Absorberad

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.

Jag hade inget whiteboard eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Det här med mat…

Alltså, jag måste få återkomma till det här med mat! Jag gillar verkligen mat och att äta gott, det är en guldkant på tillvaron – vilket också är noterbart (en viss rondör, kan man säga). Men jag är ingen kock. Jag gillar inte att laga mat och jag är inte bra på det. Och när jag för en gångs skull ställer mig vid spisen för att röra ihop nåt är det ofta med motstånd. Eller för att jag ändå vill göra nånting för den som har matlagning som vardagssyssla, efter jobbet. Nej fy, jag skulle aldrig orka laga mat varje dag!

En av mina paradrätter, italiensk pastasås på kycklingfärs och med rödvin.

Fast en del paradrätter har jag ju. Det är mat som är lätt att göra och blir god – trots att det nu är jag som rör i grytorna. Italiensk pastasås på kycklingfärs och med några en deciliter rödvin är en av dem. (Rödvinet kanske döljer eventuella miss-smaker..?). Jag har också en vegetarisk variant av het natur, där viktigaste ingrediensen är etiopisk peppar, eller berbere, som den också kallas. Och min tredje rätt är kyckling i lergryta.

På tre rätter kommer man… inte långt. Visst, jag kan väl laga några vardagsrätter till, typ korv och makaroner, fiskpinnar och sånt. Men när man vill ha det där lilla… extra… Eller framför allt, man ska servera många och man vill inte anstränga sig…

När jag fyllde 40 anlitade jag en cateringfirma som kom med mat och en hel disk på hjul. Det blev gående taco-bord som de cirka fyrtiotalet gästerna bjöds på. När jag fyllde 50… åkte Anna och jag till Stockholm och åt en massa godsaker på egen hand. Underbart!

OM jag nu bestämmer mig för att ha den där ”efterfesten” eller den här andra festen för fast jobb som jag går och väntar på tror jag att jag överväger att köpa färdig mat. På nätet hittade jag Eurocatering i Stockholm, ett företag som kanske skulle kunna bistå mig. Här finns allt från mackor via luncher, färdiga tallrikar och middagar till plockmat och desserter Och till festen kan man till och med få hyra serveringspersonal… Företaget jobbar främst med kunder i Stockholmsregionen och dit kan man väl säga att Upppsala hör, eller hur?!

När får jag festa, tro?

Jag försöker se positivt på framtiden även om det inte alltid låter så. Men är du med mig på det tåget lär du säkert få en inbjudan till Den Stora Festen framöver. Oerhört tråkigt och ledsamt att det finns dem jag inte kan bjuda längre av olika skäl, men jag hoppas och tror att vissa, ingen nämnd och ingen glömd, skulle vara med oss ändå, i anden!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Ser du på OS?

Nu har ju Den Stora Festen för somliga startat, det vill säga OS i London. Därför undrar Tofflan den här veckan om du tittar på eländet OS.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar. Du kan både klicka i ett svarsalternativ och kommentera inne i själva omröstningen.

Stort TACK till dig som lämnar ett avtryck!

Livet är kort.

Read Full Post »