard Ekholm. Varför anställer inte lokalblaskan honom??? Rikard Ekholm är nämligen inte bara filosofie doktor i estetik, han är frilansande journalist också. Och skriver bra och engagerande.

Ämnet för Rikard Ekholms insändare är a-kassan som han anser sviker just frilansare. Ju mer jag läser, desto mer nickar jag. Igenkännande. Och detta trots att jag inte var frilansare samtidigt som jag uppbar a-kassa. Men jag fick ju betalt för ungefär sex blogginlägg om året. Detta var jag naturligtvis ärlig om till a-kassan – vilket enbart gav mig problem i form av mängder av blanketter och intyg som skulle fyllas i flera gånger om året. Varför då? Jag angav ju på kassakortet om jag hade jobbat en timma eller varit helt arbetslös en dag. Detta för sex blogginlägg på ett år. Sex. De månader jag hade råkat skriva ett blogginlägg mot betalning fick jag också som straff betala full a-kasseavgift om 119 kronor. De månader jag inte skrev blogginlägg mot betalning ansågs jag arbetslös och behövde BARA betala 108 kronor. Snacka om att ge med ena handen och ta med den andra!

Eftersom jag skrev på uppdrag och inte hade F-skattebevis hade jag nog tur och slapp troligen Rikard Ekholms problem. Rikard Ekholms a-kassa, Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, ville nämligen inte veta av honom. Orsak: han frilansar som kritiker och journalist. Men hade han inte frilansat hade han fått arbetslösersättning. Nu fick han avslag – för att han jobbade lite grann. Nej, det är ju allmänt känt att jobba lite grann inte gillas av a-kassorna även om man är ärlig med det. Är man arbetslös så är man. Då ska man, enligt a-kassorna, inte jobba. Man kan inte ens tänka sig att få avdrag från a-kassan för de timmar eller dagar man jobbar. Nej. Man ska sitta hemma och vara arbetslös – annars får man inte ens spänn. Idiotregler!

Men… och lyssna nu på inkonsekvensen i kråksången: Om Rikard Ekholm i stället hade undervisat på universitetet efter avslutad doktorandutbildning hade a-kassan gett honom ersättning. Det är för att han frilansar som han inte får en krona – man kan ju inte total kontroll på en frilansare. Så här skriver Rikard Ekholm bland annat:

[…] Den frilansande journalisten passar inte in i a-kassans förutbestämda mall där utfört arbete ska redovisas. Trots att detta är ett vanligt och vill jag påstå viktigt yrke i dagens Sverige. A-kassans mall för avklarat arbete kräver att den frilansande journalisten redovisar antalet arbetade timmar. Samt – och detta är avgörande – arbetsgivaren måste kunna verifiera att timantalet är korrekt. Tråkigt då att den frilansande journalistiska verksamheten inte ser sådan ut. […]

Grejen med att frilansa är ju att man utför ett beställt arbete var som helst utan att nån arbetsgivare ser en. Och då kan ju inte arbetsgivare verifiera att en frilansare har arbetat ett visst antal timmar. Rickard Ekholm skriver:

[…] Så länge jag inte kan övervakas spelar det ingen roll att jag kan redovisa exakt vilka jobb jag gör: publikationsdatum, teckenlängd och arvode. Det är nämligen arbetsgivaren a-kassan litar på – denna anses trovärdigt kunna redovisa att jag suttit si och så länge och arbetat med en text, om jag gör det på plats, på redaktionen. A-kassan förstår alltså inte ens var den frilansande journalisten utför sitt jobb – på annan plats, inte på redaktionen. […] 

En frilansare jobbar uppenbarligen inte som a-kassan tycker att man ska jobba. Rickard Ekholm igen:

[…] A-kassans regler är med andra ord inte anpassade för hur arbetsmarknaden i Sverige i dag faktiskt fungerar. Den frilansande journalisten kommer överens med tidningen om att göra ett visst jobb för en viss summa. Timmar redovisas inte, de är ointressanta för redaktionen, och journalisten gör sitt jobb så snabbt som möjligt för att kunna ta nya jobb. […]

Rikard Ekholm fick alltså helt avslag på ersättning från a-kassan. Är det konstigt att folk inte vill vara med i nån a-kassa när dess regler är så här oflexibla och gammalmodiga??? Och när Rikard Ekholm bad handläggaren, som undertecknat brevet med nej-beslutet till ersättning, om råd vad han skulle göra för att få ersättning, svarade denne:

Du kan få a-kassa om du kan visa för oss att du slutar skriva.

Maj gadd!!! Det är ungefär lika dumt som min handläggare på Arbetsförmedlingen sa:

Nej på Arbetsförmedlingen förmedlar vi inga jobb.

Men Rikard Ekholm avslutar med en riktig tiopoängare:

[…] Det står klart att det fria ordet begränsas effektivt av de regler som styr arbetslöshetsersättningen.

Är det verkligen så??? Läs hela Rikard Ekholms insändare! Och anställ honom helst så han slipper a-kassan.

Read Full Post »

Fisk och bulle… Och buller

Klockan blev lite mycket innan jag kom hem. Men jag fick ett spännande uppdrag av fru Chef1 och nu hoppas jag att allting runt omkring klaffar. Det är nämligen lite tidspress på det hela. För egen del fixar jag det nog, jag hoppas andra involverade känner sig lika… övertygade. Eftersom det handlar om att skriva är jag inte orolig. Jag kan ju inte leva utan det skrivna ordet – oavsett om det ska vara tyglat i en uppgift eller ledigt och talspråkigt som här på bloggen.

Jag hade förvarnat Fästmön och hon stod och skramlade i grytorna med en ugnsfast form när jag kom hem. Jasminris och lax med fetaost- och pestoröra i ugnen stod på menyn. Till det serverades körsbärstomater och svarta kalamataoliver. Ganska salt, men mycket gott. Och lätt. Nästan så jag skulle klara av det. (Om det inte vore för det här med spisen…)

Nya grannarna bullrar mest. I kväll stod en stor van här utanför porten igen. Uppenbarligen river de ut köket. Usch, vilket tråkgöra! Trevlig yngre man, möte jag i alla fall, en ung man som hade både vett och hyfs att säga

Hej!

till skillnad från andra

buron här i närheten 

som Anna har lärt mig säga. Ja, hon har lärt mig själva uttrycket, alltså. Troligen mycket lokalt, men det låter som en sort som är lite… värre än puckon. Om vi nu ska ge oss in på gradskillnader och ordbetydelse och etymologi…

Uppe hos oss blev det senare andra bullar. Vi såg på gårdagens avsnitt på Den som dräper på DVD:n. Det är verkligen en skitbra, men mycket våldsam, dansk polisserie! Till den drack vi kaffe och åt var sin kanelbulle. Ja, det är sånt som tanter gör! 😉 Ser på våld och doppar bullar i kaffet.

Jag älskar kanelbullar! Men den här, som Elias och jag såg på Upplandsmuseet i somras, går inte att äta. Det är för övrigt Elias arm och finger på bilden.

                                                                                                                                                            Jag måste bara avslutningsvis reflektera över olyckor på väg till och från jobbet. I förra veckan noterade jag tre. Igår kväll såg jag veckans första krockade bil stå vid vägkanten på gamla E4:an, i morse såg jag en bil i ett dike på ena sidan, en bil med punka och intryckt vänster framflygel på den andra. Ärligt talat börjar jag bli riktigt, riktigt rädd… Hur kör folk??? Jag menar, jag kör ju bäst i hela Uppsala världen, men det hjälper ju inte mig om alla runt omkring kör som biltjyyyvar…

På tal om världen, nu ska jag se mig om i den. Bloggvärlden, alltså.

Read Full Post »